Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919 Sinnessjukvård 920
Bild 1. Sandby sjukhus vid Strängnäs. Flygfotografi.
livets olika delar (se Schizofreni). En
viss grad av splittring ligger också till grund
för s. k. tvångsf enomen, då den sjuke icke
kan befria sig från orimliga och besvärande
tankar och impulser, vilka han förnimmer
såsom kommande från honom själv. —
Minnes-rubbningar av olika slag förekomma ofta. De
kunna ta sig uttryck i minnesförlust för en
viss tidsperiod el. för en viss händelsekedja
men också i nedsatt, resp, upphävd
inpräg-lingsförmåga och i bakåtgripande
minnesförlust. De senaste minnena gå härvid först
förlorade, och vid fortskridande sjukdom
förstöras de äldre minnena successivt; i det längsta
stå dock de allra äldsta minnena
(barndomsminnena) kvar.
De psykiska sjukdomarna äro ytterst
vanliga företeelser, ehuru man först på senare
tid fått upp ögonen för deras frekvens och
betydelse. Off. rapporterade sinnessjuka och
sinnesslöa i Sverige uppgingo 1930 till 39,258
pers. Denna siffra kan med säkerhet sägas
vara alldeles för låg; trol. måste den mer än
fördubblas, och ändå återger den endast
antalet sinnessjuka och sinnesslöa. Alla de
människor, som gå med lindrigare psykiska
lidanden, äro alldeles oräknade. Den psykiska
ohälsans vårdande är en av vår tids allra största
sjukvårdsuppgifter, och åtgärder, som äro
ägnade att bevara människornas andliga hälsa,
höra till hälsovårdens allra viktigaste. — Se
vidare Sinnessjukvård. — En svensk
förening för psykisk hälsovård (mental
hygien) bildades 1931. Motsv. rörelser finnas
flerstädes i den civiliserade världen.
Litt.: B. Gadelius, »Det mänskliga
själslivet» (4 bd, 1921—24); V. Wigert, »Psykiska
sjukdomstillstånd» (i Medicinskt
Folkbibliotek, 2 bd, 1924—25); N. Antoni,
»Nervsjukdomar» (1928). V. W-rt.
Sinnessjukvård. Medan i den klassiska
forntiden de sinnessjuka fingo omsorgsfull,
om också i vissa avseenden hårdhänt
behandling (jfr C. Celsius, »Om läkekonsten», sv.
övers. 1906), blev deras öde efter Romerska
rikets fall genom hela medeltiden och långt
fram i nyare tid sorgligt. Råhet och
vidskepelse tävlade med varandra att utestänga de
sinnessjuka, »de besatta», från alla
mänskliga rättigheter; på sin höjd vallfärdade man
med dem till helgongravarna el. underkastade
dem en våldsam exorcism. Några av de gamla
nordiska landskapslagarna innehålla ytterst
omilda stadganden mot »avita», »galin man»
el. »vettvilling». Den äldre och yngre
Väst-götalagen föreskriva, att »galin man» skall
vara fängslad, och enl. Södermannalagen
skola fränder ha »avita» i »hæptum» el. i
»gömo», och böter äro utsatta, om han blir
lös el. kommer skada åstad.
Mot slutet av 1700- och i begynnelsen av
1800-talet började en förändring till det
bättre. Pioniärer för reform av s. voro P h.
P i n e 1 och J. C o n o 11 y (se dessa ord).
De äldsta svenska sjukvårdsinrättningarna
voro synnerligen outvecklade. De voro på en
gång fattighus, sjukhus och »dårhus» och
kallades vanl. helgeandshus (se d. o.). Vid
reformationstiden överlämnades klostren ofta
till städerna för inrättande av sådana
helgeandshus. Liknande anor hade D an vi k s
hospital (se d. o.), Sveriges första
egentliga vårdanstalt för sinnessjuka.
Behandlingen vid forna tiders »dårhus» och
hospital var brutal. De oroliga inspärrades i
burar och järnbeslagna inhägnader; hjälpte
ej detta, slog man dem i järn. Ännu 1853
voro burar och fotbojor av järn i bruk.
Allt livligare gjorde sig vid mitten av
1800-talet strävan att förbättra s. i Sverige
gällande, och som reformator må utom C. J.
Ekströmer och M. Huss (se dessa ord)
nämnas läkaren vid Danviken C. U. Sondén (se
d. o.), vilken gjort sig förtjänt av ett
hedersrum i svensk sjukvårds historia. Sondéns
skrift »Danviks dårhus» gav kraftig
eg-gelse till skapandet av en verklig sjukvård
för de sinnessjuka. Bland de många, som
sedermera varit verksamma för detta syfte, må
särskilt nämnas prof. Svante ödman (se d. o.)
i Lund, överläkaren i Kristinehamn Axel
Wilhelm Enwall (1844—1912) och prof. Bror
Gadelius (se d. o.), Sveriges främsta namn
på psykiatriens och s:s områden.
S. har undergått genomgripande förändring
under de båda senaste mansåldrarna. De
gamla »dårhusen» och »hospitalen», vilka
väsentligen avsågo att vara förvaringsplatser
för farliga och störande sjuka, ha förändrats
till sjukhus med uppgift att under
använ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
