Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skorpioner (zoologi, krigsväsen) - Skorpiongift - Skorpionspindlar - Skorpor - Skorpänfiskar - Skorrning - Skorsten - Skorstenseld (Soteld) - Skorstensförband - Skorv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1161
Skorpiongift—Skorv
1162
sedd ined två giftkörtlar. S. finnas redan i
övre silurregionen i Gotland, Skottland och
Nordamerika och ha redan då i sina
huvuddrag nått samma utveckling som recenta
former. De tillhöra särskilt varmare länder och
finnas i Gamla världen ej n. om 40° n. br.,
i Nya världen ej n. om 45°. l:a paret
mun-fötter (chelicerer) är kort och utbildat till
en saxlik tång, 2:a paret (pedipalper)
mycket stort med kräftklolik tång i spetsen.
Prosorna har växlande antal punktögon i två
par grupper, men djuren se mycket dåligt.
Mesosoma har fyra par väl utvecklade ben
och bakom dem ett par kamformiga bihang,
vilka väl äro ombildade fötter och ha
betydelse vid parningen. På undersidan av
mesosoma mynna andningsorganen, fyra par
s. k. trakélungsäckar. S. äro nattliga djur.
De lägga ägg, och honan vårdar omsorgsfullt
ungarna, som under den första veckan sitta
på hennes rygg. Med sina pedipalper gripa
de insekter, spindeldjur o. dyl. och döda dem
med ett sting av svanstaggen, vilken hålles
upplyft och böjd framåt. Av s. äro omkr.
350 arter kända, av vilka somliga tropiska
former äro bland de största nu levande
spindeldjuren. I Medelhavsländerna finns ett
par arter, tillhörande släktet Euscorpius.
S:s levnadsvanor äro föga studerade, och
man har nog en överdriven uppfattning om
deras vildsinthet och giftighet; de föredraga
i allm. att fly. I. T-dh.
2. (Krigsv.) Ett slags b a 11 i s t (se d. o.).
Hos romarna betecknades härmed särskilt de
lättare ballisterna, som drogos av 1—2 hästar
el. mulor. Skottvidden säges ha uppgått ända
till 450 m. G. af W-dt.
Skorpiongift bildas i pariga giftkörtlar i
det bakersta kroppssegmentet hos skorpioner
och tömmes genom en gadd. Giftets kemiska
natur är okänd. Euscorpius carpathicus verkar
med sitt styng ung. såsom ett bi el. en geting,
medan Buthus occinatus ger svår förgiftning,
lik den av huggormsbett, och lär kunna döda
barn. Styng av större tropiska skorpioner,
t. ex. Buthus afer och Androctonus funestus,
döda även vuxna människor. Bland symtomen
märkas särskilt stelkramp, sammanklibbande
och upplösning av de röda blodkropparna
(hemagglutination och hemolys). C. G. S.
Skorpionspindlar, 8oli’fugae, ordning av
spindeldjuren (se d. o.), i flera avseenden den
mest primitiva av dessa. S. avvika från
spindlar genom att prosornas tre bakre
segment äro fria och att metasoma är
mång-ledad. Chelicererna (se Skorpioner 1)
äro mycket stora och beväpnade med kraftig
griptång, pedipalperna äro benlika. S.
finnas i Europa blott i Spanien, Grekland och
s. Ryssland, i Afrika äro de allmänna och
förekomma i sydstaterna i U. S. A., n. delen
av Sydamerika och i s. v. Asien. De livnära
sig av insekter men förtära även mindre
ödlor o. dyl. Olika mening råder om deras
giftighet. Giftkörtlar äro ej påträffade.
Omkr. 200 arter äro kända, allmännast är
släktet Galeodes med omkr. 12 arter i Gamla
världen. I. T-dh.
Skorpor, rostade och torkade kluvna små
bullar av vetedeg. I de avlångt fyrkantiga
kryddskorporna ingår ofta rågsiktmjöl. De
kryddas med pomeransskal, fänkål och si-
En tropisk skorpion, Buthus.
rap. Även förekomma ovala grahamsskorpor
och små runda, möra jästpulverskorpor. De
hårda skeppsskorporna medföras på
sjöresor för besättningen. D-e.
Skorpänfiskar, 8corpaeni’dae, fam. av de
taggfeniga benfiskarna, omfattande talrika
havsfiskar med ofta mycket egendomligt
utseende. Köttet är hos många arter
välsmakande. Hit höra bl. a. drakhuvud och
kungs-fisksläktet (se dessa ord). T. P.
Skorrning, språkv., består i att
konsonanten r uttalas med tungroten mot gomseglet
el. mot tungspenen i st. f. med tungspetsen.
Jfr R (sp. 365).
Skorsten. 1. Särskilt under 1600-talet var
det vanligt i Sverige att efter holländskt bruk
kalla den öppna spisen s., i synnerhet om den
var rikare utbyggd och inramad. Senare blev
s. den ännu gängse benämningen på rökgång
från eldstad. E. L-k.
2. Fristående, vanl. cylinderformig, rätt
vid och upprättstående rökkanal, som avleder
rök- el. ugnsgaser från en eldstad för
industriellt el. tekniskt behov och därjämte
skall åstadkomma nödig utsugning el. »drag»
(se d. o., sp. 1219—20). S. i fabriker muras
oftast av specialtegel; s. på lokomotiv och
ångbåtar göras av plåt. Där rökgaserna skola
avledas så högt upp, att de ej kunna besvära
omgivningen, byggas s. av betydande höjd
(jfr Rönnskär 1). G. H-r.
Skorstenseld (Soteld) uppstår genom att
sotpartiklar o. a. brännbara ämnen, som
avsatt sig i en skorstenspipa, i glödande el.
brinnande tillstånd av draget sugas ut genom
skorstenen, varvid vanl. ett regn av gnistor
utslungas. Orsaken är i regel, att sotning (se
d. o.) ej företagits i rätt tid. Äro skorstenen
el. dess rensluckor otäta, kan s. förorsaka
eldsvåda. Vid s. bör därför brandkår om möjligt
genast underrättas, skorstensstocken
undersökas i hela sin längd och alla lätt antändbara
föremål flyttas bort. S. släckes bäst genom att
man ovanpå skorstenen lägger en skiva,
varigenom elden kväves. Fmn.*
Skorstensförband, se Mur, med bild 1.
Skorv. 1. (Med.; lat. favus.) Kronisk,
framför allt till hårfästet lokaliserad åkomma, som
medför håravfall. Sjukdomen anses bero på
svamparten Achorion Schönleinii och
karakteriseras av en skorpbildning, scutula.
Småningom sönderfalla skorporna och ge upphov
till mjäll (hårpapillerna atrofiera). E. L-g.
2. (Bot.) Benämning på växtsjukdomar,
kän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
