Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863
Sillsläktet
864
Bild 2. Fjäll av sill med
8 vinterringar.
Antalet kotor är i medeltal 56,5, litet
centralfält på fjällen. Kattegatts, höstsill
leker på hösten vid Læsö och Koppargrund
(»Koppargrundssill») samt ned mot Anholt,
där den fångas
huvudsaki. i aug.—nov.
Efter leken synes den
draga sig bort från
Kattegatt till
Skage-rak för att nästa höst
återkomma. Antalet
kotor hos denna ras är
i medeltal 56,4, stort
centralfält.
Kattegatts vintersill
(el. v å r s i 11) leker
på eftervintern i
Kat
tegatt (Groves flak) och fångas på hösten och
vintern. Antalet kotor är i genomsnitt 56,9.
I Öresund och s. Östersjön uppträda andra
sillraser, och strömmingen (se d. o.) är att
betrakta som en grupp raser av sillen. Längs
Norges västkust förekommer en storväxt ras.
Den har olika namn under olika stadier av sitt
liv, vårsill, småsill (intill 19 cm),
storsill (27—32 cm), f e t s i 11 (19—26 cm; se
vidare Norge, sp. 1187). En annan storväxt
ras är isl andssi 1 len. Vidare må nämnas
den skotska sillen och södra
Nordsjöns höstsill. Andra raser finnas både
i öppna havet och i fjordarna. I allm. torde
de höstlekande raserna tillhöra öppna havet
och vårsillraserna mera kustområdena. På
senare år har man genom åldersbestämningar
i stor skala kunnat jämföra de olika
årsklasserna inom olika sillraser med varandra
(se J. Hjort, »Vekslingerne i de store
fiske-rier», 1914). Det har därvid visat sig, att
vissa årsklasser äro mycket rikligare än
andra. Så har av norska sillen 1904 års
klass varit ovanligt riklig och 1909—15 till
huvudsaklig del uppburit hela det norska
sillfisket. Den har även varit så stark i
Kattegatts höstsill, att den ännu 1914 och 1915
gjorde sig starkt gällande i fångsterna. Så
har där varit fallet även med 1910 års klass
(66,4 % 1914 och 57,7 % 1915 av fångsterna).
1915 började även treåringar göra sig
märkbart gällande. Under en lång följd av år har
man runt Sveriges kuster kunnat följa
växlingarna i årsklassernas styrka hos både sill
och strömming. Havets produktionsförmåga
av sill är således olika stark olika år. Man
kan även påvisa ett samband mellan rikliga
årsklasser och ett rikligt sillfiske. Därigenom
har man även fått en möjlighet att ett el.
annat år i förväg kunna förutsäga hurudant
fisket blir. Detta förhållande är av särskilt
stort intresse, då det gäller att förklara de
stora växlingarna i sillfisket, särskilt
framträdande i Bohuslän (se Sillfiske). Ett
betydelsefullt moment till förklaringen av
sillfiskets växlingar äro också de hydrogra-
Bild 3. Sardin, Clupea pilchardus.
fiska förhållandena, vilket påvisats av F. G.
Ekman och S. O. Pettersson. Den viktigaste
förutsättningen för ett gott svenskt sillfiske
är dock, att det finns riklig tillgång på sill
av de raser, som tillhöra Sveriges
havsområde.
Sillen är en sällskaplig fisk, som lever i
stim. Den simmar både alldeles uppe i vat
tenytan och på ganska stort djup, ej sällan
alldeles invid bottnen. Sillens föda består
huvudsaki. av planktondjur, särskilt
kräftdjur av grupperna copepoder och
schizopo-der, norska fiskares åt, svenska fiskares
ganeskar. —• Sillens lek försiggår helt nära
bottnen, och romkornen klibba fast på grus,
stenar och alger (Laminaria). Den efter en
vecka till några veckor (beroende på temp.)
kläckta sillungen är mycket långsträckt (5—
8 mm lång) och glasklar. Vid omkr. 5 cm
längd får den fjäll och antar sillens utseende.
Den utlekta sillen, s. k. t o m s i 11, är mycket
mager. Den äter sig dock snart fet igen och
är till kvaliteten bäst, innan könsorganen
åter hunnit starkare utveckla sig, och kallas
då ofta s 1 o s i 11. Sill med utvecklade
rom-och mjölkesäckar kallas full- el.
inmatsill. Innan den nått lekstadiet, är den fet
och av god kvalitet, men då den uppnått
detta, har den blivit mager och är ej
avsevärt bättre än tomsillen. Synnerligen god är
den ännu omogna sillen med svagt utvecklade
könsorgan. Den är rikligt försedd med fett
el. ister och kallas ofta istersill.
Skarpsillen el. vassbuken, C.
sprat-tus, saknar åsar på gällocken och har i
regel ej tänder på plogbenet.
Ryggkotornas antal är 46—49. Bukfenorna äro fästa
framom el. under ryggfenans främre kant.
Bukfjällen äro starkt kölade och göra
därigenom bukkanten betydligt skarpare än hos
sillen. Skarpsillen är allmän i Nordsjön och
Östersjön; på Europas västkust går den i n.
till Lofoten och i s. ung. till Garonnes
mynning; den är vanlig vid Färöarna. Skarpsillen
påminner i sitt levnadssätt mycket om sillen.
Rommen fäster sig dock ej vid bottnen utan
är flytande. Skarpsillen är i de olika
länderna föremål för lönande fisken. Vid Sveriges
västkust fångas den juni-—jan. Den inlägges
med kryddor i bleckburkar och går i handeln
under namnet ansjovis (jfr d. o.). Förr
brukade man i Bohuslän salta skarpsill, s. k.
brissling (brisling är det norska ordet
för skarpsill). I Norge och Sverige inlägges
den även såsom sardiner.
Sardinen el. pilcharden, C-
pilchar-dus (bild 3), har tydliga strålformiga åsar på
gällocken och 28—30 fjäll i raden längs
kroppssidans mitt. Den är sällsynt vid
Skandinaviens v. kuster men förekommer rikligt
i Engelska kanalen, vid Frankrikes och
Portugals kuster och i Medelhavet, där den
överallt är föremål för ymnigt fiske.
Maj fisken, C. alosa, har 70—80 fjäll i
raden längs kroppssidans mitt men s t a m s i
1-1 e n el. s taks ill e n, C. finta, blott 60—65.
Båda ha tydliga strålformiga åsar på
gällocken. Båda arterna, som i Sverige äro ganska
ovanliga, gå upp i floder för att leka.
Till s. räknas stundom den vid
Nordamerikas östkust rikligt förekommande m e n h
a-d e n, Brevoortia (Clupea) tyrannus. Den går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
