Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sijmons, Barend - Sik (zoologi) - Sikamassa - Sikandarabad - Sikandra - Sikaner - Sikar, Sykar - Sikel - Sikelia - Sikem - Sikfors - Sikher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Sik—Sikher
840
Akbars mausoleum vid Sikandra.
»Grundriss», bd 2; 2:a uppl. 1898). S. har
dessutom utgivit en textuppl. av »Kudrun»
(3:e uppl. 1930) samt, i förening med H.
Ge-ring, »Die Lieder der Edda» (3 bd, 1888—
1931). S.Hbrd.*
Sik, zool., se Siksläktet.
Sikamassa, gråsvart, grovkornigt pulrer,
som huvudsakl. består av karbider av kisel
och aluminium samt aluminiumsilikat och
begagnas för beläggning i smältugnar. G.H-r.
Sikandarabad [eng. uttal -doräbä’d], S
e-cunderabad, se Haidarabad 2.
Sika’ndra, eng. Secundra, by i Förenade
provinserna Agra och Oudh, Främre Indien, 8 km
från Agra. I en park ligger det väldiga
mausoleet över stormogulen Akbar (se d. o.),
fullbordat 1613, 1691 av upproriska plundrat på
sina dyrbarheter.
Sikäner (lat. Sicäni), folk i Siciliens v. del,
betraktade sig som öns urinvånare men voro
av samma härstamning som sikulerna (se d. o.).
Sikar, även Sy kar, en i Joh. 4: 5
omtalad stad i Samarien, i närheten av
Jakobs-brunnen, som är belägen inom resterna av en
korsfararkyrka vid vägen utmed Gerissims fot.
Läget för S. passar väl för byn Askar vid
foten av berget Ebal, ung. P/2 km från
Jakobsbrunnen. — Se G. Dalman, »Orte und
Wege Jesu», III (1924), s. 226 ff. E. A.
Sikel var en bland israeliter, assyrer och
babylonier använd vikt, omkr. 16—omkr. 11 g.
Sikeli’a, grek, namn på Sicilien.
Sikem, se N a b u 1 u s.
Sikfors. 1. Järnbruk i Hällefors socken, v.
Västmanland, vid älven mellan Norr- och
Söderälgen och S. station på Bergslagernas
järnväg. Ingår i Helleforsverken (se
Hällefors). Anlädes av nybyggarfinnar enl.
privilegier 1631. På 1660-talet samlade O. Lybecker
de flesta andelarna på sin hand. 1672—1808
ägdes S. av släkten Hildebrand, därefter av
ätten Bonde, från 1829 av ätten Uggla (från
1872 under bolagsform) och förenades 1895
med Helleforsverken. — 2. Se P i t e älv.
Sikher, indiskt religionssamfund i Punjab,
tidigare det härskande elementet där, samlat
i ett rike med Lahore som huvudstad men
kuvat av engelsmännen i de s. k. sikhkrigen
1845—46 och 1848—49. Nu fortleva s. endast
som religiös sekt. Deras antal uppgår till
något över 2,2 mill. — Sekten grundades omkr.
1500 av Nänak (se d. o.). Sikhsamfundets
se
nare karakteristika, den obetingade
underordningen under sektens överhuvud, gurun, och
den krigiska organisationen, funnos ej då
utbildade, men redan Nänak predikade likheten
mellan alla människor och upphävande av
kastväsendet. Under den 5:e gurun, Ar jun
(1581—1606), framstodo s. som ett ganska
fast organiserat broderskap med sin religiösa
centralpunkt i Amritsar. Ar jun samlade s:s
hymner och heliga texter till ett slags
bibel, den s. k. Ä d i G r a n t h. Hans son och
efterträdare Hargobind (1606—45)
organiserade om sekten till ett militärt
brödraskap under högsta anförande av gurun.
Govind Singh (se d. o.), som nästan hela
sin tid låg i fejd med mogulriket, blev
sektens siste guru; sedan denna tid är i stället
den heliga urkunden s:s guru. S:s militära
anförare blev Banda, som efter ett
hänsynslöst hämndkrig tillfångatogs och torterades
till döds (1715); ett tusental s. fingo dela hans
öde. När mogulrikets makt förföll, gjorde sig
s. till det härskande folket i Punjab (efter
1764). De bildade tolv självständiga
samhällen, misäler (med egna hövdingar, sirdärer),
som genom kulten sammanhöllos till en
förbundsrepublik. En särskild avd., akäli, slog
sig ned i Amritsar som religionens speciella
väktare. Vid 1700-talets slut grundläde
Ran-jit Singh (se d. o.) ett oberoende rike med
Lahore som huvudstad, vilket han styrde
med stark despotism. Militärdespotismen efter
hans död urartade och gav engelsmännen
anledning till inblandning.
Sikhernas lära. S. predika sträng
mono-teism och äro eg. motståndare mot
poly-teismen; dock ägna de den heliga boken,
Granth Sähib, ett slags gudomlig vördnad.
Tolerans mot andra läror ingick i Nänaks
föreskrifter. Liksom hinduerna i övrigt vörda
s. kon men äro i övrigt köttätare och vida
mindre noga med diet och matlagning än
andra indier. Den siste gurun, Govind Singh (se
ovan), införde en del nya riter, ss. khand pahul,
»skärpande med dolken», ett slags döpelse,
varvid sockervatten, omrört med en dolk,
stänkes över novisen, och de »fem k» —
kes, långt hår, kangh, kam, kachh, kortbyxor,
kar, järnarmband, och kripän, svärd —, vilka
skola vara utmärkande för varje äkta sikh.
Sekten har en mängd underavd., delvis bittra
motståndare till varandra. — Jfr J. D. Cun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
