Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1169
Skottlave
1170
ren höra vanl. också lord advocate för S. och
solicitor-general för S. För lokalförvaltningen
infördes 1889 valda grevskapsråd (cotinty
councils). I städerna finnes ett town council,
vars ordf, kallas provost el. lord provost. —
S. indelas i 33 counties. J. R. N.
Historia. Problemet om S:s urbefolkning är
alltjämt olöst. Om romarnas beröring med
kaledonierna, som S:s dåv. befolkning
benämnes av romerska historieskrivare, se
England, sp. 847. Under flera årh. pågingo i S.
häftiga strider mellan olika folkgrupper:
pik-ter och skoter (se dessa ord) i n., britter av
walesisk stam i s. v. och germanska angler
i s. ö. Om kristendomens införande på
500-talet se Iro-skotska kyrkan. Först
under trycket av den gemensamma faran från
vikingarna, vilkas härjningar började på
790-talet, dämpades de inbördes striderna, och 844
lyckades den skotiske konungen Kenneth
Mac Alpin (se d. o.) åvägabringa ett enat
skotiskt-piktiskt rike, kallat A 1 b a n. Den
förste av Albans konungar, som i krönikorna
nämnes konung av S., är Malcolm II (jfr
d. o.; reg. 1005—34). Under kampen mot
vikingarna hade den gamla motsättningen
mellan högländernas pikter och skoter
försvunnit och efterträtts av en ny mellan
högländernas keltiska befolkning och angelsaxerna
i lågländerna. David I (reg. 1124—53)
skapade ett skotskt rike ung. inom S:s nuv.
gränser. Under hans regering genomfördes i
lågländerna ett fullt utbildat länsväsen efter
anglo-normandiskt mönster, medan man i
högländerna höll fast vid det keltiska
klanväsendet (jfr Klan). Städernas utveckling
uppmuntrades. Genom ett fördrag med franske
konungen Ludvig VII inledde Vilhelm
Lejonet (reg. 1165—1214) den långvariga, mot
England riktade förbindelsen mellan S. och
Frankrike. Alexander III (reg. 1249—86)
återförvärvade 1266 från Norge Hebriderna
och Man. Då med honom den gamla
konungaätten utslocknade, gjorde Edvard I av
England anspråk på överhöghet över S., varjämte
flera tronpretendenter uppträdde. John B
a-1 i o 1 (se d. o.) utsågs 1292 till konung men
måste samtidigt hylla den engelske konungen
som sin länsherre. Då Baliol sökte frigöra sig
från beroendet, tvingades han 1296 av Edvard
att abdikera. Afot det engelska
främlings-väldet utbröt 1297 en folkresning under
ledning av en man ur lågadeln, William
W a 11 a c e, som efter en glänsande seger vid
Stirling 1297 själv blev slagen 1298 av
Edvard vid Falkirk. Den skotska
oavhängig-hetsrörelsen uppflammade ånyo 1306 under
Robert Bruce (jfr d. o.; reg. 1306—29),
som genom segern vid Bannockburn 1314
gjorde slut på det engelska herraväldet. Han
inkallade 1326 S:s första egentliga parlament.
Under hans son och efterträdare David II
(reg. 1329—71; se Bruce) sökte Edvard III
bl. a. genom sitt verktyg tronkrävaren E
d-w a r d Baliol (se d. o.) återställa Englands
välde över S. (jfr Edvard, sp. 322).
Utbrottet av »hundraårskriget» lättade det
engelska trycket på S., men då David,
närmast i franskt intresse, 1346 inföll i
England, led han nederlag och hölls i engelsk
fångenskap till 1357. Han efterträddes av
sonen till Robert Bruces dotter Marjorie R o-
bert the Stewart, tillhörande den
normandisk-skotska släkten Fitzalan, som
innehade ärftlig värdighet som steward (drots)
och upptagit denna ämbetstitel som
släktnamn (senare stavat S tuar t). Under
Robert II (reg. 1371—90) och hans närmaste
efterträdare Robert 111 (reg. 1390—1406),
Jakob I (reg. 1406—37), Jakob II (reg.
1437—60) och Jakob III (reg. 1460—88; se
dessa ord) fördes ständiga strider mot
engelsmännen och tilltog den inre anarkien under
ett alltmer utvecklat stormannavälde.
Jakob III förvärvade genom sitt giftermål 1469
med en dotter till Kristian I av Danmark
och Norge de norska kronländerna
Orkney-och Shetlandsöarna. Jakob IV (se d. o.;
reg. 1488-—1513) bekrigade trots sitt
äktenskap 1503 med Margareta av England
svågern Henrik VIII men led 1513 det
förkrossande nederlaget vid Flodden, där såväl
Jakob som den skotska adelns främsta män
stupade. — S. var vid medeltidens slut ett
fattigt, barbariskt land. Städerna voro små och
borgerskapet nästan utan inflytande. Adeln
hade största makten. Klanhövdingarna förde
blodiga släktfejder, blodshämnd var vanlig.
De oftast maktlösa konungarna sökte stöd hos
det högre prästerskapet. Parlamentet,
bestående av en kammare, sammansatt av kyrkans
män, stormännen och stadsrepresentanter,
hade ej något inflytande. Bönderna voro fattiga
och tyngdes av tionde till prästerna och
feodalavgifter till stormännen.
Jakob V (se d. o.; reg. 1513—42) förband
sig med påven och Frankrike mot Henrik V III
(jfr d. o.). Han efterlämnade endast en späd
dotter, Maria Stu art (reg. 1542—67),
under vars minderårighet regeringen fördes av
modern, Maria av Guise (se Maria, sp. 869
—870). Om Maria Stuarts egen stormiga tid
se AI a r i a S t u a r t. På 1560-talet
genomfördes reformationen i S. (se Knox). Under
Jakob VI: s (se J a k o b, sp. 933; reg. 1567
—1625) omyndighet utkämpades blodiga
strider mellan stormansätterna. 1578 övertog
Jakob styret, men hans ovärdiga
gunstlingsrege-mente väckte mycket missnöje. Vid Elisabets
död 1603 ärvde han som dottersons dotterson
till Henrik VII Englands tron (som Jakob I).
S. och England voro därefter förenade i en
personalunion till 1707, då en realunion
genomfördes (se England, sp. 857 ff.). Om S:s
kyrkliga förhållanden samt författning och
förvaltning under nya tiden se ovan.
Litt.: De bästa allmänna historierna om S.
äro: A. Lang, »History of Scotland» (4 bd,
1900—07), och P. H. Brown, »History of
Scotland» (3 bd, 1902—09). Av modernare monogr.
över speciella ämnen i S:s historia kunna
nämnas: D. H. Fleming, »The reformation in
Scotland» (1910); R. S. Rait, »Parliaments
of Scotland» (1924); J. Mackinnon,
»Consti-tutional history of Scotland» (s. å.); Th.
Pa-gan, »The convention of the royal burghs of
Scotland» (1926); W. J. Watson, »The history
of the celtic place names of Scotland» (s. å.).
Jfr även Th. B. Fischer, »The scots in
Swe-den» (1907), Scottish Historical Review
1903—-27 och litt. vid England, historia. Ä. S-n.
Skottlave, Skyttelave, jaktv., namn på
mindre läktare, uppbyggd i ett träd, vari en
eller flera skyttar inväntade rovdjurs, särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
