Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Sixtus III (påve) - 4. Sixtus IV (påve) - 5. Sixtus V (påve, Felice Peretti, Montalto) - Sixt von Armin, Friedrich - Sizeranne, Maurice de la - Siöblad, släkt - Siöblad, Erik - Siöblad, Johan - Siöhielm, Henrik Gerritsen (Gierdtson) - Siösteen, Gustaf - Sj- - S. J. - Sjachmatov, Aleksej Aleksandrovitj - Sjachty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
943
Sixt von Armin—Sjachty
944
kyrkor i Rom. — 4. S. IV (f. 1414; påve
1471—84) var franciskanmunk, blev
ordens-general 1464 och kardinal 1467. Han var
en förvärldsligad renässanspåve, som
bedrev en ohöljd nepotism och förde en
skrupelfri territorialpolitik. Han gynnade konst
och vetenskap samt uppförde många
praktbyggnader, däribland Sixtinska kapellet. —
Litt.: L. v. Pastor, »Geschichte der Päpste»,
II (4:e uppl. 1904). — 5. S. V (f. 1521; påve
1585—90) hette eg. Felice Perett i.
Han inträdde tidigt i franciskanorden, blev
en berömd fastepredikant och ordens
gene-ralprokurator. 1570
utnämnd till kardinal,
antog han namnet
Montalto. Under
Gregorius XIII var
han i onåd. Som
påve utrotade han
rövarhanden och fyllde
skattkammaren
genom ämbetsförsälj-ning, aktieföretag
(monti) och pålagor.
Han organiserade
kardinalkollegiet och
utvidgade kongregatio-
nernas antal till 15. S. lät uppföra en
vattenledning och många praktbyggnader. Han
personifierade motreformationen, som under
hans ledning nådde sin största kraft. — Litt.:
L. v. Ranke, »Die römischen Päpste» (12 :e
uppl., 2 bd, 1923); L. v. Pastor, »Geschichte
der Päpste», X (1926). HgPl.
Sixt von Armin [zi-], Friedrich, tysk
militär (f. 1851). Var vid utbrottet av
världskriget general av infanteriet och chef för 4 :e
armékåren. Under kriget förde han till mars
1917 sin armékår (på västfronten), blev sedan
chef för 4:e armén och utkämpade i spetsen
för denna slagen i Flandern 1917 och vid
Lys-floden 1918. Han avgick ur aktiv tjänst 1919.
Se Belgisk-franska fronten, sp.
1180 och 1187. H. J-dt.*
Sizeranne [sizra’n], Maurice de la, fransk
blindfilantrop och skriftställare (1857—1924).
Blind vid 11 års ålder, ägnade S. hela sitt liv
åt de blindas sak och blev en av de ledande
männen inom Frankrikes blindvärld. Han
grundade 1883 den ännu bestående tidskriften
Valentin Haüy. Flera stiftelser till de blindas
förmån ha honom till sin upphovsman. Bland
hans många arbeten om de blinda torde »Les
aveugles par un aveugle» (1888; sv. övers.
1914) vara det mest kända. G. Ek.
Siöblad, svensk frälsesläkt, urspr. från
Södermanland, känd från 1480, introducerad
1625. Namnet S. (som använts även inom
Forstenasläkten, se B. Hildebrand i
Person-hist. Tidskr. 1930) bars först av hövitsmannen
Peder Kristersson S. (d. omkr. 1603),
som utmärkte sig bl. a. under nordiska
sjuårskriget. Hans son Nils Pedersson S.
(d. 1645) var ståthållare på Kronoberg 1610
—21 och deltog i kriget mot danskarna.
Dennes sonson Carl S. (1611—96) blev general
1674, var 1673—81 guvernör på ösel och blev
frih. 1687; om hans söner J. S. och E. S. se
nedan. En son till E. S. var frih. Carl
Georg S. (1683—1754), vilken som
vice-amiral förde befälet över den sjöstyrka, som
mot order anföll en betydligt överlägsen rysk
sjöstyrka vid Ledsund (se d. o.) 1720. Han
blev överamiral 1747, landshövding i Blekinge
1733 och i Malmöhus län 1740. Adliga ätten
S. utdog trol. 1717, den friherr liga utgick på
manssidan 1863. B. H-d;ö-g.
Siöblad, Erik, amiral (1647—1725); se
släktart. I Karl XI :s krig mot Danmark var
S. chef för Göteborgseskadern, vilken 31 maj
1677 vid Möen blev slagen av Juel; S. fördes
efter slaget som fånge till Köpenhamn men
utväxlades 15 aug. S. blev 1683 landshövding
i Blekinge och 1700 guvernör i Bohuslän. På
grund av vissa oegentligheter där dömdes S.
1711 från liv, ära och gods men benådades
till livet 1718 och frigavs 1719. (ö-g.)
Siöblad, Johan, frih., karolinsk krigare,
artilleriofficer (1644—1710), bror till E. S.
Blev 1680 överste och var från 1693 såsom
generalfälttygmästare artilleriets högste chef.
Särskilt förtjänstfull var S:s verksamhet i
fråga om att förbättra materielen och utbilda
personalen. 1700—04 följde han armén i fält
och ledde artilleriet i slaget vid Narva 1700,
övergången av Düna 1701 och belägringen av
Thorn 1703. Wdt.
Siöhielm, Henrik Gerritsen
(Gierdt-son), amiral (d. 1668). Anställdes av De Geer
på den i Holland 1643 utrustade s. k. värvade
flottan, blev 1655 amiral och adlades 1658
med namnet S. (hette förut holl. Gerritsen,
sv. Gierdtson). S. deltog bl. a. i slaget i
Öresund 8 nov. 1658 mot holl. flottan som chef
för sv. 3:e eskadern. 1663—65 företog han på
regeringens order en expedition med skeppet
»Falken» mot »turkar och morer». I Goa
sålde emellertid S. skeppet, avskedade
besättningen och begav sig till Holland. H. W-L*
Siösteen [/osten], Gustaf, tidningsman (f.
1874). Sedan 1899 medarb. i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning. Har bl. a. varit
korrespondent till nämnda tidning i London 1899
—1903, i Berlin 1903—18 och ånyo i London
från 1923 samt chef för dess Stockholmsred.
1919—23. S. har utgivit bl. a. »Det moderna
Belgien» (1906) och »Censurfria
Tysklands-skildringar» (1918).
Sj-. Ord, som saknas under Sj-, torde
sökas under Ch-, Sch- eller Sh-,
S. J., förk. för Statens järnvägar
och Societas Jesu (se Jesuitorden).
Sja’chmatov [-ef], Aleksej A 1 ek s a
n-d r o v i t j, rysk språkforskare (1864—1920),
docent, senare akademiker och prof, vid
Petersburgs univ. Redan som mycket ung
utgav S. uppmärksammade skrifter. I en mängd
avh. behandlade han bl. a. den äldre ryskans
ljud- och formlära. Vidare utgav han
textkritiska arbeten och studerade ingående den
slaviska (särskilt den serbo-kroatiska)
accenten. Även åt den ryska dialektologien och
Rysslands äldsta historia (varjagfrågan)
ägnade han sitt intresse. S. hade en utpräglat
organisatorisk läggning. Han medverkade i
ryska vet.-akad:s ordboksarbete, i dess
Izve-stija (bulletins) och i »Enciklopedija
slavjan-skoj filologii». S. var Fortunatovs lärjunge
och en av Rysslands främsta filologer. — Litt.:
Kulbakin, »L’æuvre de A. A. Sachmatov» (i
Revue des Études Slaves, I, 1921). R. E-m.
Sja’chty, nuv. off. namnet på
Aleksand-rovsk-Grusjevskij (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>