Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
Situojaure—Sivers, H. J.
940
av brons el. järn. Det användes under slutet
av bronsåldern och den förkristna järnåldern,
särskilt Hallstattiden (se d. o., sp. 338 och
bild 3). Släta el. med geometriska ornament
försedda s. tillhöra mest tiden före 700-talet
f. Kr. Till de närmast följ, årh., framför allt
500-talet, dateras s. med dekoration i
grekiskorientalisk stil; dylika äro funna i
Nordita-lien, varifrån de sannolikt härstamma, i
Ist-rien, Krain, Österrike, Tyrolen m. fl. trakter i
Alpområdet. Till de 2 sista årh. f. Kr. höra
s. av gjuten brons med fastlödda öglor för
hanken. Dessa s. tillverkades i Syditalien
(Ca-pua) och exporterades över hela Europa, även
till Sverige. T. J. A.*
Si’tuojaure, se Sitojaure.
Si’tus, lat., »läge», anat., med., de inre
organens normala läge i förhållande till
varandra. S. inve’rsits, en sådan lägeförändring
av organen, att de bilda en spegelbild av
det normala.
Sit ve’nia ve’rbo, lat., må uttrycket
tilllåtas, med förlov sagt.
Si’um, släkte av fam. flockblomstriga, med
vita blommor, både allmänt och enskilt svepe
och korta, högryggade delfrukter. Bladen äro
parbladiga. 1 Sverige växa två arter vilda.
Den ända till 1,5 m höga, fleråriga S.
lati-folium, märk e, är allmän i åar och vid
sjöstränder upp till Mälarlandskapen. S. sisarum
(från det inre Asien) odlas för sina
välsmakande birötter (sockerrötter). G.M-e.
Siüt, A s i ü t, A s s i ü t, A s y ü t, stad i
Egypten, på Nilens vänstra strand, 400 km
ovanför Kairo; 57,136 inv. (1927); huvudstad
i prov. Asiut (812 kvkm kulturland, 1,078,600
inv.). Viktig handelsstad med berömt
konsthantverk (tillv. av lergods, läder- och
textilarbeten m. m.). Arabisk högskola. Nedanför
staden avleder den stora Siutdammen (uppförd
1898—1902) Nilvatten till
Ibrahimijekana-len. I omgivningarna märkliga klippgravar
från Sesostris I:s tid. S. kallades av
grekerna Lykopolis.
Siv (isl. Sif), en asynja, Tors maka. Hon
var fager och hade ett av dvärgar förfärdigat
hår av guld. S. torde urspr. ha dyrkats som
hemlivets beskyddarinna. E. W-én.
éiva (annan, äldre transkription Q i va),
skt, »mild», »nådig», den tredje av
hinduismens stora gudar, inom triaden den
förstörande kraften. S. göres av den indiska
traditionen identisk med Rudra (se d. o.).
Eufemistiskt kallas denne S i v a och é a
m-bhu, Saipkara (»den
välsignelsebringan-de»), Mahädeva (»den store guden»),
lävara (»herren») o. s. v., men hans
egentliga karaktär är skräckinjagande, förfärlig.
Samma drag visar S. i hinduismen; han
fram-ställes som en asket, smord från topp till tå
med helig aska, bärande girlander av ormar
och kransar av dödskallar, iklädd en nyss
avflådd elefanthud, bärande i handen Brahmäs
(se d. o.) avhuggna huvud o. s. v.
Människooffer ha talrikt förekommit inom éivakulten
och särskilt inom den därmed förbundna
Sakti-kulten (se éaktidyrkare). Om S. och
D a k s a se d. o. é:s gemål är känd under en
mängd namn, ss. D u r g ä, K ä 1 i och P ä
r-vati (se dessa ord). Med henne residerar han
på det heliga berget Kailasa långt i n.,
omgiven av sina demoniska skaror. Till S:s
av
komma höra G a n e s a, Skanda (se dessa
ord) och den i Sydindien dyrkade hemska
gudinnan Bhadrakäli.
En del sivaiter äro emellertid anhängare av
bhaktireligionen (se B h a k t i). Filosofiska
system ha utbildats inom éivareligionen,
särskilt i Kashmir (omkr. 1000 e. Kr.), varifrån
de förts över till Sydindien och kodifierats i
»Saiva-Siddhänta». För anhängarna av den
sydindiska sivaismen ha vedatexterna helt
trängts åt sidan av de 28 s. k. ägarnas, vilka
bland dem åtnjuta kanoniskt anseende. — Jfr
E. Arbman, »Rudra» (1922); se även
Hinduism och L i n g a. Se bild 14 och 20 vid
art. Indisk konst. J. Ch-r.
Siwa, S i w e, Amonsoasen, oas i
Libyska öknen, politiskt tillhörande Egypten,
innanför Sollumbukten, omkr. 480 km s. v. om
Alexandria; 3,900 inv. (1927), huvudsaki.
berber. S. är beläget i en depression inom
ökenplatån, 29 m under havsytan; huvudort är
byn Siwa. Under namnet Ammonium var oasen
under forntiden ryktbar för sitt orakel i ett
åt Amon helgat tempel, som bl. a. besöktes
av Alexander den store; ruiner inom den nuv.
byn Aghurmi torde vara lämningar av detta.
S. besattes 1820 av Muhammed Ali; besökes
numera regelbundet av turistautomobiler från
Alexandria. —- Litt.: G. Steindorff, »Durch
die Libysche Wüste zur Amonsoase» (1904);
C. D. Belgrave, »Siwa, the oasis of Jupiter
Ammon» (1923).
Siväji, indisk härskare, grundläggare av
maratternas välde (1627—80). S. röjde tidigt
ett glödande hat mot muhammedanerna och
erövrade i spetsen för växande marattskaror
det ena bergfästet efter det andra.
Regeringen i Bijapur utsände en straffexpedition
under Afzal khän, men denne mördades
förrädiskt av S., och hans här blev i grund
nedgjord av maratterna (1659). Småningom gjorde
sig S. till herre över en stor del av Indiens
v. kustländer, och han kämpade med växlande
vapenlycka mot Aurangzébs härförare. 1671
plundrades Surat, och 1674 lät S. kröna sig
till självständig härskare. I sin residensstad
Raigarh hade han upprättat en ordnad
regering med bramanska ämbetsmän. Vid sina
härnadståg utkrävde han av de platser, som
skulle skonas, en fjärdedel av de skonades
egendom (s. k. chauth), en metod, som blev
kännetecknande för maratterna. Jfr II. G. Rawlinson,
»Shivåjf the Maräthä» (1915); S. N. Sen,
»Fo-reign biographies of Shiraji» (1927). (J. Ch-r.)
Siwälikbergen, eng. Siwalik hills, se H
i-m a 1 a j a.
Siväs, stad i Turkiet (Mindre Asien), i övre
delen av Kyzyl-yrmaks dalgång; 29,706 inv.
(1927); huvudstad i vilajetet S. (26,930 kvkm,
329,741 inv.). Betydande handelsstad med
järnvägar till Samsun och Angöra. S. är
forntidens Sebasteia.
Siva’sjlimanen, se Krim.
SIve el. S eu (förk. s.), lat., eller.
Siwe, se Siwa.
Sivers, Henrik Jakob, präst (1709—58).
Blev 1728 magister i Rostock, 1746
kyrkoherde i Tryserum och Hannäs. S. blev teol. dr
i Greifswald 1756. Han utgav bl. a.
»Vester-viks stads historia och beskrifning» (1758;
nytr. 1905). — Om S:s son N. H. A. S., adlad
Liljensparre, se d. o.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
