Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skråväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1193
Skråväsen
1194
samtycke. På 1500-talet synas
skråordningarna ha blivit stadfästa av konungen. Det
stora antal sådana, som, uppställda efter ett
gemensamt schema, på 1620-talet utfärdades
för olika ämbeten av ståthållaren på
Stockholms slott och borgmästarna i Stockholm
(ehuru de även gällde andra ämbeten än i
Stockholm), utställdes för K. m:ts vidare
godkännande. Både den för alla skrån
gemensamma grundstadgan av 1669 och dess 1720
reviderade upplaga, som intill skråtidens slut
förblev normen för hela s. inom riket, utkommo
som k. f. Efter Kommerskollegiums tillkomst
fick detta ämbetsverk som statens myndighet
för mellanhavandet med hantverkerierna även
hand om redigeringen och stadfästandet av
särstadgandena för de många under 1700-talet
nyskapade ämbetena. Även
landshövdinge-ämbetena ha utfärdat besläktade urkunder. —
De äldre (före 1669 års) svenska
skråordningarna, som till uppställning och innehåll likna
motsv. tyska urkunder, innehöllo mer el.
mindre utförliga stadganden för ämbetenas
organisation och verksamhet. Synnerligen
omsorgsfullt genomarbetade äro de allmänna
ordningarna av 1669 och 1720.
Hantverkssammanslutningarnas äldsta
historia i Västerlandet är mycket diskuterad
men på grund av urkundsmaterialets
beskaffenhet höljd i dunkel. Till Norden
överflyttades från sydligare länder under medeltidens
senare århundraden en fullt utbildad
organisation för hantverkerierna. Yrkesmännen voro
strängt uppdelade efter sina yrken, och de
fingo icke arbeta inom ett annat yrkes
område. Hantverksorganisationerna voro
privilegierade och stodo under personlig kontroll
av stadens myndigheter. Som hantverkarna
väl i regel ej voro skrivkunniga, fördes
protokoll och räkenskaper för ämbetenas räkning
av någon stadens notarie. Genom den vid
sammankomsterna obligatoriskt närvarande
ma-gistratsmedlemmen och genom
protokollsföraren kunde nogsamt övervakas, att allt gick i
de föreskrivna formerna. I varje stad, där det
fanns ett visst antal mästare, kunde ett
ämbete inrättas. I äldre tider fanns för de flesta
yrkena blott ett el. ett par ämbeten i hela
Sverige, till vilka alla mästarna i riket voro
anslutna. Ett av dessa hade i regel sitt säte
i Stockholm. Under 1700-talet växte antalet
mästare i landsortsstäderna avsevärt, och nya
ämbeten upprättades därför i stor
utsträckning. Vid skrånas upphörande 1846 fanns ett
hundratal yrken med ämbeten inom landet.
Se vidare Hantverksämbete.
Ämbetenas och gesällskapens (se d. o.)
inkomster bestodo i kvartalsavgifterna, böter,
räntor på utlånade medel och i hyror, om
ämbetet hade egen fastighet. Utgifterna
voro ej stora. Mot skråtidens slut gav
man även i de större ämbetena de med
mycket arbete överhopade åldermännen
regelbundet återkommande gratifikationer. Rätt stora
belopp slukade även de processer, som
ämbetena förde, och jakten efter i ämbetenas
ögon illojala konkurrenter, ty trots
privilegier o. a. skyddsåtgärder voro skråmästarna
icke utan konkurrenter. Konungen själv och
adeln hade näml, rätt att för sina behov hålla
sig hantverkare, och dessa åtogo sig
emellanåt även annat arbete. För att, som det
hette, inskaffa i landet särskilt skickliga
yrkesmän införde man frimästare, som,
sedan de fått burskap, fingo laglig rätt att
jämsides med skråmästarna arbeta i städerna.
Dessa måste naturligen till sin hjälp ha
gesäller och lärlingar, och mellan dessa och
ämbetena uppstodo många konflikter. Särskilt
under 1700-talet fanns en följd av
stadganden, som sökte reglera de under hallrätterna
lydande frimästarnas ställning. Därjämte
fanns det s. k. gärningsmän på landet,
vilka hade uppstått i orter, som voro så
avlägsna från städerna, att allmogen ej kunde
vända sig till hantverkarna i dessa. Vissa
begränsade hantverksrättigheter ägde även de
indelta soldaterna. Förutnämnda grupper voro
kanske i viss mån tolererade av ämbetena
men icke så deras värsta fiender, bönhasarna
(se B ö n h a s) och fabrikerna. För många av
skråmästarna blevo fabrikerna de farligaste
konkurrenterna. Mot dessa processades och
intrigerades men utan framgång. De
representerade den nya tidens ekonomi, som icke
kunde besegras. På landsbygden hade såväl
järnbruken som pappersbruken o. a. industrier
sin arbetarstam organiserad i ämbeten med
mästare, gesäller och lärlingar. Deras
organisationsformer äro emellertid föga kända.
S. upphävdes genom hantverksförordn. av
22 dec. 1846, då en begränsad näringsfrihet
infördes under kontroll av
hantverksföreningar, som enl. lagen måste upprättas i varje
stad. Ledningen av dessa kom i mycket stor
utsträckning i händerna på de gamla
ämbetenas åldermän. Genom en förordn. av 18 juni
1864 infördes full näringsfrihet.
Skråandan levde dock länge kvar inom flera
yrken. Dels kunde många av de gamla
gesällerna ej upphöra att tänka och leva som
under skråtiden, dels fanns det t. o. m. yrken,
där ännu vid 1800-talets slut av arbetarna
krävdes prov av samma karaktär som de
gamla gesällproven, för att de skulle tolereras
på arbetsplatserna.
Från ämbetena och gesällskapen ha till
eftervärlden bl. a. bevarats
protokollsböcker, räkenskapsböcker, mästarbrev,
gesällbrev m. m. Ämbetenas egna urkunder
förvarades jämte annat i deras lådor. Först när
dess vanl. tre lås öppnats, var
sammankomsten legal med skärpt disciplin och med
särskilda högre böter för begångna förseelser.
Vidare finnas ordförandeklubbor; gesällskapen
behöllo ända till slutet den med band smyckade
spiran som ordförandesymbol. För de rituella
skålar, med vilka nya medl. skulle hälsas,
fun-nos välkommor, i rika skrån av silver, annars
av tenn, glas el. trä. På dessa hängde
»skyltar» av silver med givarens namn och ett
datum, vanl. den dag, då denne förenats med
ämbetet el. gesällskapet, över bordet hängde
under sammankomsterna en skylt av annat
slag, som med sina emblem symboliserade
yrket. Från det hus, där sammanträdet hölls,
hängde man ut fanor och härbärgesskyltar.
Dessutom finnas även rena brukssaker kvar,
ss. skrivtyg och sigillstampar, ölkannor, stop,
glas och tobaksgrejor m. m. — Jfr
Gesällskap, med bilder.
Litt.: För Danmark: skrifter av C. Nyrop,
se förteckning (vid nekrolog) i Rig, I (1918);
för Sverige: S. Ambrosiani, »Från de svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
