Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skott - Skottbyggnad - Skottdag - Skottebok, Stockholms stads - Sottecken - Skottertåget (Skottetåget) - Skotterud - Skottland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skottbyggnad—Skottland
1165
2. (Finansv.) En numera upphörd
kommu-nalutskyld i penningar, i regel i proportion till
förmögenhet, sedan 1300-talet utgående i
svenska städer. Jfr Kommunalskatt. (Schg.)
3. (Skpsb.) Vertikal skiljevägg i fartyg,
avsedd att förstärka fartygsskrovet och uppdela
fartyget i avdelningar och rum. S., som
uppdelar fartyget i större avdelningar, har till
uppgift att hålla fartyget flytande vid skada
genom kollision el. grundstötning. Sådana s.
byggas av järn (stål) och göras vattentäta;
de förenas väl med fartygssidor och däck och
uppstagas att motstå det vattentryck, för
vilket de kunna utsättas. Av dessa s., vilka
anbringas i såväl lång- som tvärskeppsled,
kallas det förligaste kollisionsskott
och det akterligaste akterpikskott. S.,
begränsande maskin- och ångpannrum, kallas
maskin- och pannrumsskott. Ax. L.
4. (Text.) S. el. S k y 111 i n g, inslag i väv.
5. (Krigsv.) Se Skjutning.
Skottbyggnad. Skottens byggnad står i
intimt samband med deras funktion. Man
urskiljer två huvudtyper: vegetativa skott,
som främst utföra arbete för växtindividets
bestånd, och f 1 o r a 1 a (el. fruktifikativa)
skott, som ombesörja fortplantningen (på
könlig väg), m. a. o. arbeta för artens
bestånd. De förra upptaga koldioxid och
bereda för växtkroppen behövlig näring; de
fordra härför tillgång till ljus:
assimilations- el. näringsskott. De äro i
regel försedda med gröna blad, anordnade så,
att de i minsta mån beskugga varandra,
och med väl utvecklade mekaniska
vävnader (se Bast och Växtanatomi) för
att kunna bära upp bladmassan. Vanl. äro
de negativt geotropiska och positivt
fototropiska (jfr Retningsfysiologi, sp.
680). För intensivt assimilationsarbete
fordras stor assimilerande yta, men stor yta
medför stark transpiration. Hos växter, som
leva under sådana förhållanden, att denna
lätt kan bli för stark, finnas anordningar
för att neutralisera denna olägenhet. Bladen
bli då ofta förkrympta, och
assimilations-arbetet övertages av skottaxeln, som får en
om bladet påminnande anatomisk byggnad
och stundom även till det yttre bladlik
skepnad (se Fyllokladier och Suck u 1
en-ter). Ensidigast utbildade för
assimilationsarbete äro dvärggrenarna. De äro också i
likhet med de gröna bladen placerade så, att
de ha tillgång till ljus, och i många fall dö
de även snart bort (»skottfällning»;
kortskotten hos tall).
Ofta äro vegetativa skott ombildade till
övervintringsorgan el. magasin för
upplagsnäring och sakna då vanl. klorofyll,
jordstammar (geofila skott i motsats till
aerofila; se Rotstock, Knölstam
och Lök). Särskilt om dessa äro långa och
förgrenade (underjordiska utlöpare), tjänstgöra
de även för förökning på vegetativ väg. Samma
uppgift ha revor el. ovanjordiska utlöpare.
Slutligen kunna de vegetativa skotten vara
ombildade till klätterorgan (se K 1 ä n g e n)
el. till försvarsorgan mot växtätande djur
(se Tornar). Hos klorofyllfattiga el.
klorofyllfria parasiter och saprofyter äro de mer
el. mindre starkt reducerade särskilt i fråga
om bladen. Längst i det avseendet har fam.
1166
Rafflesiaceae (se d. o.) gått. — Om florala
skott se Blomma. Ringa ljustillgång är
hinderlig för blomning. Ihållande hög temp.
el. riklig bevattning verkar för många
växter försenande, riklig kvävegödning försenar
likaledes, men fosforhaltig näring påskyndar
blomningen.
Hos somliga växter avslutas det ur
stamknoppen i växtämnet uppkomna skottet med
blomma. Dessa kunna således fortplanta sig
utan att alstra mera än ett skott (enaxliga
växter, t. ex. dvärglin, enåriga
Cerastium-arter). Hos andra är det grenar av första
ordningen (senare ev. även sådana av högre
ordning), som utbildas till blommor (tvåaxliga
växter, t. ex. lejongap). Vanl. kunna först
skott av högre ordning bli florala (fleraxliga
växter). G. M-e.
Skottdag, se Kronologi, sp. 167 ff.
Skottebok, Stockholms stads, för
1460—69, 1501—10 och 1514—24 bevarade
debiterings- (och uppbörds-)längder på skottet
(se Skott 2) i Stockholm. De ha utgivits
av J. A. Almquist för 1460—68 (1926) och av
H. Hildebrand för 1501—10 (1889—1915; båda
i ser. »Stockholms stadsböcker för äldre tid»).
Skottecken, jaktv., alla märken och tecken,
varav man kan sluta om och huru ett
påskjutet djur, som ej blir på platsen, är sårat.
S. äro dels djurets beteende vid projektilens
anslag och så länge det under flykten är inom
synhåll — djurets sätt att »teckna i skott» —,
dels avskjutna hår el. fjädrar på skottplatsen
samt blod där och i spåren. G. G.*
Skottertåget (S k o 11 e t å g e t), den marsch,
som en för svenska kronans räkning värvad
skotsk trupp på 300 man gjorde genom Norge
sommaren 1612. Truppen stod under befäl av
överstelöjtnant Alexander Ramsay och
överrumplades och nedgjordes så gott som
fullständigt av norska bönder natten mellan 19
och 20 aug. 1612, då den skulle passera passet
vid Kringen i Gudbrandsdalen. — Se IL
An-gell, »Skottetoget» (1912). B. E-r.
Skotterud, väg- och järnvägsknut i Eidskog,
s. Norge, vid gränsen mot Sverige. — Vid S.
blev 5 aug. 1814 avdelningen C. P. Gahn af
Colquhoun (Västerbottens och delar av
Värmlands reg Hen) under återtåget från Lier (se
d. o.) upphunnen och kringränd av en norsk
kår under överstelöjtnant S. A. Krebs men
lyckades, ehuru med stora förluster, slå sig
igenom till Sverige. Striden var den
blodigaste under kriget (i döda omkr. 50 man på
vardera sidan). Wdt.
Skottland, eng. Scotland, den nordligaste av
de historiska huvuddelarna inom
Storbritannien och Nordirland, fordom självständigt
konungarike; 77,177 kvkm, 4,842,554 inv. (1931);
huvudstad: Edinburgh. S. omfattar ön
Storbritanniens nordligaste delar samt utanför
liggande öar och ögrupper, ss. Hebriderna,
Ork-neyöarna och Shetlandsöarna. S. består av tre
naturliga huvudregioner. Skotska låglandet
(The Lowlands) vid de djupt inträngande Firth
of Forth och Firth of Clyde är landets urspr.
bäst odlade del; dess rika stenkolsfält äro
grundvalen för en betydande och mångsidig
industri, som medfört en stark anhopning av
befolkningen (omkr. 3/4 av S:s inv.) kring
Glasgow och Edinburgh, S:s största städer.
Södra S. uppfylles av Sydskotska höglandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
