Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöreglering - Sjöreserv - Sjöros, Bruno - Sjörosor - Sjörullföringsbefälhavare - Sjörullföringsområde - Sjörum - Sjörup - Sjörutin - Sjöräkning - Sjörätt - Sjörövarflagg - Sjöröveri - Sjösa - Sjösjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1011
Sjöreserv—Sjösjuka
1012
Huvudbyggnaden på Sjösa.
tuber och kanaler till sjömagasinen, för att
därefter under den tid av veckan och dygnet,
då kraften har sitt största värde, åter
utnyttja vattnet för kraftalstring. A. Wd.
Sjöreserv. På örlogsvarven äro
underofficerare och manskap kommenderade som s. för
arbeten med förtöjning och förhalning av
fartyg, eldsläckning, renhållning m. m.
Sjöros, Bruno, finländsk språkforskare
(1880—1927). Blev 1910 docent i nordiska
språk vid Helsingfors univ. och 1923 prof, i
svenska språket vid Äbo akad. S. utgav bl. a.
en edition (1919) och en övers. (1923) av
Äldre Västgötalagen. H. E. P.
Sjörosor, zool., se Koralldjur.
Sjörullföringsbefälhavare, se
Sjörullfö-ringsområde.
Sjörullföringsområde. För redovisning och
inskrivning av på sjömanshus inskrivna
värnpliktiga är Sveriges kustområde indelat i 4 s.:
Göteborgs, Malmö, Stockholms och
Härnösands. Befälhavare för s. är en
sjörullföringsbefälhavare (under
stationsbefäl-havaren i Karlskrona, resp. Stockholm).
Sjörum säges ett fartyg ha, då det är i
öppen sjö, d. v. s. så långt från land,
att det kan manövrera obehindrat utan fara
för grund el. land.
Sjörup, socken i Malmöhus län, Ljunits
härad, v. om Ystad, i den småkuperade
jordbruksbygden mellan Romeleåsens s. ö.
avslutning och Östersjön; 13,51 kvkm, 931 inv.
(1932). 1,213 har åker, 15 har skogsmark.
Egendom: Rynge (se d. o.). Ingår i S:s och
Katslösa pastorat i Lunds stift, Ljunits och
Herrestads kontrakt.
Sjörutin, dagordning på örlogsfartyg
under gång.
Sjöräkning, beräkning av ett fartygs
kurser, farter och distans under gång i öppen
sjö. Tidpunkten härför anges i loggboken.
Sjörätt. 1. De rättsliga normer, som
bestämma sjöfartsförhållandena. Se
Sjölag-stiftning. — Om Comité international
ma-ritime se Internationella sjörätt
s-föreningen. — 2. Särskild domstol för
handläggning av mål, som angå sjöfarten;
dylika finnas ej i Sverige. I. Afz. (H. W-r.)
Sjörövarflagg fördes av
fartyg, som drev yrkesmässigt
sjöröveri, och utgjordes vanl.
av en flagga med vit dödskalle
på svart fält.
Sjöröveri, den rättsstridiga
verksamhet, som bedrives på
havet genom att sjöfarare
dödas el. tillfångatagas. Enl.
äldre rätt stod sjörövaren utom
lagen och kunde, gripen till
sjöss, straffas utan dom och
rannsakan. Straffet är numera
strängt men får ej utmätas
utan laga dom, då
förhållandena så medgiva. Från s. bör
noga skiljas kaperi (se d. o.).
S. har bedrivits på så gott
som alla hav och av ett flertal
olika folkslag. I Medelhavet
bedrevo bl. a. fenicier,
kartager, etrusker och greker s.,
men Roms kraftiga ingripande
gjorde där slut på s. Efter vår
tids åskådningssätt voro vikingafärderna ej
annat än s. och plundringståg, drivna som
näringsfång. Men vikingatågen måste
bedömas efter dåtida åskådningssätt, enl. vilka
desamma ansågos som fullt lagligt och
hederligt krigaryrke. Under feodaltiden pågick
s. bl. a. i Östersjön, som hanseförbundet till
slut rensade från estniska och vendiska
sjörövare. Även i nyare tid har s. utövats främst
av s. k. fribytare, bland vilka flibustiärerna
el. buckanjärerna (se d. o.) spelade stor roll.
Ända in på 1800-talet bedrevs s. av
barba-reskstaterna (se d. o.); för att skydda sig mot
detta funno sig Europas stater i att betala
årlig tribut för fri sjöfart i Medelhavet. På
senaste tid har s. bedrivits i indiska öarnas
och kinesiska farvatten av malajer och
kineser. Omkr. 1883 gåvo de s. k. svarta
flaggorna i Tonkin fransmännen anledning till
avsevärda bekymmer. — Litt.: E. Hornborg,
»Sjörövare» (1927). (ö-g.)
Sjösa, gods i Svärta, Helgona och S:t
Nikolai socknar, Södermanlands län, n. ö. om
Nyköping, med huvudgården vid Svärtaåns
utlopp i Sjösafjärden; 4,446 har, därav 1,085
har åker; tax.-värde 1,461,800 kr. (1931).
Tillhörde 1460 släkten Gyllenhorn, ärvdes av bl. a.
släkterna Stålarm, Fleming och Posse samt
köptes 1754 från J. F. Hildebrand av frih.
F. Löwen, som gjorde S. och Häringe till
fideikommiss. Nuv. innehavare är frih. A.
Trolle Löwen.
Sjösjuka (lat. mo’rbus nau’ticus, nau’sea
na-viga’ntium), den genom ett fartygs sjögång
framkallade sjukdomen hos de ombordvarande.
Liknande symtom kunna även uppkomma vid
flygning (luftsjuka), järnvägsresor m. m.
Benägenheten för s. är mycket växlande;
immuna lära endast 3 % av mänskligheten vara.
Dövstumma och sådana, som lida av
fullständig labyrintrubbning, äro ej mottagliga. En
stor del människor kan vänja sig att tåla
sjögång, en del aldrig. Predisponerande för s.
äro nervositet, sjukdom och ett dåligt
allmäntillstånd. Autosuggestion spelar stor roll:
hos många börjar s. redan vid
ombordstigan-det på landgången i hamnen. — Som orsak
till s. har man antagit 1) förändrad
blodför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
