Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själavandring, Metempsykos - Själavård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Själavård
965
står därför synnerligen nära tron på s. Att
de döda återvända i släktens nya
medlemmar är en över hela världen spridd
föreställning, som bl. a. givit upphov till
namn-givning efter avlidna förfäder. I Västafrika
visar man det nyfödda barnet föremål, som
tillhört bortgångna fränder, och väntar något
tecken, att den återkomne igenkänner sina
forna tillhörigheter. Chamar i Centralindien
göra före begravningen ett märke med olja
på den dödes kropp. Man söker sedan efter
detta märke hos släktens nyfödda. Så är tron
på s. ett uttryck för den starkt traditionella
inställningen, känslan av enhet och
sammanhang med bortgångna släkten, som möta
särskilt i de primitiva jordbrukskulturerna.
Allmänt spridd är likaledes föreställningen, att
själen efter döden ingår i något djur. På
grund av skräckinjagande egenskaper (tigrar,
krokodiler), på grund av sin förkärlek för
mörkret, sitt hemlighetsfulla väsen el.
vistelse i underjordiska hålor (ugglor, ormar; jfr
O r m k u 11) betraktas vissa djur som
återkomna förfäder. Särskilt framträdande är
ormens samband med dödskult och själatro.
Tron på s., som för de primitiva är en
självklar och given beståndsdel av
världsåskådningen, har i vissa religioner erhållit en
särskild betydelse. I orfismen och i
Uphanisha-dernas religion möter tanken, att kretsloppet
av födelser, kyklos tes geneseos, »födelsernas
hjul», samsära, »kretsloppet», betyder en
själens fångenskap, ett fortsatt lidande, från
vilket den måste söka frälsning genom
själv-späkning och reningsriter el. genom den
befriande insikten, att själens eviga och sanna
väsen hemmahör i en annan sfär än
kroppslighetens.
Den moderna teosofien har från hinduismen
upptagit tron på reinkarnationen (själens
återkomst i en ny mänsklig kropp) men
betraktar den optimistiskt som en möjlighet
att genom fortsatt utveckling nå
fullkomligheten.
Litt.: A. Bertholet, »Seelenwanderung»
(1906); T. Segerstedt, »Själavandringstrons
ursprung» (i Le Monde Oriental 1910); A.
Wachtmeister, »Primitiv själavandringstro»
(1925). T. A-æ.
Själavård, genom den kristna kyrkan
utövad verksamhet för att befordra de enskildas
religiösa och sedliga liv. — S. har olika
utformats inom de olika kyrkosamfunden under
inflytande av olika religiösa strömningar och
på olika tider.
S. inom krigsmakten har i Sverige
gamla anor. Av de korsfararna till Finland
medföljande prästernas namn ha några och
bland dessa särskilt biskop Henriks gått till
eftervärlden. Sedermera blev det regel, att
hov- el. huspräster följde konungen, fursten
el. befälhavaren också i fält som hans och
livvaktens biktfäder och andliga rådgivare
och där automatiskt övergingo till att bli
truppförbandets präster. Vidare påträffades
de predikande munkarna, ej olika våra dagars
frälsningssoldater, som talare och biktfäder.
Sedan reformationen bortsopat dessa den
katolska kyrkans talrika frikyrkokrafter,
framträdde, samtidigt med att ett nationellt
försvar med en stående inhemsk krigshär av
Gustav Vasa upprättades, en ordnad
militär
966
prästinstitution (1544). Redan 1535 hade
flottan erhållit en inotsv. anordning.
Efter en ytterligare utformning av
densamma under Erik XIV fick institutionen fasta
former genom Gustav II Adolfs
militärkyrkoordning av 15 juli 1621, till vilken konungen
själv gjort ett av Axel Oxenstierna
överarbetat utkast och vilken innehålles i
krigsartik-larnas 17 första paragrafer. Denna ordning
kom i stort sett att under mer än två årh.
reglera den andliga vården vid krigsmakten
och stod modell till Kristian IV :s danska
krigsartiklars motsv. parti, till »den store
kurfurstens» brandenburgska
militärkyrkoordning och genom denna till militärkyrkliga
organisationer i hela Tyska riket, England
och Ryssland.
I början är titeln vacklande.
Mönsterrul-lorna och avlöningsrullorna från Gustav
Vasas tid tala om »capelianer». Samma titel är
den vanliga ända till Gustav II Adolfs
militärkyrkoordning, som inför titeln
»regements-och ryttarepräst» till skillnad från »de gemene
predikanterna» eller kompaniprästerna. Såsom
bisittare i fältkonsistoriet kallas de förra i
Johannes Bothvidis »Agenda ecclesiastica in
castris» (1631) praepositi castrenses
(fältprostar) i motsats mot concionatores
(kompanipräster). Gemensam benämning för dessa
olika kategorier, till vilka senare komma
skvadronspräster och bataljonspredikanter, är
ofta krigs- och fältpräst. Ang. fältprost se
Fältkonsistorium. Efter mitten av
1700-talet fick regementspastorstiteln burskap.
Dessa regements- och ryttarepräster
förordnades urspr. enl. Gustav II Adolfs
militärkyrkoordning av biskopen i reg:tets hemstift.
Dock förekommo stundom (redan 1630) kungl.
utnämningar till dessa tjänster. Med tiden
blevo dessa sed, och när regementspastorerna
från 1892 tillsattes genom kungl.
konstituto-rial, skulle kompetensbetyg från
vederbörande domkapitel bifogas ansökan.
För omkr. 100 år sedan visade sig de första
försöken till indragning av de
militärprästerliga befattningarna. Efter 1880-talets ingång
framträdde en motsatt tendens. Förslag till
utvidgning och stabilisering av
regementspas-torsinstitutionen framkommo 1882, 1892, 1908,
1916 och 1921. Intetdera förslaget ledde till
någon lösning av frågan.
Försvarsreformen 1925 medförde
regements-pastorsinstitutionens avskrivande. Med 31 okt.
1926 entledigades de regementspastorer, som
endast hade konstitutorial. Åtskilliga av dessa
utnämndes emellertid till regementspastorer
över stat eller i reg:tet.
Till K. m:ts förfogande har ställts ett
årligt belopp av 50,000 kr. dels för bestridande
av pastoralvård vid armén, dels för de
värnpliktigas andliga vård i övrigt. Numera
om-besörjes denna vid nästan alla truppförband
av prästman, som på begäran av
truppförbandets chef förordnats av resp, domkapitel
eller biskop i det stift, inom vilket
truppförbandet är förlagt, en återgång nästan i detalj
till det genom Gustav II Adolfs
militärkyrkoordning stadgade tillvägagångssättet.
I några stift har den andliga Vården vid
krigsmakten anknutits till
stiftsadjunktsinsti-tutionen, i det att till stor del för denna
verksamhet biträdande stiftsadjunkter förordnats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
