Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skjöldebrand, Anders Fredrik - Skjöldebrand, Erik (Brander) - Sklera el. Sclera - Sklerenkym - Skleritis - Sklerodermi - Skleros - Sklerotier - Sko (kloster, slott) - Skobelev, Michail Dmitrijevitj - Skobodansen - Skock - Skocka - Skoda, Joseph - Škodaverken - Skodon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1113
Skjöldebrand, E.—Skodon
1114
nal de Trollhätta» (1804) med många
egenhändiga gravyrer. 1822 blev S. led. av Sv.
akad. Han skrev dramer (»Herman von Unna»,
1795), hjältedikter samt historiska arbeten och
övers. — Hans memoarer (utg. av H. Schück,
5 dir, 1903—04) äro i historiskt avseende
ganska otillförlitliga. Depescherna från
ut-resan med Gustav IV Adolf äro tryckta i Hist.
Tidskr. 1883—84. A. G-de.
Skjöldebrand, Erik, författare (1722—
1814); jfr släktart. Var 1753—66 svensk
konsul i Alger, adlades 1767 (hette förut
Brander); de sista femton levnadsåren var S.
blind. S. skrev tre sorgespel i
franskklassisk stil: »Cleopatra» (1749), »Habor och
Signild» (1767), båda uppf. av Stenborg, och
»Aslög» (1775), som inleddes med ett företal
om tragedien och epopén. 1768 utgav han
eposet »Gustaviade» och »Försök om epopée,
poeme epique eller hjältedikt» samt 1792
»Af-handling om det så kallade sublima i
litteraturen». S. var en dilettant med vidsträckt
beläsenhet utan gestaltningsförmåga el. stilkonst.
Olof Bergklint kritiserade S. strängt, och 1767
-—69 pågick en häftig polemik mellan S. och
hans granskare. K. W-g.*
Skléra el. S c 1 è r a (av grek. sklero’s,
hård), senhinnan (se d. o.).
Sklerenkym, bot., stödjevävnad, bestående
av celler med tjocka, hårda, förvedade
väggar och vanl. utan protoplasma. Cellerna ha
mycket växlande form, och man brukar
särskilja två huvudtyper, stenceller
(skle-reider, sklerenkymceller), som äro korta,
iso-diametriska, och sklerenkymfibrer
(bastfibrer), som äro långsträckta och ha
tillspetsade ändar. K. A.
Sklerltis, inflammation i senhinnan, se
ögonsjukdomar.
Skleroderml, en oftast svårartad, sällsynt,
kronisk hudsjukdom, vid vilken på begränsade
fläckar el. mera diffust utbredda områden
huden blir förtjockad, stel, vaxlik och ej kan
upplyftas i veck. (Ljd.)
Skleros [-ä’s] (av grek. sklero’s, hård),
förhårdnad av någon vävnad.
Sklerotier [-rå’-] (sing. sklerotiu m), bot.,
hos många svampar förekommande, av fast
sammanflätade hyfer bildade, klumplika
vil-stadier. Mestadels ge de upphov till
fruktkroppar (se Mjöldryga, Sclerotinia och
Trådklubba) eller konidier, men av flera
är fruktifikation ej känd, varför de fått
provisoriska släktnamn, t. ex. Sclerotium. Th. Lfs.
Sko, kloster, gods, slott, se Skokloster.
Skobelev [skå’bilif], Michail D m i t r
i-j e v i t j, rysk general (1843—82). Stred mot
de upproriska i Polen 1863—64 samt i
Turke-stan 1869 och i
Kaukasus 1870—71, anförde
1873 förtruppen i
fälttåget mot Chiva,
erövrade 1875 Kokand
och blev 1876
militärguvernör i
Fergana-området. I
rysk-turkiska kriget 1877—78
stormade han Lovec
3 sept. 1877, utmärkte
sig i striderna
framför Plevna och i
slaget vid Seinovo 9 jan.
1878, där turkiska Öipkaarmén tillfångatogs.
1880 övertog han befälet mot
tekketurkme-nerna samt erövrade Gök-Tepe och
Dingil-Tepe 1881. — S., som var ofantligt avhållen
av sina soldater, förenade på ett sällsynt sätt
teoretiska kunskaper med stor praktisk
förmåga som truppförare. Hans hänsynslösa
energi och överdådiga personliga tapperhet
voro kända inom hela armén. Ivrig
pansla-vist, ledde han efter rysk-turkiska kriget
som guvernör i Minsk den tyskfientliga
propagandan. H. J-dt.*
Skobodansen, sydsvensk folkdans av
drastiskt kynne, dansas endast av män, efter
långsam musik i tretakt. E. Kl.
Skock, i sorträkning ett antal av 60 st.
(t. ex. kålhuvuden).
Skocka, bot., dets. som jordärts kock a
(se d. o.).
Skoda [skå’da], J
o-s e p h, österrikisk
läkare (1805—84); prof, i
Wien 1846—71. S. vann
ett oförgätligt namn
genom sin
genomarbetning av den
fysikaliska diagnostiken
(»Abhandlung über
Percussion und
Aus-cultation», 1839; flera
uppl.), som av honom
fick sin moderna
gestaltning. (Ljd.)
Skodaverken [Jkå’-], tjeck. Skodovy zåvody,
ett av Tjeckoslovakiens förnämsta
industriföretag, leder sitt ursprung från en 1859 i
Pilsen anlagd maskinfabrik, som 1869
övertogs av den framstående industriledaren E.
von Skoda (1839—1900). Företaget, a.-b.
sedan 1899, utvecklades snabbt och blev bl. a.
en av Europas största leverantörer av
krigsmateriel. Efter ny ombildning 1919, varvid
en del av aktiestocken övertogs av
tjeckoslovakiska staten, har tillverkningen delvis
omlagts. S. sysselsätta f. n. mer än 30,000 arb.
vid fabriker i Pilsen, Prag, Brünn,
König-grätz m. fl. städer. Tillv. omfattar alla slags
järn- och stålkonstruktioner, maskiner,
järn-vägsmateriel, automobiler, flygplan,
krigsmateriel, verktyg, separatorer, elektroteknisk
materiel m. m. Se bild sp. 1115.
Skodon. Sandalen, som eg. endast utgöres
av en vid foten med remmar fastsnörd sula,
hör av ålder hemma i främre Orienten. På
sandalen bygger hela utvecklingen av
sul-skon, men olika former av den ha till sen
tid bevarats i ålderdomligare europeiska
folkkulturer (t. ex. Estland) — ofta
förvånansvärt lika dem i de danska fynden från
bronsåldern. Genom att sandalen växte samman
med det från början lösa benskyddet uppstod
på inreasiatiskt område stöveln. Skild från
sandalen är mockasinen, en typ, som är
särskilt känd genom sin förekomst hos
Nordamerikas indianer men som i ganska utpräglad
form möter i den vanliga lappskon (bild 1;
se K ä n g s k o). Ilos svenskarna och flera
andra folk har träskon spelat stor roll som
arbetsskodon.
Sulskon har hos de högre samhällsklasserna
växlat form och utseende efter olika
moderiktningar i lika hög grad som dräkten i öv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
