Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sirendjur - Sirener - Sirenia - Sireull - Sirex, Siricidae - Sirius - Sirmium - Sirocko - Sirola, Yrjö Elias - Sirsa - Sisak (Egypten) - Sisak (Kroatien) - Sisalhampa, Agavehampa, Henequen - Siselsläktet - Siskonkorv - Sisksläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
Sirener—Sisksläktet
934
rivande. Dugongen (se Sjökor) har 2
fram-tänder i överkäken och 5—6 emaljlösa
kindtänder i var käkhalva. Lamantinerna (se
Lamantinsläktet) har 6—7
emalj-klädda, med två tväråsar försedda kindtänder
i bruk i varje käkhalva, men i den mån de
främre nötas ut, skjutas de fram och falla ut,
under det att nya tänder växa upp baktill i
serien och tagas i bruk, så att småningom ett
20-tal kindtänder bildas och nötas ut i varje
käkhalva, ett enastående förhållande bland
däggdjuren. Alla s. leva av vattenväxter och
uppehålla sig längs havskuster och i floder,
numera blott i varma trakter (se även S t e
1-1 e r s sjöko). Lönnb.
Odysseus och sirenerna. Grekisk vasmålning.
Sirener (grek. Seirénes, lat. Sirénes), grek,
myt., fabelgestalter med fågelkropp och
kvinnohuvud. Homeros berättar, att de sutto
vid havet och sjöngo så ljuvligt, att
förbi-farande seglare ville komma närmare för att
höra bättre, men då krossades deras fartyg.
Odysseus lyckades komma levande förbi, och
enl. en senare saga störtade sig s. därpå i
havet. S. pryda ofta grekiska gravmonument,
ofta försedda med musikinstrument.
Sannolikt äro de en form av »själafågeln», d. v. s.
den dödes ande i fågelhamn. — Se G.
Weic-ker, »Der Seelenvogel» (1902). M. Pn N-n.
Sirö.nia, zool., se S i r e n d j u r.
Sireuil [sirö’j], järnverk, se M a r t i n, P. É.
SIrex, Siri’cidae, zool., se Vedsteklar.
SIrius, stjärnan a i Stora hunden, ofta
benämnd Canicula, Lilla hunden el.
Hundstjärnan, himlens apparent taget ljusstarkaste
stjärna av storleken—l.m58. Avståndet till S.
är 8,s ljusår, och dess verkliga ljusstyrka är
den för stjärnor av denna färg
(spektralklas-sen Ao) typiska. Bessel påvisade 1844
sådana ändringar i egenrörelsen, att man måste
antaga, att en osynlig himlakropp befann sig
i stjärnans närhet. 1862 upptäckte A. G.
Clark följeslagaren till S. el. Sirius B, som är
en stjärna av storleken 8.™5 och på grund av
sin närhet till huvudstjärnan svår att
iakttaga. Man har nyligen funnit, att
följeslagaren är av planeten Uranus’ storlek. Då dess
massa är av solens storlek, har Sirius B en
täthet, som är omkr. 50,000 ggr vattnets.
Materien i stjärnan måste således vara uppbyggd
genom en radikal omlagring av elektronerna
i atomerna, och man kan anse, att stjärnan
ger ett ex. på förekomsten av ett fjärde
aggregationstillstånd. K. Lmk.
Sfrmium, under romarväldet betydande
stad i nedre Pannonien vid Sava, flera gånger
kejserligt residens. Där höll Konstantins
fyra synoder (se Ar i an ism).
Siro’cko (it. scirocco), meteor., se Italien,
sp. 820.
Shrola, Yrjö Elias, finländsk
revolutionär (f. 1876). Blev student 1896, intog tidigt
en bemärkt plats inom den socialdemokratiska
arbetarrörelsen, blev partisekr. 1905 och red.
i tidningen Työmies 1906 samt var
lantdags-man 1907—09 och 1917 (vicetalman 1908—09).
I den röda revolutionsregeringen 1918 var S.
utrikeskommissarie, flydde till Ryssland och
var med om att i aug. s. å. grunda Finlands
kommunistiska parti, till vars
centralkommitté S. hör. 1921 blev han medlem av
Komin-terns exekutiva kommitté och 1928 av dess
kontrollkommitté samt 1929
folkupplysnings-kommissarie i Rådskarelens regering. H. E. P.
Sirsa, bot., se Albizzia.
Slsaa, bibelns namn på farao Schoschenk I,
se Egypten, sp. 386.
Si’sak, magyar. Sziszek, ty. Sissak, stad i
Kroatien, n. Jugoslavien, vid Kupa, något
ovanför dess mynning i Sava; 10,900 inv.
(1931). Lämningar efter det romerska Siscia,
en under kejsartiden betydande stad med
kejserligt myntverk. Under 1500- och 1600-talet
var S. ett ungerskt gränsfäste mot turkarna.
Sisälhampa, Agävehampa, Henequèn,
fibrerna hos sisalagaven, som omfattar två
arter. Tågorna el. fibrerna hos denna växt äro
ofta intill 1 m långa, gulaktigt vita och starka.
De användas till repslageriarbeten samt till
mattor, kaffesäckar o. a. grövre vävnader. S.
odlas huvudsaki. i Centralamerika och
Västindien. Största exportort är Sisal på Yucatan.
Jfr A g a v e. O-f J-n.
Siselsläktet, Cite’llus (Spermo’philus),
tillhör gnagarfam. ekorrdjur och omfattar
talrika ekorrliknande arter. Alla ha stora
kindpåsar, äro allätare och förekomma i både
Gamla och Nya världen, där de bebo
slättbygder. Emedan de gräva gångar i jorden,
äro de flerstädes skadliga för jordbruket.
Vanligast i Europa är s i s e 1 n, C. citellus, 22—
24 cm lång utom den 7 cm långa svansen,
öronen äro små, färgen ovan gulgrå, under
rostgul. Den finnes i ö. Europa. Vintern
tillbringar den i dvala. T. P.
Siskonkorv, se Prinskorv.
Sisksläktet, Aca’nthis, tillhör underfam.
finkar (se d. o.) bland tättingarna och utmärkes
Grönsiska, Acanthis spinus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
