Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skive - Skivepitelkancer - Skiveån el. Karupån - Skivgatt - Skivlingar, Skivsvampar - Skivmaneter - Skivsnäckor - Skivsvampar - Skjækra - Skjalm Hvide - Skjeberg - Skjegte - Skjelderup, Michael - Skjelskör - Skjerka - Skjernan - Skjervöy - Skjold - Skjoldborg, Johan Martinus Nielsen - Skjolden - Skjoldungarna, ätt - Skjomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1107
Skive—Skjomen
1108
Skive [ski’-], stad och järnvägsknut i
Viborg amt, n. Jylland, vid Skive aas utlopp i
Limfjorden; 9,644 inv. (1930). S. är
huvudort för Salling samt har hamn och växande
industri. Den romanska kyrkan, numera
använd som begravningskapell, har intressanta
kalkmålningar från 1520-talet. — S. blev stad
1326. Nära S. låg det kungl. slottet Skivehus,
sålt 1661. — Jfr »Bogen om S.» (1926).
Skivepitelkancer, med-, se Kräfta, sp. 217.
Skiveån el. Karupån, da. Skive aa el.
Ka-rup aa, jylländsk å från trakten v. om
Silkeborg mot n. v. till Limfjorden vid Skive; 78
km lång, delvis kanaliserad och använd för
ängsbevattningar.
Skivgatt. Förutom i blockhus (se Block
3) förekomma blockskivor ombord i därför
uttagna hål, kallade s., i relingarna, i
rund-hulten och i knektarna.
Skivlingar, Skivsvampar, en grupp av
hattsvamparna; kännetecknas av att hymeniet
bekläder ytan av radiärt löpande skivor el.
lameller (fam. Agaricaceae). De utgöra
huvudmassan av hattsvamparna; i Sverige
förekomma mer än 1,000 arter, fördelade på ett 40-tal
släkten, vilka framför allt särskiljas genom
sporstoftets färg, skivornas gestalt och
vidfästning vid foten samt ev. förekomst och
utbildning av s. k. hylle (velum). Detta omger hos
en del hela den unga fruktkroppen och
kvar-sitter hos den äldre som en slida, upphöjd
kant el. frans kring fotens bas och som fjäll,
vårtor el. dyl. på hattens översida (velum
uni-versale); i andra fall sträcker sig hyllet från
hattens kant till foten, täckande de unga
skivorna och senare ofta kvarsittande vid
fotens övre del som en ring (velum partiale).
— Flertalet viktigare släkten behandlas i
specialartiklar (se B 1 ä c k - och Brosksvamp,
Flugsvampar, Champinjoner, Ka
n-t a r e 11, Krämlo r, Risk a, M u s ser
o-n e r, Fjäll-, Honungs-, Mjöl-,
Nagel-, Plugg-, S 1 e m-, S 1 ö j-, Spindel-,
Tratt-, Tråd- och Vaxskivling). Av
övriga må nämnas tofsskivlingar (släktet
Pholiota) med rödbrunt sporstoft,
ringför-sedd fot och ofta tofslika bildningar på
hatten samt rödskivlingar (släktet
Ento-loma), som likna musseronerna utom i att de
ha rött sporstoft. Till de sistnämnda hör en
av de farligaste giftsvamparna,
bolmörtskiv-lingen (E. lividum). Se färgplansch till art.
Svampar. Th. Lfs.
Skivmaneter, zool., se M a n e t d j u r.
Skivsnäckor, zool., se P 1 a n o r b i s.
Skivsvampar, bot., se Skivlingar.
Skjækra, se Verdalselven.
Skjalm Hvide, se H v i d e.
Skjeberg [Jè’-], herred i Ostfold fylke, Norge,
s. om Sarpsborg; 194,n kvkm, 8,049 inv. (1930).
Vid Skjebergkilen, en arm av Singlefjorden,
granitbrott och vid Sarpsfossen i Glommen
sulfitcellulosafabrik och smältverk (tillv. av
järnlegeringar och karbid). Ax. S.
Skjegte [Jä’kto], liten, öppen roddbåt med
spetsig stäv; s. förekommer på Norges sydkust.
Skjelderup [Jä^orop], Michael, norsk
ana-tom och fysiolog (1769—1852). Blev prof, i
Köpenhamn 1805 och var 1813—49 prof, i
Kristiania. S. utgav 1823—37 (tills, m. F.
Holst) Eyr, Norges första läkarvetenskapliga
fackorgan, och instiftade 1849 för belöning av
framstående medicinska verk den guldmedalj,
som bär hans namn. Led. av sv. Vet.-akad.
(1822). K.V.H.*
Skjelskör [skäTskör], se Skelskör.
Skjerka [Jä’-], biälv till Mandalselven i
Vest-Agder fylke, sydligaste Norge. Har många
vattenfall och utbygges f. n. (1932). Ax. S.
Skjernaa, se S k e r n a a.
Skjervöy J/äTvöj], herred i Troms fylke,
Norge, kring yttre delen av Kvænangen och
Reisfjord på Ishavskusten; 1,157,7 kvkm, 3,802
inv. (1930). Många öar, bl. a. Skjervöy med
kustorten Skjervöy (405 inv.). Ax. S.
Skjold [skjåld] (»sköld»), mytisk stamfader
för s k j o 1 d u n g a r n a (se d. o.). Enl.
nordiska källor var han Odens son och g. m.
Gefjon (se d. o.). I Beowulfkvädet kallas han
»ättling av Skeaf», och det berättas, att han
som ett litet barn kom seglande till danska
kusten, ensam på ett präktigt skepp och med
en sädeskärve som huvudgärd. Ilan blev en
stor hjälte och en god konung. Efter hans död
lades hans lik på kungaskeppet, som utan
manskap gled bort över vågorna. Sägnen om
S:s ankomst har urspr. gällt Skeaf (som
betyder »kärve»). E. W-én.
Skjoldborg [skjå’lbårg], Johan Martinus
Nielsen, dansk författare (f. 1861). Var
vallpojke i Nordjylland, daglönare samt i
han-delslära, tog lärarexamen 1881, var skollärare
i Nordjylland 1889—
1902, småbrukare 1908
—15 och bor nu i
Lögstör. I berättelser,
noveller och romaner
har S. skildrat
jylländskt allmogeliv,
särskilt
småbrukarnas, vilkas sociala och
politiska utveckling
han följt och
påverkat. Han är en klar
och jämn
verklighetsdiktare, som står högt
inom den danska
folk
litteraturen. Av hans böcker kunna nämnas
»En stridsmand» (1896; sv. övers. 1927),
»Kragehuset» (1899), »Gyldholm» (1902; sv. övers,
s. å.), »Bjærregaarden» (1904; sv. övers, s. å.),
»Nye mænd» (1917), »Præsten i Lögum» (2 bd,
1921—22) och några skådespel och dikter. S:s
romaner och berättelser utkommo i 4 bd 1921.
— Jfr K. K. Nicolaisen, »J. S.» (1918). P. E-t.
Skjolden [Jå^on], ångbåtsstation i Sogn og
Fjordane fylke, på Norges västkust, vid det
inre av Lusterf jorden och mynningen av
Mörkris- och Fortundalarna. Stor turisttrafik (jfr
L u s t e r).
Skjoldungarna [skjå’1-], dansk kungaätt
under forntiden (jfr Skjold). De förnämsta
voro Halvdans söner Helge och Roar och
Helges son Rolf (se Rolf Krake). Åtm. de
båda senare äro med säkerhet historiska
personer, som levat omkr. år 500. — Litt.: A.
Olrik, »Danmarks heltedigtning», 1 (1903); E.
Wessén, »De nordiska folkstammarna i
Beo-wulf» (1926). E. W-én.
Skjomen [Jö’men], s. v. vik av Ofotfjorden
(jfr Ofoten), Nordland fylke, Norge. I inre
S. mynnar vid S. kapell Elvegårdselven, som
avvattnar glaciärerna i gränstrakterna v. om
Kebnekaise.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
