Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Sinnessjukdom
918
sjukdomssymtom. Ålderdomen medför också
ofta en förtvining av hjärnan, och härav
betingas de förändringar, som karakterisera det
senila psyket. — Sjukdomar i kroppens andra
organ kunna också påverka hjärnans
funktioner. Så är fallet med akuta
infektionssjukdomar, vilka framkalla s. k. feberdelirier,
men också med ämnesomsättningssjukdomar,
hjärtsjukdomar, njursjukdomar o. dyl.
Sjukdomar, som medföra rubbningar av den inre
sekretionen och därigenom påverka hjärnan,
äro ofta åtföljda av psykiska rubbningar.
Utifrån kommande gifter kunna påverka
hjärnans psykiska verksamhet. Viktigast av
dessa är alkoholen (se Alkoholism).
Andra gifter, som påverka hjärnverksamheten
och i längden förstöra denna, äro kokain,
morfin, opium m. fl. — överansträngning och
utmattning påverka också den psykiska
verksamheten; överansträngningen leder ofta till
neurasteniska symtombilder.
Av inre sjukdomsorsaker bör ärftligheten
uppmärksammas. Den manisk-depressiva
sjukdomen är ett utpräglat ärftligt lidande, och
även vid dementia praecox spelar ärftligheten
åtm. en betydande, ofta avgörande roll för
sjukdomens uppkomst. Även vid sådana
tillstånd som neurasteni, hysteri,
tvångstanke-sjuka o. dyl. är ärftligheten av stor betydelse.
Av sinnesslöhet finnas såväl ärftliga som
icke ärftliga former. Endast sällan äger
ärft-lighetsgången vid psykiska lidanden rum enl.
enkla, schematiska ärftlighetsregler. — Nära
förbundna med de psykiska sjukdomarna äro
ofta ur ärftlighetssynpunkt de stora, mera
ensidigt utrustade begåvningarna och
genierna. Ej sällan finnas i vissa familjer
omväxlande med sjukligt disponerade individer
sådana, som äro utrustade med lysande andliga
gåvor. Sjukliga tillstånd hos föräldrarna
kunna också antagas inverka på avkomman redan
vid avlelsen el. under fosterlivet, så att
hjärnans normala utveckling skadas och därmed
också själslivets. Man har gjort gällande, att
förgiftningar, särskilt med alkohol, skulle
genom menlig inverkan på könscellerna ha
sådana följder. Några vetenskapligt bindande
bevis för att alkohol kan åstadkomma en
dylik »groddskada» finnas dock icke.
I vissa åldrar och levnadsperioder äro
människorna mera hotade av psykiska sjukdomar.
En sådan ålder är puberteten, könsmognaden.
I kvinnans liv är klimakterium en kritisk
tid. Motsv. period infaller senare hos
mannen. Även det s. k. seniet, d. v. s.
ålderdoms-förändringarnas period, är en ur psykiatrisk
synpunkt kritisk tid.
Inom de yttre sjukdomsorsakerna bilda de
psykiska orsakerna (sinnesrörelser, sorger,
bekymmer, motgångar, besvikelser, grämelser
o. dyl.) en särskild grupp. Vid disposition
för psykiska rubbningar kunna sådana
moment vara rent sjukdomsframkallande och i
varje fall av största betydelse för
utformningen av sjukdomssymtomen. Man talar då
om psykogena sjukdomar, resp,
sjukdomssymtom. Såväl lindrigare psykiska
sjukdomar (»neuroser», »nervsvaghet», »nervositet»
o. dyl.) som allvarligare (hysteri, paranoia
m. fl.) kunna vara psykogent betingade. Det
fortsatta förloppet vid de psykogena
sjukdomarna är givetvis i hög grad beroende på
huruvida de till grund för sjukdomen liggande
psykiska konflikterna kunna lösas på ett för
den sjuke tillfredsställande sätt.
Schematiskt kunna de psykiska
sjukdomarna indelas i följ, grupper: 1) psykiska
utveck-lingshämningar, 2) psykopatier
(»psykopatiska personligheter», »abnorma karaktärer»),
3) psykiska sjukdomar i egentlig mening. De
psykiska utvecklingshämningarna betingas av
bristande hjärnutveckling under tillväxtåren,
vilken kan vara beroende av sjukdomar och
skador, som drabba den uppväxande hjärnan,
el. av ärftligt betingade svagheter. De yttra
sig väsentligen i en bristande
intelligensutveckling; når intelligensen endast mycket
låga grader, talar man om idioti; når den
något högre, talar man om imbecillitet. —
Psykopatier yttra sig i abnorma
karaktärsdrag, vilka förvärvats antingen genom
ärftlig disposition el. genom hjärnan påverkande
sjukdomar under utvecklingsåren. För
uppkomsten av många abnorma
karaktärsytt-ringar har de senaste årens psykiatriska
forskning skjutit de psykiska inflytelserna under
barnaåren i förgrunden. Psykiska sjukdomar
i egentlig mening äro i princip sådana, vilka
drabba en individ, som förut visat normal
själsutveckling. De kunna vara övergående
och behöva icke efterlämna det ringaste spår
av sjuklighet. I andra fall taga de ett
kroniskt förlopp. Många kroniska psykiska
sjukdomar medföra småningom en förtvining av
själslivet (beroende av en förstörelse av
hjärnvävnaden), kallad d e m e n t i a.
Med avseende på de psykiska sjukdomarnas
symtom gäller som allmän regel, att
normallivets känslor, föreställningar och
viljeyttringar gå igen i brutna, förryckta och
vanställda sammanhang med överdriven el.
bristfällig betoning. — Känslolivet är ofta
föremål för sjukliga förändringar (se
Maniskdepressiv sjukdo m). — Många
psykiska sjukdomar närma sig i sina symtom den
psykiska tröttheten, röjande sig i bristande
förmåga att följa med, att »hålla tankarna
samlade». Vid högre grader taga sig dessa
sjukdomar uttryck i förvirring. Den sjuke
blir desorienterad, hans uppfattningsförmåga
är starkt störd, och tankeverksamheten blir
alldeles osammanhängande (inkoherent). Den
sjukes föreställningsvärld tar då ofta en
drömliknande karaktär. Särskilt exogent
framkallade sjukdomar ha denna tendens till
förvirring (amentia). Såväl i förvirrade
sjukdomstillstånd som i tillstånd av formell reda
kunna uppstå sinnesvillor (illusioner,
hallucinationer). Vanliga symtom äro också sådana,
som beröra den andliga verksamhetens tempo:
i hämningen rör sig tankeverksamheten trögt
och långsamt och kan slutligen stå nära nog
stilla, i idéflykten åter fladdra tankarna
efter ytliga associationsbanor hit och dit. —
Inom viljelivet finner man också hämning
samt dess motsats agitationen, då den sjukes
snabbt växlande viljeimpulser alltför lätt
omsättas i handling. Synnerligen bisarra
vilje-fenomen uppträda i dementia praecox,
enkannerligen dess katatona former (se Kat
a-t o n i). I andra former av denna sjukdom
(hebefreni, paranoid demens) dominera
andra s. k. splittringssymtom, innebärande en
bristande harmonisk samverkan mellan själs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
