Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
915
Sinnessjukdom
916
Växternas geotropiska rörelser bero på
retning av det s. k. statolitorganet (bild
2), som i rötterna vanl. är beläget i
rotmössans axiala del, i stammar och blad vid
kärl
Bild 2. Rotmössa med
statolitorgan hos
Nastur-tium.
Bild 3. Ocell i
bladepi-dermis hos Fittonia.
strängarna (den stärkelseförande
kärlsträng-slidan, se Ledningsvävnad, bild 1 sl)
el. i de primära märgstrålarna. Detta organ
utgöres av lättrörliga stärkelsekorn och en
protoplasmahinna, som är känslig för
stärkelsekornens tryck. I jämviktsläge utöva
stärkelsekornen ej någon retning på
plasmahinnan. Vid lägeförändring sjunka
stärkelsekornen ned mot en annan del av plasmahinnan,
som nu befinner sig underst, och den
därigenom förorsakade retningen utlöser den
geotropiska retningsrörelse, som återför
växt-delen i jämviktsläget.
Hos volvocacéer, flagellater och algernas
svärmceller anses den s. k. röda ögonpunkten
(se Svär m cell) utgöra ett
Ijuspercipieran-de organ. Hos de högre växterna anses
bladöversidans epidermisceller tjänstgöra som
ljussinnesorgan, och i en del fall äro endast
vissa epidermisceller, o c e 1 1 e r n a (bild 3),
utbildade för denna speciella uppgift
(Campa-nula persicifolia, acanthacéen Fittonia). Litt.:
G. Haberlandt, »Sinnesorgane im
Pflanzen-reich» (2:a uppl. 1906), och C. Lindman,
»Växternas sinnesorgan» (i Nord. Tidskr. s. å.).
G. L-m. (N. Jn.)
Sinnessjukdom (grek, psykos), svårare
former av psykiska sjukdomstillstånd.
Begreppet s. motsvarar sålunda icke någon
vetenskapligt avgränsbar grupp av sjukdomar; det
bestämmes till väsentlig del av sociala
faktorer. När den psykiska sjukdomen berövar
den sjuke förmågan att på ett
tillfredsställande sätt ta vård om sig själv el. att fylla
sina funktioner som samhällsmedlem, är man
berättigad att tala om s., men man utsträcker
också begreppet att omfatta sådana fall, där
eljest mera tydliga störningar i de olika
psykiska funktionerna föreligga, trots att dessa
störningar icke nödvändigt behöva inverka
på vederbörandes sociala duglighet.
Sjukdomsfall, som biologiskt och medicinskt äro
identiska, kunna således i svårare former te sig
som s., utan att de behöva göra det i de
lindrigare. Ur vetenskaplig synpunkt är det
likartade fenomen, som man möter på båda
sidor om s:s gräns. Ännu finnes på sina håll
en uppfattning, att s. är lika med »vansinne»
och »galenskap», yttrande sig i påtagliga
symtom av oförmåga till reda och
sammanhang inom föreställningsliv och handlande.
Något som helst praktiskt behov av en
särskild beteckning för sjukdomsfall med mera
stormande och iögonenfallande symtom
finnes dock icke. Mindre framträdande
sjukdomstecken, vilkas rätta värdesättning i
allm. endast kan verkställas av fackmannen,
kunna också konstituera en s. Ett i alla
avseenden ordnat yttre uppträdande, förmåga
av reda och sammanhang i tänkande, ett
adekvat reagerande känsloliv el. förmåga att
lämpa sin vilja efter normala motiv utesluta
icke s.
Begreppet psykiska sjukdomar har mycket
vidare omfattning än s. Därmed menas alla
de sjukdomstillstånd, i vilka psykiska
sjukdomstecken dominera. Psykiatri är
läran om de psykiska sjukdomarna.
Sjukliga psykiska företeelser äro uttryck
för sjukliga förändringar i hjärnan. I många
fall äro hjärnförändringarna sådana, att de
kunna efter döden tydligt påvisas. Även vid
mycket svåra psykiska sjukdomar kan dock
hjärnans yttre konfiguration vara oskadd.
Oftare är det fråga om förändringar, som
endast komma till synes vid minutiös
mikroskopisk undersökning. Men i ett stort antal
fall, ännu så länge kanske flertalet, låta sig
inga förändringar påvisas med
hjärnanato-miens nu kända metoder. — Sådana psykiska
sjukdomar, vid vilka de organiska
förändringarna icke äro iakttagbara, kallas
funktionella, i motsats mot de organiska.
De psykiska sjukdomarnas orsaker kunna
indelas i yttre, som utifrån angripa
individen och som direkt el. medelbart angripa
hjärnan, samt i inre, som äro att söka i
individens egen konstitution. Sjukdomar,
som betingas av yttre orsaker, kallas
exogena, sådana, som betingas av inre, e n d
o-g e n a. Mycket ofta samverka yttre och inre
orsaker; de inre orsakerna te sig då som
disponerande, de yttre som framkallande
moment. Bland de yttre sjukdomsorsakerna
märkas skador och sjukdomar, som direkt
kunna åstadkomma fina förändringar i
hjärnan, utan att någon större förstörelse av
huden el. av huvudskålen behöver föreligga.
Så är fallet vid hjärnskakning (se Hjär
n-sjukdomar, sp. 1119). Vid grövre
huvudskador med intryckning av benskärvor i
hjärnan, förstörelse av hela hjärndelar o. dyl.
bero de psykiska egenskapernas öde av
skadornas lokalisation. Även vid stora partiella
skador kunna psykiska symtom utebli.
Förstörelse av hjärndelar med åtföljande
inflytande på själslivet kan också uppstå genom
tumörer, blodproppar, blödningar o. dyl. Vid
förstörelse av vissa hjärndelar uppstå
begränsade psykiska defekter, ss. förlust av
förmågan att uttrycka el. uppfatta vissa ord och
förlust av förmågan att utföra
ändamålsrö-relser. — Bland sjukdomar, som direkt
angripa hjärnan och till följd därav påverka
själsförmögenheterna, märkes bl. a. den
epidemiska sömnsjukan och av kroniska
sjukdomar särskilt syfilis. Denna kan angripa
hjärnan, antingen medelbart genom
blodkärls-förändringar o. dyl. el. också direkt, varvid
sjukdomen lokaliserar sig till nervvävnaden;
i det senare fallet kallas sjukdomen
progressiv paralys el. paralysie g
é-n é r a 1 e. Även andra blodkärlssjukdomar
kunna skada hjärnvävnaden, särskilt
åderförkalkning, som ej sällan ledar till psykiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
