Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1133
Skogslagstiftning
1134
stadganden om skattebondens rätt att nyttja
sin skog till husbehov och avsalu samt dels
slutligen bestämmelser om svedjandet.
Under 1600-talets senare del ingrepo
statsmakterna alltmera ingående i skatteböndernas
förfoganderätt över sin skog, och man gick
till och med så långt, att det stadgades, att
avverkning av timmerskog även till husbehov
skulle få ske endast efter utsyning av
kronans jägeripersonal. Under 1600- och
1700-talet utfärdades även en mängd författningar
för att tillförsäkra järnhanteringen
dispositionsrätten till skogsavkastningen i
bruksdistrikten. Dessa författningar ledde
småningom till det s. k. koltvånget, ett slags
monopolrätt för järnbruken till allt träkol,
som kunde tillverkas inom deras resp,
intresseområden. Under 1700-talet förbrukades
jämväl i landets s. och mell. delar stora
virkes-mängder av bergshanteringen och järnbruken.
Statsmakterna började befara skogsbrist,
något som i sin tur utlöste en viss livaktighet
på s:s område. I 1734 och 1739 års
skogsord-ningar ävensom i byggningabalken i 1734 års
allmänna lag innehöllos en mängd föreskrifter
till skogarnas bevarande. Såsom tidigare var
särskilt skattejorden föremål för lagstiftarnas
omsorg. Allmogen ägde visserligen nyttja sin
skog både till husbehov och avsalu, dock med
undantag för ek, bok, skeppsbyggnadsvirke
och mastträd, vilka voro förbehållna kronan.
Genom husesyn skulle emellertid kontrolleras,
att skogen ej utöddes på skattejorden.
Fällande av skog för tjärbränning, löv- och
näver-täkt var förbjudet. Vidare lämnades i
skogs-ordningarna utförliga bestämmelser om
svedjande, släckande av skogseld m. m. Vid sidan
om skogsordningen utfärdades jämväl genom
landshövdingarna lokala förordningar, vilka
reglerade och beskuro allmogens
nyttjanderätt till skogen.
Alla dessa restriktioner, vilka väckte starkt
missnöje hos allmogen, upphävdes vid Gustav
III:s statsvälvning 1789, då bönderna
tillerkändes samma rätt till sin skog, som förut
tillkommit frälsemännen. Denna frihet blev
emellertid ånyo i viss omfattning beskuren
genom en ny skogsordning av 1793, vilken
dock tillerkände skattejordens ägare
dispositionsrätten till bok, varemot ek och
mastträd förbehöllos kronan. Under intryck av
nya nationalekonomiska idéer om full
rörelsefrihet för den enskilda företagsamheten
genomfördes vid 1809, 1810 och 1823 års
riksdagar beslut om försäljning av
rekognitions-skogarna samt kronoparkerna i landet s. om
Dalälven. Vidare avvecklades successivt den
restriktiva lagstiftningen för
skattehemmanens skogar och handeln med skogsprodukter.
1830 fingo bönderna fri dispositionsrätt till
ek och storverksträd på sin jord. På
1840-talet avskaffades koltvånget och övriga
inskränkningar i dispositionsrätten till skogen
i bergslagstrakterna. Därefter rådde under
1800-talet i stort sett fullständig frihet på
s:s område. Genom industrialismens
genombrott och den moderna sågverksindustriens
frammarsch under samma tid uppstodo fara
för överdrivet nyttjande av skogarna och
behov av en reglerande s., först i sådana
landsdelar, där genom särskilt
ogynnsamma naturbetingelser skogens bestånd
an
sågs kunna äventyras genom ovarsamma
avverkningar, näml, i Norrbottens och
Västerbottens län, på Gotland och i n. Dalarna. Om
speciallagstiftningen för Norrbottens och
Västerbottens län se Norrlandsfrågan.
1925 infördes allmänna skogsvårdslagen av
1923 (se nedan) även i Norrbottens och
Västerbottens läns kustland. Även för Gotland
antogs tidigt en särskild skogslag, vilket
ansågs påkallat, då skogens bestånd på grund
av jordmånens tunnhet kunde äventyras vid
ovarsam avverkning. 1869 års skogslag för
Gotland ersattes 1908 av en annan, vari
föreskrevs utsyningstvång för avverkningar
utöver husbehovet. 1925 infördes allmänna
skogsvårdslagen även på Gotland.
Om man bortser från dessa tre lokala
skogslagar,. var skogshushållningen i Sverige
under 1800-talets senare del helt fri och
obunden på de enskilda skogarna. För de
allmänna skogarnas skötsel genomfördes däremot
under samma tid nya bestämmelser. 1866
utfärdades en förordning om de allmänna
skogarna; denna gällde till 26 jan. 1894, då ny
sådan förordning av i huvudsak likartat
innehåll utkom. Denna är i vissa delar
fortfarande gällande. Enl. denna skola
kronopar-ker, flygsandsfält och häradsallmänningar
bibehållas oförminskade och behandlas efter
sådana av Domänstyrelsen fastställda
hushåll-ningsplaner, som avse skogens framtida
bestånd och högsta avkastning. Vid 1932 års
riksdag antogs emellertid en lag om
häradsallmänningar, genom vilken dessa skogar
överlämnats till allmänningsdelägarnas egen
förvaltning. Förvaltningen av de ecklesiastika
skogarna reglerades tidigare, utom av 1894
års skogsordning, även genom ecklesiastika
boställsordningen av 1910. 1932 års riksdag
och kyrkomöte beslöto, att dessa skogar skola
utbrytas från skogsstatens förvaltning samt
under kontroll av stiftsnämnder och
stiftsjägmä stare överlämnas till
vederbörande pastorats egen förvaltning.
Under 1800-talets sista årtionde framträdde
allt tydligare behovet av en hela riket
omfattande skogslag för de enskilda skogarna. En
sådan antogs jämväl 1903. Dess
grundläggande bestämmelse var, att avverkning ej
må så bedrivas eller efter avverkning med
marken så förfaras, att skogens återväxt
uppenbarligen äventyras. Denna lag
utformades sålunda såsom en ren återväxtlag. Den
lämnade däremot skogsägarna full frihet
i fråga om avverkningarnas omfattning.
Tillsynen över lagens efterlevande överlämnades
åt skogsvårdsstyrelser (se d. o.).
Samtidigt med införandet av 1903 års
återväxtlag antogs även en lag om
skyddssko-gar (24 juli 1903), vilken ännu (1932) gäller
och stadgar, att i skogar, vilkas bestånd
erfordras som skydd mot flygsandsfält eller
fjällgränsens nedgående, avverkning utöver
husbehovet får äga rum endast efter utsyning
av skogsstatens personal. Med stöd av denna
lag avsattes huvudsaki. i Jämtlands och
Kopparbergs län betydande områden i fjällens
närhet till skyddsskogar, inom vilka
utsyningstvång alltså är rådande. För
Norrbottens och Västerbottens läns fjällområden
stadgade redan den där sedan 1866 gällande
lappmarkslagen utsyningstvång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
