Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skattdragare—Skattebevillningsrätt
1059
räkneligt men plär uttryckas i procent av
nationalinkomsten (omkr. 1/i2 eller omkr. 8—9 %),
är sedan länge stigande (se S t a t s r e g 1
e-ring samt Kommun, sp. 1035). —
Fler-skattesystem (om enskattesystem se F
y-s i o k r a t e r och George, Henry)
motiveras dels av att beskattningen icke blott har
huvudsyftet att tillgodose allmänna
inkomstbehov, så långt medborgarnas inkomster medge
det, utan att de tvingas att eftersätta
viktigare enskilda behov till förmån för mindre
viktiga allmänna, utan tillika
näringspolitiska och socialpolitiska bisyften (se L y
x-skatt och Existensmini mu m), dels
av att kraven på rättvis och klok s. i olika
hänseenden och olika grad fyllas av skilda
skatteformer och därför bättre tillfredsställas
genom ett rationellt sammansatt system av
ett flertal s., vilka alla inflyta till den
offentliga kassa, som bestrider de offentliga
utgifterna (se Fiskus). Endast i undantagsfall
upptages numera särskild skatt för visst
ändamål (jfr Statsreglering).
Direkt och indirekt s. betecknar en
skillnad, som i svenskt språkbruk vanl
uppfattas så, att den förra drabbar
skattesubjektets inkomst direkt, medan den senare träffar
utgifter, som bestridas av inkomsten och
därmed indirekt drabbar denna; i senare fallet
blir skattebetalaren i regel icke den
slutlige skattdragaren, utan skatten
övervältes, t. ex. från importör el. tillverkare
på partihandlare, minuthandlare och slutligen
på konsumenten genom pristillägg. A v v ä
1t-n i n g och övervältning av skatt
(framåt och bakåt) samt den slutliga
skatte-incidensen (av lat. incidere, falla på)
betingas av skiftande förhållanden och erbjuda
finansvetenskapliga problem, vilkas
visserligen ofullständiga och osäkra lösning icke
sällan finanspolitiskt underskattas. — Direkta s.
indelas i 1) personliga a) per huvud (per
capita), t. ex. mantalspenningar (se d. o.),
b) inkomstskatter (se d. o.), c) direkta
kon-sumtionsskatter (se d. o.), d)
ersättningsskatter för personliga befrielser, t. ex. från
värnplikt; 2) objektskatter (se d. o.).
Indirekta äro konsumtionsskatter (se
d. o.). Se även Kvotitetsskatt och R
e-partitionsskatt. Beskattnings- el.
skatte-fördelningsnorm kallas måttet för s:s
fördelning på de skattskyldiga
skattesubjekten eller skattepliktiga skatteobjekten,
t. ex. inkomsten, dess storlek och art och
taxeringsvärdet vid fastighetsskatt (se
Kommunalskatt, sp. 1041); vid inkomstskatten är
jämnt 10-tal kr. skatteenhet; s. per
skatteen-het följer skattetariff. Skattefoten eller
s:s procentuella förhållande till
skatteobjek-tet kan vara proportionell,
progressiv, degressiv eller regressi v. —
Allmännelighet och jämlikhet vid
s. utesluter skatteprivilegier (se F r ä 1 s e). A.
Smith krävde billighet i uppbörd (»ej taga
mer ur folkets fickor än som inflyter i statens
kassa»), läglighet för skattebetalaren till
upp-bördstid o. dyl. (jfr Tomasmässa) samt
beloppets fixering, så att betalaren själv kan
uträkna det för att ej falla offer för
utpressning av uppbördsmän, bl. a.
skatteentre-prenörer, som i äldre tid ofta förskotterade
beloppen mat rätt att uttaga dem med ränta.
1060
Jämte dessa förvaltningstekniska grundsatser
för klokhet i beskattningen böra s. fylla
skatt-tagarens anspråk på dess tillräcklighet utan
att ge överskott, som fresta till offentligt
slöseri (»medlen redan tillgängliga»).
Skattereserverna böra sökas i skattdragarnas stigande
skatteförmåga och bevaras hos skattdragarna,
hos vilka de i regel bli mera fruktbärande än
i den offentliga förvaltningen. Rörlighet
vid skattefoten, t. ex. kring ett i skattelagen
fastställt grundbelopp (se d. o.), gör det
möjligt att fylla växlande inkomstbehov med
elasticitet utan tillgripande av ny s.
och olägenheten av dylika nyheter.
Stabilitet i skattesystemet medger näringslivets
och allmänhetens anpassning till
skattesystemet (»gammal skatt är god skatt»). Val av
riktiga skatteobjekt minskar rubbningarna i
produktionen och onödiggör förhatliga ingrepp
i konsumtionen. — Utebliven skattebetalning
på tid, som utsatts på skattsedel (jfr
Debetsedel), medför uppförande på
rest-längd, indrivning, utmätning el. ev. införsel i
lön (se Införsel 2 b) samt, därest s. ändå
icke utfås, avskrivning och slutligen
av-kortning.
Litt.: H. L. Rydin, »P(ro)M(emoria)
angående det svenska skatteväsendets utveckling.
Bilaga vid skatteregleringskomiténs utlåtande
och förslag angående skatteförhållandena i
riket», IV (1882); K. Wicksell,
»Finanz-theoretische Untersuchungen nebst
Darstel-lung und Kritik des Steuerwesens
Schwe-dens» (1896); G. Eberstein, »Om skatt till
stat och kommun enligt svensk rätt», I (1929);
C. Trap, »Grundrids af finansvidenskaben»
(5:e uppl. 1931); O. Jæger, »Finanslære» (1927
—30). E. F. K. S-n.
Skattdragare, se Skatt.
Skatte, Skattejord, kam., skattskyldig
jord i egentlig mening, till skillnad från frälse
och krono. Jfr Jordnatur och
Kronoskatte.
Skattebetalarnas förening, en på initiativ
av v. häradshövding M. Wallenberg 1921
bildad, opolitisk sammanslutning av svenska
medborgare och företag med uppgift att verka
för största möjliga sparsamhet inom den
offentliga förvaltningen. Verksamheten är
centraliserad till ett fast sekretariat i Stockholm
och bedrives dels genom eget pressorgan, Sunt
Förnuft, dels genom större ekonomiska
utredningar med därav föranledda direkta
framställningar till vederbörande myndigheter etc.,
dels genom ett omfattande upplysningsarbete
i ekonomiska frågor. Tidskriftens uppl. var
1931 omkr. 42,000 ex. Aks.
Skattebevillningsrätt, en politisk
frihetsrättighet, som består i att skatter ej få påläggas,
utan att skattebetalarna själva eller deras
representanter samtycka därtill. Då
ståndsför-fattningen vid nya tidens början i de flesta
av Europas stater ersattes med kungligt
envälde, bemäktigade sig detta även
beskattningsrätten. I Sverige däremot, där i
landslagen erkänts, att för nya skatter fordrades
samtycke på landskapstingen, övergick s. från
dessa till riksdagen, som aldrig, ej ens under
det karolinska enväldet, fullständigt miste
den (se vidare Skatt, sp. 1058). Om hur
engelska parlamentet fick s. se
Parlament, sp. 682 ff. I de fria författningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
