Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skiftesläggning - Skiftesman el. Skiftesförrättare - Skiftesmål - Skiftesverk - Skiftesvitsord - Skiftet - Skiftnyckel - Skikt - Skiktade bergarter - Skiktfogar - Skiktning - Skildkönad el. Diklin - Skiljeavtal - Skiljedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skiftesläggning—Skiljedom
1095
Skiftesläggning, den åtgärd vid skifte av
jord, varigenom de särskilda ägolotternas
läge bestämmes. E. W-s.
Skiftesman el. Skiftesförrättare,
person — i regel lantmätare —, som med el.
utan biträde av gode män (se
Skiftes-g o d m a n) förrättar laga skifte av jord. S.
förordnas av vederbörande överlantmätare
efter skriftlig ansökning. E. W-s.
Skiftesmål kallas en grupp av
jorddelnings-mål (se d. o.), huvudsakl. om laga skifte.
Skiftesverk, se Bostad, sp. 945 och bild 46.
Skiftesvitsord, behörighet att framställa
yrkande om laga skifte. S. beror numera
på prövning, i första hand av
förrättnings-männen. E. W-s.
Skiftet, fjärd mellan Äland och Egentliga
Finland (se karta vid Finland).
Skiftnyckel, se Skruvnyckel.
Skikt, geol., petrogr., minsta delen av ett
lager (se d. o. 1) el. en lagerserie av
sedimentära bergarter.
Skiktade bergarter, geol., se Lager 1.
Skiktfogar, skiktytor i en lagrad bergart,
efter vilka den låter klyva sig. S. beteckna
ofta en mekanisk el. kemisk olikhet gentemot
de omgivande bergartslagren. På s:s natur
och avståndet mellan dem bero skiktade
bergarters styrka och hållfasthet samt deras
värde som byggnadssten. K. A. G.
Skiktning. 1. (Geol.) Se Lagring. —
2. (Skogsv.) Se Skogsbestånd.
Skildkönad el. D i k 11 n, bot., kallas en
växt med enkönade blommor.
Skiljeavtal, se Skiljeförfarande.
Skiljedom, det utslag av skiljemän el.
skiljedomstol (se dessa ord), varigenom en
tvist mellan enskilda el. mellan stater bringas
till slut enl. ett härom slutet skiljeavtal
eller en skilj edomstraktat.
1. (Folkr.) Internationell
skiljedom kommer till användning vid tvister
mellan stater. Sådant skiljedomsförfarande
förekom redan i forntiden, särskilt hos Greklands
stater i deras förhållande till varandra. Den
romerska erövrarstaten erkände däremot icke
någon domare över sig. Men under
medeltiden kom internationell s. åter i bruk, delvis
genom kyrkans inflytande. Även de nordiska
rikenas historia uppvisar flera skilj
edomsav-tal och skiljedomsutslag, t. ex. freds- och
vän-skapstraktaten 1343 mellan Magnus Eriksson
och Valdemar Atterdag. I synnerhet från
1500-talet finns en rad av traktater mellan
Sverige och Danmark om att hänskjuta
tvister mellan de bägge staterna till skiljedom;
bl. a. må nämnas det skiljedomsavtal
rörande de i de båda rikenas vapen ingående
tre kronorna, vilket ingick i fredstraktaten
i Stettin 1570. Under 1600- och 1700-talet
sköts den internationella s. alltmer undan,
men på 1800-talet blev den åter oftare
använd. Det största skiljedomsutslaget från
nyare tid fälldes 1872 mellan England och
U. S. A. med anledning av Alabamafrågan
(se d. o.). Endast ett svenskt ärende blev
under denna period avgjort genom s., näml,
en tvist med Spanien om de s. k. Smithska
reklamationerna (se Smith, L. O.; domen
föll 1888 i strid mot det svenska yrkandet).
Den stigande utbredningen av
skiljedomstankens praktiska användning framkallade
1096
spörsmålet om den ej vore ägnad att få en
regelbunden, mera institutionell plats i det
mellanfolkliga livet. Förtjänsten att ha
upptagit detta spörsmål med öppen blick för
hela dess vittgående betydelse tillhör urspr.
fredsföreningarna och fredsrörelsen (se d. o.).
U. S. A:s senat fattade redan 1851 och 1853
beslut till förmån för upptagande av
skiljedomsavtal i framtida traktater, och detta
följdes sedermera av flera europeiska
lagstiftande församlingar. Interparlamentariska
unionen (se d. o.) antog på möte i Bryssel 1895
förslag till organisation av en permanent
skiljedomstol och på möte i London 1906
utkast till allmänt skiljedomsavtal. Rörelsen
understöddes också från vetenskapligt
folkrättsligt håll. Särskilt var utarbetandet av
ett regi, för proceduren i internationella
skiljedomsmål en av de första uppgifter, som
Institut de droit international (se d. o.) satte
sig före. De ledande statsmännen ställde sig
länge kyliga eller t. o. m. avvisande mot
skiljedomsväsendet. Vid 1899 års
Haagkon-ferens antogs dock en »konvention om
bi-läggandet av internationella tvister», vari
föreskrevs upprättandet av den s. k. P e
r-m a n e n t a skiljedomstolen i Haag
(se d. o.). Hur svag dennas organisation än
är, har den dock haft en ej ringa praktisk
betydelse. Dess roll är ej heller utspelad
efter tillkomsten av Fasta mellanfolkliga
domstolen (se d. o.), ehuru sistnämnda
domstols upprättande inleder ett nytt skede
i den internationella rättskipningens
utveckling. Ett betydande antal
skiljedomstrakta-ter har slutits mellan enskilda stater. Före
världskriget voro dock dessa regelmässigt
begränsade genom vittgående förbehåll,
varigenom signatärmakterna hade frihet att
vägra skiljedomsförfarande i tvister, som
an-gingo deras »ära», »självständighet» eller
»vitala intressen». Under årtiondet efter
världskrigets avslutande ha de flesta stater
(dock bl. a. ej Sovjetryssland och Japan)
ingått skiljedomstraktater av mera bindande
karaktär el. godtagit obligatoriskt
domstols-förfarande i rättstvister genom anslutning
till den s. k. fakultativa klausulen i
stadgan för Fasta mellanfolkliga domstolen.
Tvister av rättslig natur kunna sålunda i
allm. hänskjutas till internationell domstol
med stöd av en generell skiljedomstraktat.
För andra slag av tvister ha staterna i stor
utsträckning överenskommit om ett
undersöknings- och förlikningsförfarande inför
permanenta förlikningskommissioner, i sista
hand inför Nationernas förbunds råd.
Stundom har skiljedomsförfarande bestämts såsom
sista utväg även i intressetvister. Seda" de
tvåsidiga skiljedoms- och
förlikningstrakta-terna numera vunnit sådan utbredning, har
genom Nationernas förbund ett försök gjorts
att kodifiera reglerna i ett kollektivt
skiljedomsavtal, den s. k. generalakten (1928),
till vilken bl. a. Sverige anslutit sig.
Litt.: F. Castberg, »Mellemfolkelig
rets-pleie» (1925); P. Wijkman, »Sveriges avtal
om fredlig lösning av mellanfolkliga tvister»
(i Svensk Juristtidning 1926); E. Löfgren,
»De nordiska förliknings- och
skiljedoms-avtalen» (1927). F. Hagerup. (ö. U.)
2. (Jur.) Beslut av skiljemän (se d. o.),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
