Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skuggspel - Skúlason, E. - Skuld - Skuld (mytologi) - Skuldebrev el. Skuldsedel, Förskrivning, Revers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1197
Skülason—Skuldebrev
1198
skuggor, medan i det italienska el.
kinesiska s. de framkallas av bakom
skärmen rörda, silhuettklippta dockor. Den
europeiska skuggspelsteatern torde ha lånat
sin konstform från den nordafrikanska. S.
äro mycket omtyckta bland muhammedanerna,
hos vilka av religiösa skäl avbildande konst
och drama icke kunna utvecklas till verklig
betydelse. Muhammedanerna ha i sin tur
fått idén till s. från den bortre Orienten; i
Indien är förekomsten av s. betygad från
åtm. 2:a årh. f. Kr., och mycket tyder på
att man där kan söka utgångspunkten för s.
Det torde i varje fall vara ställt utom allt
tvivel, att s. i Bortre Indien och framför allt
på Java, där det nått en utomordentlig
utveckling och fulländning, haft indiskt
inflytande att tacka för sin uppkomst; möjl. är
detta förhållandet också i Kina. Det
javane-siska s. framställes med dockor, gjorda av
buffelläder, och hämtar till stor del sina
ämnen från den till Java transplanterade
indiska hjältesagan. I Turkiet förevisas s.
särskilt under fastemånaden ramadan, då en
figur, kallad Karagöz, roar med mer el. mindre
anständiga upptåg. En ryktbar
skuggspels-teater innehades av Séraphin i Paris i slutet
av 1700-talet; dess mest omtyckta stycke,
»Den söndriga bron», gavs 1849 i Stockholm.
Under 1800-talet gjordes flera försök att höja
s. till en allvarlig konstart.
Litt.: E. Littmann, »Arabische
Schatten-spiele» (1901); G. Jacob, »Geschichte des
Schat-tentheaters» (1907); S. Konow, »Das indische
Drama» (1920); om det javanesiska
skuggspelet se »Encyclopædie van
Nederlandsch-Indie», IV (1921), s. 395 ff. J. Ch-r.
Skülason, E., se Einarr Skülason.
Skuld. 1. (Jur.) Det man är rättsligt
förpliktad att till annan utge (dchitum), dock
ej gärna för annat fall än penningbetalning.
Uttrycket begagnas här således i samma
betydelse som gäld (jfr Fordran och
Skuldebrev). Men därjämte
förekommer s. i bemärkelse av vållande och
betecknar sålunda antingen brist på
akt-samhet av beskaffenhet att medföra
rättsligt ansvar för därigenom skeende brott el.
skadegörande handling (culpa i motsats till
dolus) el. ock i allm. sådan felaktighet i
viljebestämningen, som grundlägger dylikt
ansvar (culpa i vidsträckt mening,
omfattande jämväl dolus). För detta senare fall
brukas ofta termen subjektiv s., i
motsats vartill objektiv s. skulle utmärka,
att en skada kan ledas tillbaka till någon
person såsom dess fysiska orsak. Om
»moralisk» s. talar man, då det lägges någon
till last sådant, som anses orätt men ej
ådrager honom juridiskt ansvar. Jfr
Skadeersättning. A. W.*
2. (Teol.) Ett begrepp, som hänger
omedelbart samman med syndbegreppet, även i så
måtto att uppfattningen av skuldens innebörd
är beroende av synduppfattningen. Fattas
synden mer el. mindre moralistiskt såsom
hänförande sig till vissa enskilda handlingar eller
såsom hänförande sig till ett mera yttre skikt
hos människan, kan det blott bli tal om s. i de
fall, då de syndiga handlingarna tänkas bero
på ett med full medvetenhet och frihet träffat
val. I denna riktning gingo tankarna såväl
inom medeltidsteologien som ofta under
1700-och 1800-talet. I själva verket föres man på
denna väg till en kasuistik, som leder till en
upplösning av skuldbegreppet. Luther
däremot såg klart, att alternativet måste bli
detta: antingen är människan ansvarig för
ingenting eller också för sig såsom totalitet.
Detta hängde samman därmed, att synden av
honom fattas rent religiöst. Synden —
människans »inkrökthet i sig själv» — hänför sig
till det innersta i människan, och denna synd
framträder då ovillkorligen såsom s., så snart
människan ställes coram deo (inför Gud).
Även om den syndiga människan aldrig så
mycket står i beroende av ett överindividuellt
syndigt sammanhang och synden därför från
en sida sett ter sig såsom något ofrånkomligt,
är den icke desto mindre såsom något
vilje-bestämt förbunden med s. Här försvinner
därför allt kasuistiskt tal om olika synder,
som skulle vara förbundna med större el.
mindre s.: Guds dom ter sig alltid såsom
radikal och gällande människan såsom totalitet.
Den innebär, att människan såsom syndig är
»värd att förkastas från Guds ansikte». Om
alltså det relativiserande betraktelsesättet
icke har någon hemortsrätt, när det gäller
människans förhållande till Gud, så får
däremot talet om olika grader av s. sin rätt, så
snart det gäller människornas inbördes
förhållande eller m. a. o. så snart
empiriskpsykologiska synpunkter anläggas. Från
denna synpunkt sett växer s. i samma mån som
människan ägt större förutsättningar för ett
moraliskt handlingssätt. Detta
betraktelsesätt är vad den mänskliga sammanlevnaden
beträffar lika ofrånkomligt som ohållbart med
hänsyn till gudsförhållandet. — Jfr G.
Ljunggren, »Synd och skuld i Luthers teologi»
(1928), och G. Aulén, »Den allmänneiiga
kristna tron» (3:e uppl. 1931). G. A-n.
Skuld, nord, myt., se Nornor.
Skuldebrev el. Skuldsedel, även
Förskrivning, Revers, jur., ett skriftligt
erkännande av en utgivarens ensidiga
betalningsförpliktelse (»skuld»). S. är vanl.
upprättat som en förbindelse att betala
penningar med angivande av belopp,
betalningstid, räntans storlek o. s. v. samt med intyg
av vittnen om underskriftens äkthet. S.
tillkommer oftast i sammanhang med
penning-försträckning och innehåller då en utfästelse
att återbetala den »lånfångna» (försträckta)
summan. Men s. kan även utges till
ordnande el. erkännande av skuld, som
uppkommit på annat sätt. S. har i det hela samma
beviskraft som annat skriftligt bevis men
särskilt värde därigenom, att det innehåller
en förklaring av just den person, mot vilken
ett rättsanspråk riktar sig. Någon varje
motbevisning uteslutande beviskraft äger
det dock ej. I denna punkt finnas f. ö.
särskilda bestämmelser, givna med avseende på
den summariska rättegång, i vilken
fordrings-anspråk kunna göras gällande, för såvitt därå
finnas sådana bevis som s. I Sverige
sträcker sig den särskilda procedur, som sålunda
står öppen för innehavare av s., så långt
tillbaka som till mitten av 1300-talet; den
försiggår numera i form aV lagsökning (se d. o.).
Man skiljer mellan löpande och
ickelöpande s. Enl. svensk rätt äro de
se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
