Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuåriga kriget - Sjåare - Själ - Själagård, Själahus - Själakult - Själamässa - Själaringning - Själatro - Själavandring, Metempsykos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjåare—Själavandring
963
ryssarna vid Zorndorf i Neumark aug. 1758;
österrikaren Dauns seger vid Hochkirch i
Sachsen okt.; rysk-österrikisk seger över
Fredrik vid Kunersdorf i Brandenburg aug.
1759; ryssarnas och österrikarnas
brandskattning av Berlin okt. 1760; Fredriks och general
v. Zietens seger över österrikarna vid Torgau
i Sachsen nov.; österrikarnas erövring av
Schlesien och ryssarnas av Pommern 1761. Då
den engelska ministären Pitt, som lämnat
Fredrik betydelsefullt stöd, s. å. föll, hade
Preussen sannolikt måst uppge kampen, om
icke Ryssland under Peter Ill:s
halvårsrege-ring 1762 förvandlats från fiende till
bundsförvant och därefter till neutral. Även
Sverige slöt efter en lam krigföring (se
Pommerska kriget) s. å. status-quof red med
Preussen. — Till sjöss och i kolonierna hade
England avgjort övertag över Frankrike,
markerat av bl. a. Clives seger vid Plassey i
Bengalen 1757, Quebecs erövring 1759 och Hawkes
sjöseger utanför Quibéron i s. Bretagne s. å.
1762 erövrades Kuba och Filippinerna från
Spanien. Genom allt detta uppvägdes
Preussens betryck och påskyndades ett fredsslut.
Efter fredspreliminärer nov. 1762 avslöto
sjömakterna freden i Paris 10 febr. 1763.
England fick av Frankrike Kanada, Akadia,
Louisiana ö. om Mississippi (utom New
Orleans) m. m. samt av Spanien Florida,
varemot Spanien av Frankrike fick Louisiana v.
om Mississippi med New Orleans; freden
tryggade även Englands hegemoni i Indien.
Kontinentalkriget slöts genom status-quofred i
Hubertusburg vid Dresden 15 febr. 1763.
Preussens stormaktsställning och Englands
koloniala ledarställning blevo genom s. tryggade,
främst på Frankrikes bekostnad. Det
krigshistoriska huvudverket om s. är preussiska
generalstabens t. o. m. 1760 framförda »Die
Kriege Friedrichs des Grossen 3: Der
sieben-jährige Krieg» (13 dir, 1901—14). T. S-g.
Sjåare, numera vanl. hamnarbetare (ofta
föraktligt), möjl. av s j å, tungt arbete (holl.
sjouw).
Själ, psyk., den från kroppen skilda
substantiella bäraren av själslivet, vilken ev.
tänkes ha existerat före födelsen och komma
att existera efter döden. Ursprunget till
själsföreställningen hos primitiva folk har
sökts i drömmarna, vilka förklarats så, att
s., vilken likställdes med andedräkten,
lämnar kroppen och förflyttar sig till fjärran
orter. Beträffande filosofiska spekulationer
rörande s:s förhållande till kroppen jfr A r
i-s t o t e 1 e s, Cartesius, Demokritos,
Materialism 1, Platon och S p i n o z a.
— Tanken på en substantiell s. drabbas av
de allmänna svårigheterna i
substansbegreppet, och den inre erfarenheten synes ej
heller ge vid handen något perdurerande
sub-strat för själslivet, vilket först påvisats av
Hume, som därför förkastar begreppet s. I
modern filosofi är begreppet s. starkt
omstritt; den empiriska psykologien utmönstrar
det vanl. från sitt forskningsområde (se
Psykologi). G. O-a.
Själagård, Själahus, under medeltiden,
även i Sverige, en välgörenhetsinrättning,
liknande helgeandshus (se d. o.). Jfr V.
Hed-qvist, »Den kristna kärleksverksamheten i
Sverige under medeltiden» (1893). B. H-d.
964
Själakult, religionshist., se Själatro.
Själamässa. 1. (Mus.) Se R e k v i e m. — 2.
(Teol.) Se Mässa, sp. 640.
Själaringning, se Klockringning.
Själatro, föreställningen om att de avlidna
fortsätta sitt liv i de kvarlevandes närhet,
i graven, i huset el. gården, och därifrån
behärska och bestämma dessas liv och öden.
Denna animism har behärskat större delen av
Orientens och antikens folk och utövat stort
inflytande på dessas offer- och övriga
kultus-väsen, deras fester, ja, deras civilisation.
Gravkulten, som iakttages hos egypterna, i
den mykenska tiden hos grekerna, ja, ända
upp i den romerska kejsartiden, är en
ut-gestaltning av animistisk tro. Den kinesiska
familjekulten och den japanska shintoismen
äro moderna kvarlevor av densamma. — Den
ursprungliga animismen har icke fört till
någon egentlig kult utan snarare till en magi,
genom vilken man sökte att behärska de
godtyckliga krafterna och de demoniska viljorna.
En sådan magisk kraftyttring kunde
stammens hövding el. familjefadern utveckla
genom sina inneboende krafter (mana, se d. o.),
el. man hade till detta en särskild trollkarl.
S. däremot utvecklar ett prästerskap och en
regelmässig kult. Prästers och trollkarlars
konst blir det nu att sätta sig i förbindelse
med andarna, ev. att frambesvärja dem genom
m a n t i k (se d. o.), att tillfredsställa dem
med offer, som nu antaga karaktären av
regelbunden förplägning, offerseder, som bli
bestämmande även för gudaoffren. — På det
hela taget har animismen tjänat att göra
människolivet mera stadgat, särskilt genom
att binda livet till vissa boplatser, där fäderna
bott och där gravarna finnas; det är ingen
tillfällighet, att så stabila stater som
egypternas, romarnas och kinesernas i särskild
grad ha vilat på animistisk grund. — Hos
moderna kulturfolk röjes påtaglig efterverkan
av animism i spöktron och i den mångfald av
magiska riter, som vidskepelse har hållit
levande och som förutsätta hemliga krafter i
människor och föremål. Tron på relikers kraft
har, utom sina psykologiska motiv, sin rot i
dessa föreställningar. Icke heller den moderna
spiritismen är utan anknytning till
animis-mens s. — Litt.: Th. Waitz, »Anthropologie der
Naturvölker» (6 bd, 1859—72); E. B. Tylor,
»Primitive culture» (2 bd, 1871); G. A.
Wil-ken, »Het animism bij de volken van den
in-disehen archipel» (2 bd, 1885); A. C. Kruyt,
»Het animism in den indischen archipel»
(1906); R. R. Marett, »The treshold of
religion» (1909); M. P:n Nilsson, »Primitiv
religion» (1911; 2:a uppl. 1923). Edv. L.*
Själavandring, Metempsykos [-å’s] (grek.
metempsychosis), föreställningen, att en
levande varelses själ efter döden ingår i en ny kropp.
S. förutsätter i regel tron på själen som ett
självständigt, från kroppen skilt väsen. Hos
de primitiva folken är emellertid begreppet
själ synnerligen obestämt, och den
återvändande »själen» synes för folktron i många
fall betyda den bortgångnes individuella
personlighet med både kroppsliga och själsliga
egenskaper. Förvandlingstron, föreställningen,
att hela människan efter döden förvandlas
till ett träd, en stjärna, ett heligt
kultföremål (tjurunga i Australien) el. liknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
