Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfrö - Skogsfåglar el. Skogsfågel - Skogsförsöksanstalt - Skogshumle - Skogshushållning, Skogsbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogsfåglar—Skogshushållning
1127
fråga om tall, även förflyttningar av frö
från lägre till högre höjd ö. h. inom ett
begränsat område kunna ha menlig inverkan.
Även andra egenskaper hos träden äro av
ärftlig natur, bl. a. stamformen (rak el.
krokig), grenbildningen (grov- el. fingrenig stam),
sannolikt även i viss mån tillväxthastigheten.
Genom val av lämpligt utsäde kunna
resultaten av skogsodlingarna i betydlig grad
förbättras. G. Sch. (O. E-th.)
Skogsfåglar el. Skogsfågel, gängse
benämning, motsv. underfam. o r r f å gl a r (se
d. o.) bland hönsfåglarna.
Skogsförsöksanstalt, se Statens s k o g
s-försöksanstalt.
Skogshumle, bot., se B r u nell a.
Skogshushållning, Skogsbruk, har till
ändamål att på fördelaktigaste sätt
använda såväl den till skogsproduktion bestämda
marken som de därifrån erhållna alstren.
Dess teori, skogshushållningsläran,
omfattar tre huvudgrupper:
skogsskötsel (se nedan), skogsindelning och
skogsteknologi (se dessa ord).
Skogsskötselns uppgift är att på den för
skogsbörd avsedda marken uppdraga, vårda
och föryngra skog, så att växtplatsens
produktionsförmåga på ändamålsenligaste sätt
utnyttjas. I s. ingår sålunda dels ett
biologiskt moment, att framdriva en stark
virkesproduktion, dels ett ekonomiskt moment, att
länka denna virkesproduktion så, att
skörden med hänsyn till rådande eller
förväntade avsättningsförhållanden och
marknadsläge blir så värdefull som möjligt. S. har
sedan gammalt plägat indelas i »ren
skogsskötsel», avhandlande skogsvården på den
uteslutande för skogsproduktion avsedda
marken, »hagmarksskötsel», avhandlande
vården av de marker, som avsetts för samtidig
skogs- och betesproduktion, samt slutligen
»skyddsskogsskötsel», avseende vården av
sådana skogar, vilka jämte sin
virkesprodu-cerande uppgift även skola skydda
närliggande trakter för ogynnsamma
naturförhållanden, t. ex. kalla och uttorkande vindar i
fjällen eller flygsandens framträngande på
vissa kuststräckor. Hagmarksskötseln har
numera mist sitt intresse, sedan både den
moderna skogsvården och husdjursskötseln
utdömt systemet med kombinerad betes- och
skogsproduktion som oekonomiskt och
förlagt djurens betesgång till särskilt
behandlade, skoglösa betesvallar.
S. begynner med uppdragandet av ny skog
i den avverkades ställe. Detta kan ske
antingen genom att avverkningen föres så, att
naturlig föryngring (se d. o.) erhålles,
eller, där utsikt att framkalla sådan ej
förefinnes, genom skogsplantering eller
s k o g s s å d d (se dessa ord). Sedan
plant-skogen uppkommit, börjar vården av denna
medelst röjningar för att reglera
trädslags-blandningen och redan från början avlägsna
skadade och missformade individ ur
beståndet. När plantskogen börjat övergå till
ungskog, d. v. s. i 20—30-årsåldern i s. och mell.
Sverige samt 10—20 år senare i Norrland,
vidtaga de beståndsvårdande
huggningarna, vilka kallas gallringar under
beståndets ungskogsskede och ljushuggningar
i den medelålders skogen. Gallringen är
1128
en genomhuggning av beståndet, som avser
att reglera dettas täthet (slutenhet) och
trädslagsblandning på sådant sätt, att
tillväxten städse hålles uppe vid högsta nivå
och samtidigt förlägges till
utvecklingsdug-liga och värdefulla stammar. Ett moment i
gallringen är borttagandet såväl av skadade
och missbildade som av spärrvuxna och
grov-greniga trädindivid (s. k. vargar). Man
skiljer mellan låggallring, som föres
hu-vudsakl. bland de undertryckta och
efterblivna träden i beståndet och alltså blott
undantagsvis avlägsnar träd, som ingå i själva
krontaket, och kr on gall r in g, vilken till
hjälp för beståndets vackraste individer,
huvudstammarna, även avlägsnar träd,
vilkas kronor ingå i själva krontaket.
Gallringarna återkomma i s. Sverige vart 5:e—
10:e år samt i Norrland vart 10:e—20:e år.
Då beståndet invuxit i medelåldern, övergå
gallringarna i ljushuggningar (se d. o.).
Rensningshuggning är en
huggnings-form, varigenom man utan att företaga
gallring i egentlig bemärkelse avlägsnar ur
bestånden — oavsett dessas ålder — skadade
och sjuka träd.
När skogen börjar närma sig den ålder,
då dess föryngring skall inledas, insättes
stundom en s. k.
beredningshugg-n i n g, vilken avser att genom en
utgles-ning av beståndet dels få till stånd en
utveckling av kronorna på de träd, som sedan
skola användas till fröträd, och dels genom
det ökade ljustillflödet till marken
åstadkomma en omvandling av markvegetation
och humuslager, så att marken blir lättare
mottaglig för självsådd.
Vid beståndets slutliga avverkning (se
Skogsavverkning) och föryngring
kunna olika metoder användas. Man plägar
sedan gammalt indela dessa i två olika
skogs-brukssätt, näml, trakthuggning och
blädning. Vid trakthuggningen avverkas
beståndet helt eller delvis över en större yta
samtidigt, varvid lämpliga f r ö t r ä d dock
ofta kvarlämnas. På god mark kunna
fröträden stundom ställas så tätt, att de bilda
en skärmställning. Vid
trakthuggningen uppdrages föryngringen i regel över
hela den avverkade ytan samtidigt.
Trakthuggningen föranleder därför uppkomsten av
likåldrig skog. Vid blädningen avverkas
och föryngras skogen gruppvis eller stundom
även stamvis. (En mellanform mellan
blädning och gallring har tidigare stundom
benämnts blädningsgallring.) Föryngringen
uppkommer i över hela skogen spridda mindre
luckor, och detta skogsbrukssätt föranleder
alltså uppkomsten av olikåldrig skog.
Vid trakthuggningen anskaffas föryngringen
ofta genom skogsodling. Vid blädningen
anlitar man den naturliga föryngringen.
Trakthuggningen brukades allmänt i Sverige, när
ordnat skogsbruk började införas under
1800-talets senare del. I vår tids skogsbruk har
man alltmer börjat övergå till blädning av
olika typer, ss. traktblädning, kantblädning,
luckhuggning, eller ren individvård. Dock har
trakthyggesbruk vid föryngringen av övre
Norrlands råhumusrika urskogsbestånd visat
sig nödvändigt. All avverkning bör i det
ordnade skogsbruket föregås av de till huggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
