Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8G7
Siiurus—Silvberg
868
d. o.) fortsätta med talrika släkten, vilka
dock förete en ganska stor olikhet med de
kambriska; av siluriska trilobitsläkten må
här nämnas Asaphus, Phacops och
Proe-tus. — S. är rikt utvecklat och väl känt
i Europa, särskilt i England, Böhmen,
Skandinavien och de östbaltiska staterna, samt i
Nordamerika. S. företer stor växling i
facies-utbildning; särskilt viktig är
graptolitskiffer-facies som motsats till kalkstens- och
märgel-skifferfacies med bl. a. trilobiter och
arm-fotingar. — Graptolitfaunorna skifta näml,
ganska snabbt, varigenom möjliggöres en
noggrann indelning av lagerserierna; Lapworth
har sålunda indelat Englands silur efter
grap-toliterna i ett 40-tal zoner. — 1 det centrala
Böhmen förekommer s. väl utvecklat; fossil
äro här synnerligen talrika och ha blivit
beskrivna av J oach im Barr ande (sed. o.).
— I de östbaltiska staterna intaga s:s
bergarter en viktig plats, liggande i orubbat läge
utan några eruptiv. De här befintliga
kalkstenarna och deras fossil ha beskrivits av
Friedrich Schmidt. — I ö. delarna
av N ordamerika, såväl U. S. A. som Kanada,
har s. en stor utbredning, mest såsom
fossilrika kalkstenar.
I Skandinavien förekommer s. i en mängd
spridda områden såväl i Sverige som i Norge
och på Bornholm. Tidigast blev s. känt från
Västergötland, från Kinnekulle och de övriga
västgötabergen. De underavd. av s., som här
särskilts, äro följ.: 1) dictyograptusskiffern,
2) ceratopygekalken, 3) undre
didymograptus-skiffern (phyllograptusskiffern), 4)
ortocerkal-ken, röd och grå med ortoceratiter, cystidéer
och trilobiter, bl. a. av släktena Asaphus och
Megalaspis, 5) chasmopskalken med cystidéer
och trilobiter av släktet Phacops, 6)
trinu-cleusskiffern, 7) dalmanitesskiffern el.
bra-chiopodskiffern, 8) rastritesskiffern och 9)
retiolitesskiffern, de båda senare
graptolit-skiffrar. Gränsen mellan undersilur och
över-silur förlädes tidigare mellan dalmanites- och
rastritesskiffrarna men under senare tid vanl.
mellan trinucleusskiffern och
dalmanitesskiffern. Med Västergötlands silur
överensstämma mer el. mindre silurbildningarna i
Närke, Östergötland och på Öland. — På
Gotland (se d. o., sp. 867—868) bilda
över-siluriska lager berggrunden överallt och gå i
dagen över vida områden av ön. — I Skåne
äro siluriska bildningar mycket utbredda s. v.
om en linje mellan Kullaberg och Stenshuvud
(se Skåne, geologi). Hela kambrosiluriska
lagerserien i Skåne uppskattas till omkr.
1,500—1,800 m, medan motsvarande i
Västergötland utgör endast omkr. 220 m. Den äldsta
delen av lagerserien är dictyograptusskiffern
(utbildad som alunskiffer), därpå kommer den
svagt utbildade ceratopygekalken,
didymo-graptusskiffern med ortocerkalk samt
dicello-graptusskiffern, vilken i Västergötland
motsvarar översta delen av ortocerkalken,
chasmopskalken och trinucleusskiffern.
översilu-ren börjar med dalmanitesskiffern, därpå
följa de graptolitförande rastrites- och
cyr-tograptusskiffrarna, vidare colonus- el.
car-diolaskiffern, karakteriserad av Monograptus
colonus och musslan Cardiola interrupta, samt
överst öved—Ramsåsaserien (skiffrar,
kalkstenar coh merendels rödfärgade sandstenar).
— På Bornholm förekomma silurbildningar,
som i det stora hela överensstämma med
Skånes men endast representera brottstycken av
lagerserien. — I Jämtland och Lappland finnas
längs fjällkedjan silurbildningar av olika art,
i ö. med nästan normal silur, medan i själva
fjällkedjan grövre kristalliniska skiffrar
överväga; här finnas Sevegruppens och
Köligruppens bergarter (se Sverige,
geologi). — I Oslotrakten förekomma
silurbildningar i en ganska fullständig lagerserie,
som dock undergått starka dislokationer med
veckningar. — Skandinavien har sannolikt
h. o. h. varit täckt av sammanhängande
silurbildningar, som blivit utsatta för både
dislokationer, förvittring och erosion. Endast
obetydliga rester ha blivit bevarade. K. A. G.
Silürus, zool-, se Malsläktet.
Silvänus, fornromersk gudomlighet,
»skogsguden». Namnet var urspr. sannolikt ett
epitet till Faunus (se d. o.). S. saknade officiell
kult. Tidigare blott skogarnas och den där
betande hjordens hägnare, blev han även
villornas och framställdes då med
trädgårdskni-ven, en fäll med frukter och med vakthunden
vid sin sida.
Silvapläna, kommun i kantonen
Graubün-den, Schweiz, i övre Engadin; 411 inv. (1930).
Turistort, 1,815 m ö. h., vid vägarna över
Malojapasset och Julierpasset nära
Silvaplana-sjön.
Silvberg, socken i Kopparbergs län, Falu s.
tingslag, s. v. om Säter, i den sjörika och
höglänta bergslagsbygden s. om Tunaslätten;
197,70 kvkm, 1,427 inv. (1932). Sjöarna,
däribland Lilla och Stora Ulvsjön, avrinna dels
norrut genom Tunaån till Dalälven, dels
österut till Ljustern vid Säter. 586 har åker, 9,316
har skogsmark. I S. ligga Ulvshytte
järnverk, Grängshammars egendom, ö. Silvberg
(se nedan) och i s. v. Rämshyttans station.
Pastorat i Västerås stift, St. Tuna kontrakt.
Silvberg, bl. a. öster och Väster S.,
gruvfält i S:s, resp. Norrbärke socknar i
Dalarna. — Namnet S. förekommer f. ggn i
Magnus Erikssons privilegier för Norberg
1354, och det måste lokaliseras till s.
Dalarna. I hela Dalarna funnos vid medeltidens
slut sex silvergruvor, bl. a. de nuv. ö. och
V. Silvbergen. Det 1498 omtalade »nya S.,
som nyligen funnet är i Dalarne», avser
Lövåsen. 1506 omtalas gamla Silvbergsgruvan,
men av brevet kan man ej sluta sig till dess
läge. Namnen öster och Väster S. uppkommo
först 1554, då Gustav Vasa utfärdar brev till
vartdera, men året förut hade han avlåtit ett
brev 30 sept. från Gamla S. och 3 okt. ett
annat från Väster S. Möjl. beteckna
därför Gamla och Väster S. ett och detsamma.
Otvivelaktigt är emellertid Väster S. av hög
ålder och måhända Sveriges äldsta
silverbergverk. — öster S. består av endast en omkr.
100 m lång gruva, som nedlades 1641. Vid
senare arbeten har man funnit, att den då hade
nått ett djup av omkr. 220 m och att
malmarean, som nära dagen var omkr. 950 kvm,
vid bottnen var endast 215 kvm. Detta
motsäger den hittills vanliga gamla uppgiften om
öster S:s stora betydelse under medeltiden.
Också får man av urkunderna från 1400-talets
slut det intrycket, att det rör sig om en ej
långt förut upptagen gruva. — I motsats till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
