Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverstolpe, Magdalena (Malla), född Montgomery - Silhuett - Silicider - Silicium - Silikat - Silikosis - Siliqua - Siliqua dulcis - Silquosae - Silistra - Silit - Silius Italicus, Tiberius Catius - Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Silhuett—Siljan
850
Utsikt över Siljan från Plintsberg i Leksands socken.
-—1861); jfr släktart. Sedan 1812 bosatt i
Uppsala, intog hon i stadens rika och
andligt betydelsefulla sällskapsliv en central
ställning. I hennes hem samlades de vittra och
vetenskapliga
kretsarna, den högre
socie-teten och märkliga
utländska resenärer.
Uppfostrad i fransk
bildning, vart hon
nyromantikernas förstående och beundrande
gynnarinna. Hennes
»Memoarer» (utg. i
utdrag i 4 bd, 1908—
11, av Malla
Grandin-son) teckna med hos
oss ojämförlig
konkretion och rikedom
epo
kens betydande gestalter och själsliga
karaktär; de äro på samma gång uttryck för en
känslig, förfinad, djupt mottaglig och
högtstående personlighet. Hon utövade även ett
betydande mecenatskap (Atterbom, A. F.
Lindblad, Geijer). I »Månne det går an?»
(1840) polemiserade hon mot Almquists »Det
går an». R-n B.
Silhuett [-luä’t], skuggbild av en
människa, ett djur el. ett föremål. Skuggporträtt
förekommo mycket allmänt på 1700- och
1800-talet före fotografiens uppkomst (se bild till
art. K e x e 1). De klipptes oftast i svart
papper, varefter bilden uppklistrades på en ljus
bakgrund. Namnet upptogs efter franske
finansministern Étienne de Silhouette
(d. 1767), som gjorde sig illa omtyckt och
hånades och förlöjligades av tidens
kvickhuvuden. Efter honom blevo personer med
obetydligt utseende kallade »å la Silhouette». —
Ordet plägar även användas som liktydigt med
kontur, ett föremåls ytterlinjer, t. ex. ett bergs,
träds, en byggnads s. mot luften. G-g N.*
Siliclder (av lat. si’lex. kisel), föreningar av
kisel med ett annat grundämne.
Metallsilici-derna, t. ex. kiseljärn, användas inom
metallurgien som desoxidationsmedel. Kolsilicid el.
vanligare kiselkarbid är slipmedlet
karborun-dum (se d. o.). K. A. V-g.*
SilBcium, kem., se Kisel.
Silikät, kem., se Kiselsyra.
Silikosis [-kå’s-], med., se
Lungsjukdomar, sp. 357.
Sfliqua, bot., se Skida.
SiTiqua du’lcis, bot., se
Johannesbröd-t r ä d.
Siliquösae, bot., se Korsblommiga.
Silkstra, bulg. Silistria, befäst stad i s. v.
Dobrudscha, Rumänien, på Donaus kuperade
s. strand; 17,415 inv. (1930).
Spannmålshandel, kvarnar. S., som motsvarar forntidens
Durostorum, var under 1800-talet ett av
turkarnas huvudfästen vid Donau och belägrades
av ryssarna 1810, 1828—29, 1854 och 1877.
På Berlinkongressen 1878 tillerkändes S.
Bulgarien men besattes i andra Balkankriget 1913
av Rumänien, som behöll S. i freden s. å.
Sillt, eldfast komposition av kiselkarbid;
förekommer i form av stavar, skyddsrör till
pyrometrar o. dyl.
Sllius Ita’licus, Tiberius Catius,
romersk skald (omkr. 25 e. Kr.—101), var
konsul under Nero, senare ståthållare i Asien; på
grund av en obotlig sjukdom sökte han döden
genom uthungring. Hans epos »Punica» (i 17
böcker) om andra puniska kriget, diktat med
Aeneiden som mönster och fyllt av lån från
S:s beundrade mästare Vergilius, röjer
retorisk bildning, även entusiasm för uppgiften
men föga poetisk talang. — Om S:s språk se
A. T. Lindblom, »In Silii Italici Punica
quæs-tiones» (1906). H. Sgn.*
Siljan, insjö i Dalarna, ung. mitt i
landskapet (»Dalarnas öga»); 290 kvkm, till
ytvidden den sjunde av Sveriges sjöar. Längden
i n. v.—s. ö. är omkr. 3 mil, bredden omkr.
1 mil, höjden ö. h. 161,i m. I ö. utlöpa mot
n. ö. den vida Rättviken och mot s. den smala
men 13 km långa österviken. I n. v. ändan
av sjön ligger Sollerön och v. om denna flera
småöar. österut höja sig de isolerade
Vatt-holmsskären. De viktigaste tillflödena äro
österdalälven och Orsasjöns avloppsälv, som
förena sig 1 km n. om inflödet vid Mora.
Avloppet är österdalälvens fortsättning
(nederbördsområde vid utloppet ur S. i sydändan av
österviken 11,840 kvkm). S. omges av för
Norrlandsterrängen karakteristiska,
skogkläd-da bergshöjder, med en till stora byar
koncentrerad bebyggelse, tätast kring Rättviken.
S. intager s. delen av det ringformiga
bäcken av starkt rubbade ordovicisk-siluriska
for-mationsled, som över Boda, Skattunge och
Orsa omsluta den s. k. Siljanskupolens
granit-höjd. Bottenkonfigurationen klarlades genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
