Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sino—Sioniter
927
som till innehåll har den i tid och rum givna
verkligheten, i motsats mot förnuftet (se
Förstånd). I dagligt tal betecknar s. ung.
dets. som sensualism. G. O-a.
Sino (S i n’), it., mus., ända till.
Sinolog [-lå’g] (av Sinae, äldre, latiniserad
benämning på Kina, och grek. lo’gos, lära),
kännare av, forskare i kinesiska språket och
litteraturen. — Sinolog i, vetenskapen om
kinesiska språket och litteraturen.
Sinop [-nå’p], forntidens Sinope, hamnstad
i Turkiet (Mindre Asien), vid Svarta havet,
n. v. om Samsun; 5,006 inv. (1930); huvudstad
i vilajetet S. (5,755 kvkm, 170,625 inv.).- S.
var under forntiden en betydande handelsstad
och blev under Mithridates den store det
pon-tiska rikets huvudstad.
Sinovjev [zinå’vjøf], G., rysk kommunist, se
Z i n o v j e v.
Sint, se II a n d e 1 d v a p e n, sp. 447.
Sintenis [zi’n-], Karl Friedrich
Ferdinand, tysk jurist (1804—68). Var prof, i
Giessen 1837—41 och innehade sedermera flera
högre ämbeten i de anhaltska staterna. S.
översatte till tyska dels (tills, m. C. E. Otto
och B. Schilling) hela Corpus juris civilis
(7 bd, 1830—33; bd I i 2:a uppl. 1839), dels
också (jämte Schilling) valda delar av Corpus
juris canonici (2 bd, 1834—39). Han författade
själv bl. a. »Das praktische gemeine Civilrecht»
(3 bd, 1844—51; 3:e uppl. 1868—69). C. G. Bj.
Sinterbildning, S i n t e r, en ur på jorden
framspringande källvatten el. nedsipprande
vatten, särskilt ur varma källor, avsatt
mineralbildning, av växlande kemisk
beskaffenhet, oftast kolsyrad kalk (kalkspat el.
ara-gonit), kalksin t er, eller kiselsyra i form
av opal, kiselsinter. Sintern är ofta
utbildad som droppsten, skorpformiga överdrag
etc. samt vid större källor som terrasser (se
Geysir). Vid s. förmedlas utfällandet av
mineralen i många fall av organismer,
företrädesvis alger; i källorna i Yellowstone
national park leva vissa alger, Leptotrix,
Masti-gonema etc., ännu vid en vattentemp. av 85° C.
Vid geysirkällor, ss. på Island, i Yellowstone
national park och på Nya Zeeland, bildas
kring källorna stora skålar av sinter, såväl
kalk- som kiselsinter, ganska allmänt, vilka
erbjuda mycket storslagna bilder, som
jämföras med stelnade vattenfall etc. K. A. G.
Sint Niklaes [-nl’kläs], fr. Saint-Nicolas,
arrondissemangshuvudstad i belg. prov,
öst-flandern, v. om Antwerpen; 38,563 inv. (1931).
Järnvägsknut med betydande textil- o. a.
industri.
Sintra [sTtro], slott, se C i n t r a.
Sintring (av ty. sintern, hopgyttra), den
förändring ett mineraliskt ämne undergår
(t. ex. kalksten, porslinsmassa, råtegel,
pul-verformig malm), om det vid stark
upphettning (bränning i ugn) kommer i halvsmält
tillstånd och vid avsvalningen stelnar till en
sammanhängande massa av större täthet än
utgångsmaterialets. S. åtföljes ofta av en
mer el. mindre utpräglad volymminskning
(krympning). Jfr K 1 i n k e r. G. H-r.
Si’nus, lat., bukt. 1. (Anat.) Benämningar
på olika utbuktningar, håligheter m. m. —
2. (Mat.) Se Trigonometri.
Sion [siä’], ty. Sitten, huvudstad i schweiz.
.kant. Valais, vid övre Rhöne: 7.944 inv. (1930).
928
Biskopssäte med gotisk katedral från
1400-talet. S. är romarnas Sedunum.
Sion [säPøn], Syon, Sionhouse,
medeltida engelskt birgittinkloster i Middlesex,
tillkom efter fundationsbrev 1415 (påvlig
bekräftelse 1418), invigdes 1425 och upphävdes
på 1500-talet av Henrik VIII.
Sion, Z i o n, berg med borg i Palestina (se
Jerusalem, sp. 1056). S. är även symbol
för Palestina, Israel, den kristna församlingen
och kyrkan.
Sioni’smen (Z i o n i’s m e n), judisk
politisk-kulturell rörelse, som uppkom i slutet av
1800-talet. 1 Ryssland gävo pogromerna (se
d. o.) upphov till en nationell strömning, som
dels ledde till ett kolonisationsarbete i
Palestina genom de s. k. Choveve-Zionföreningarna
(»de Zionälskandes» föreningar), dels en
kulturell nydaning, som bl. a. hade till syfte att
göra Palestina till ett andligt centrum för
judarna (jfr Ginzberg och Nyhebreisk
litteratur). Sitt egentliga uppsving fick
s. med Theodor Herzl (se d. o.). Genom
grundläggandet av den sionistiska
organisationen på första sionistkongressen i Basel
(1897) skapade han en världsrörelse, som satte
sig till mål att förverkliga det s. k.
Basel-programmet: »S. söker skapa en
offentligt-rättsligt garanterad hemvist i Palestina åt
det judiska folket». Med sin personlighets
tändande makt och sin aldrig sviktande tro på
uppgiften var Herzl den borne folkledaren,
som kunde fylka massorna kring sin idé. Vid
hans sida gjorde Max Nordau (se d. o.) en
betydande insats. Sin största triumf hittills har
s. inhöstat genom Balfourdeklarationen 1917
(jfr B a 1 f o u r, sp. 767), enl. vilken brittiska
regeringen »med gillande såge upprättandet
av ett nationellt hem i Palestina för det
judiska folket». Vid denna deklarations
tillkomst spelade sionistledarna Weizmann (se
d. o.) och Sokolov (se d. o.) liksom ock den
engelske politikern II. Samuel (se d. o.) en
framträdande roll. Sedan Palestina erövrats
av de allierades trupper, började en
omfattande judisk immigration i Palestina, och ett
hebreiskt univ. grundades i Jerusalem.
Weizmann lyckades förena sionister och
icke-sio-nister till gemensam aktion för Palestina, och
sommaren 1929 blev Jewish agency, den
judiska förvaltningskommissionen för Palestina,
ett forum för båda parterna. Arabupproret
s. å. tvingade den engelska Palestinapolitiken
att t. v. inta passivitet. Weizmann
demissio-nerade som president för Jewish agency och
den sionistiska världsorganisationen; hans
efterträdare blev Sokolov. En minoritet bland
sionisterna, de s. k. revisionisterna, kräver, att
Palestina blir en judisk stat med judisk
folkmajoritet. Den stora massan av sionister har
dock på sitt program en stat med judar och
araber som likaberättigade nationaliteter.
Litt.: N. Sokolov, »History of zionism» (2
bd, 1918—-19); A. Böhm, »Die zionistische
Bewegung» (2 bd, 1920—21); M. Ehrenpreis
och A. Jensen, »Judarna» (1920); M.
Ehrenpreis, »österlandets själ» (1926); II. Valentin,
»Det judiska Palestinas återuppbyggande» (i
Svensk Tidskr. 1930) och »Det judiska
Palestina» (i Religion och Kultur, Sveriges
Religiösa Reformförbunds Tidskr. 1932). L. F.
Sioniter, tysk sekt, se Eller, E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
