Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Skaparrätt - Skapese - Skapolit el. Wernerit - Skaptárjökull - Skapular - Skara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skap—Skara
1043
kr. och å skattefri 817,800 kr., den tax.
inkomsten 1,095,040 kr., stadens tillgångar vid
årsskiftet 1930—31 244,074 kr. och skulder
13,475 kr. S. är den enda svenska stad, som
saknar stadsfullmäktige. De båda
församlingarna utgöra tills, ett pastorat i Lunds
stift, Skytts kontrakt. G. R-ll.
Skap benämnes hos husdjuren det hudveck,
som omsluter hanlemmen. E. T. N.
Skaparrätt, författares och konstnärers rätt
till sina verk. Se Äganderätt.
Skapelse, världens tillblivelse genom en
personlig gudomlig akt. Ehuru man i princip
måste skilja på s. och kosmogoni,
världens uppkomst genom opersonliga immanenta
krafter och lagar, kan denna skillnad
praktiskt knappast genomföras i religionshistorien.
Även när s. tänkes som en spontan process,
ingripa personliga makter och väsen på många
sätt i dess fortgång. Det är framför allt två
företeelser i naturen, som bestämt de
primitiva människornas föreställningar om s.:
växlingen mellan dag och natt, som
varje morgon låter jorden med allt vad den
bär träda fram ur nattens dunkel — ofta
tänkes mörkret som dunkla vattenmassor,
kaosmörkret är som i Babylon och i Israel
uroceanen — och den mänskliga och animala
födelsen. Skaparväsendena äro stundom
groteska sagofigurer, om vilka varjehanda
skämtsamma sägner berättas, men hos de
flesta folk finnes, mer el. mindre bestämd,
tron på e n skapare, som vanl. tillika är
väktare över rätt och sed, instiftare och
upprätt-hållare av heliga ordningar. Än synes denne
skapare vara identisk med himlen, ljusets
gudom, som låter världen framträda ur
urmörkret, än är han den mäktige urfadern,
den första varelsen, som genom magiska
krafter framföder tingen och människorna ur
sig själv.
Den fortsatta utvecklingen i de högre
religionerna visar dels hur skapelsemyten
utvecklas till spekulativ kosmogoni, dels hur tron
på den personlige skaparen alltmera renas.
Strävan att göra skaparen i sitt verk
oberoende av alla inskränkningar och betingelser,
särskilt av en förut existerande materia, når
sin höjdpunkt i den bibliska tron på Gud, som
»frambragt allt av intet genom sin makts
ord».
Litt.: W. Wundt, »Völkerpsychologie», VI
(2:a uppl. 1915); F. Lukas, »Die
Grundbe-griffe in den Kosmogonien der alten Völker»
(1893); N. Söderblom, »Gudstrons uppkomst»
(1913). T. A-æ.
Den bibliska
skapelseberättelsen finnes i 1 Mos. kap. 1. Enligt denna
fördelas s. på 6 skapelsedagar och en vilodag. På
första dagen skapades ljuset och på den fjärde
ljusbärarna, solen, månen och stjärnorna. På
andra dagen himmelen, som skilde vattnet
över himmelen från vattnet under den, och på
femte dagen vattendjuren och himmelens
fåglar. På tredje dagen skildes den torra jorden
från havet, och jorden frambragte växter, och
på sjätte dagen skapades landdjur och
människor. I en omedelbart härpå följ, berättelse
heter det, att ingenting växte på jorden,
förrän den blivit vattnad, och den berättelsen
tyckes alltså hänvisa till ett torrt land
(Palestina), under det att den första berättelsen,
1044
enl. vilken det myckna vattnet först måste
undanskaffas, innan någonting kunde
uppspira, tyckes ytterst härstamma från ett land,
som understundom hade för mycket vatten
(Babylonien). S. Il-r.
Teol. Den kristna skapelsetron avser icke
att ge någon rationell världsförklaring, som
skulle konkurrera med från annat håll
uppställda teorier om världens uppkomst.
Visserligen har den under tidernas lopp ofta
förblandats eller sammankopplats med dylika
metafysiska teorier, t. ex. om en »första
orsak» eller med på naturvetenskaplig
grundval vilande »världsförklaringar». Den
kristna skapelsetrons betydelse ligger emellertid
h. o. h. på det religiösa planet och kommer
till uttryck först och främst däri, att den
framhäver Guds obetingade suveränitet i
förhållande till »det skapade» och dettas
fullkomliga beroende av gudsviljan, samt vidare
däri, att livet i skapelsetrons ljus ter sig
såsom ett gott, givet av all god gåvas givare.
Så fattad, avgränsar sig den kristna
skapelsetron å ena sidan mot en metafysisk idealism,
som vill betrakta människan såsom endels ett
stycke gudomsväsen och som genom att låta
det högsta mänskliga oklart glida över i det
gudomliga fördunklar den gudomliga
suveräniteten, och å andra sidan mot en metafysisk
dualism, vilken — såsom den gamla
gnosti-cismen och Marcion — betraktar livet under
ändlighetens villkor såsom ett ont och därför
skiljer frälsarguden från den lägre
skapar-guden eller demiurgen. Tilläggas bör
slutligen, att enl. den kristna trons sätt att se s.
icke blott är en handling i det förflutna utan
något ständigt fortgående — skapelsetanken
är därmed förbunden med tanken på ett av
den gudomliga viljan satt mål, d. v. s. ett
mål av övervärldslig art. G. A-n.
Skapollt el. W e r n e r i t, en grupp
tetra-gonalt (se Kristallsystem)
kristalliserande, fältspatliknande mineral, som stå nära
plagioklas (se F ä 11 s p a t) men skilja sig
därifrån bl. a. genom sin klorid-, karbonat- el.
sulfathalt. S. äro isomorfa blandningar av ett
flertal föreningar; de viktigaste äro
klorid-marialit (Ma), 3 (Na2O . A12O3.6 SiO2) . 2 Na Cl,
som står nära albit, och karbonatmejonit
(Me), 3 (Ca O . A12O3.2 Si O2) . Ca CO3, som står
nära anortit. Mari al i t omfattar
blandnings-leden Ma—Ma3 Mei, mizzonit Ma3 Mei—
Ma2 Mei, vanlig s. Ma2 Mei—Mai Me3 och
m e j o n i t Mai Me3—Me. Hårdheten är 5—6
(se Hårdhetsskala) och spec. v. 2,5—2,8,
stigande med ökad halt av Me. S. är ej någon
ursprunglig beståndsdel av eruptivbergarter
utan bildas (i regel under tillförsel av klor
o. s. v.) vid bergartsmetamorfos (se d. o.)
genom omvandling (skapolitisering)
särskilt av plagioklas. N. Zn.
Skaptärjökull [ska’ftÄurjo’ködl], glaciär på
s. ö. Island (se karta vid d. o.), bildar
Vatna-jökulls v. rand; över 500 kvkm, 630—900 m
ö. h. Från S. komma älvarna Tugnå, Skaptå
och Hverfisfljöt. Invid S. kraterräckan Laki,
vars utbrott 1783 var det största i historisk
tid på Island.
Skapulär, dets. som scapularium (se
d. o.).
Skara, uppstad i Västergötland, Skaraborgs
län, säte för biskopen i Skara stift, i en ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
