Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1199
Skuldergördel—Skulptur
1200
nare sådana, som ställts till viss person,
varemot de förra lyda å innehavaren el. å viss
person »el. order». I utländsk (t. o. m.
finländsk) rätt måste den, som vill göra rätt
gällande på grund av s., som ej ställts till
innehavaren, medelst fortlöpande följd av
överlåtelser visa sig vara behörig innehavare
därav. I den svenska rätten gäller detta
blott beträffande icke-löpande s., så att alla
de löpande behandlas, som om de lydde på
innehavaren (gälla utan vidare i var mans
hand). Se vidare Order papper. Vid
krav på grund av löpande s. beaktas ej
andra invändningar (om kvittning, betalning
o. s. v.) än de, som hänföra sig till
förbindelsens eget innehåll el. ha sin grund i något
innehavarens personliga förhållande; dock
kan naturligtvis betalningsskyldighet
bestridas, om s. är förfalskat el. utgivet av
omyndig. I fråga om icke-löpande s. gälla
därjämte sådana invändningar, som närmast
röra förutvarande innehavare (se vidare I
n-nehavarpapper). Då betalning
erlägges, är vid löpande s. alltså av vikt, att
utställaren återfår s. el., om allenast
avbetalning sker, att anteckning härom göres å
själva s. Vid icke-löpande s. kan till bevis
om betalning jämväl tjäna särskilt
utfärdat kvitto. — Öm löpande s. är i svensk rätt
f. ö. särskilt stadgat, att, om än utställaren,
på grund av mot honom övat tvång
(bortsett dock från de svåraste formerna därav),
svek, ocker el. mot tro och heder stridande
handlingssätt el. också felskrivning i s.,
skulle varit fri från betalningsskyldighet
gentemot den person, till vilken han först
utgivit s., detta likväl blir giltigt, om det
överlä tes till ny innehavare, som vid
mottagandet är i god tro (lag 11 juni 1915). —
I jämförelse med icke-löpande s. ha de
löpande tidigare varit utrustade med strängare
exekutiv verkan så tillvida, som de vid
bristande betalning omedelbart ledde till
bysättning; denna åtskillnad har med
bysätt-ningstvångets upphörande försvunnit. Som
minne härav kvarstår den regel (innebärande
en skälig motvikt mot nyssnämnda
stränghet), att gäldenär ej är skyldig att på
löpande s. utge ränta för längre tid efter
för-fallodagen än från den dag borgenären,
fordrat betalning, såframt han ej förbundit sig
annorledes (se vidare Upp sko vsr än ta).
— Då s. företes hos offentlig myndighet för
vinnande av inteckning el. betalning, skall
det förses med stämpel av 25 öre för varje
fulla 100 kr. av kapitalbeloppet. — Se
vidare Elsa Eschelsson, »Om skuldebref enligt
svensk rätt» (1912). Jfr Mortifikation
2 och Omslagsrevers. A. W. (C. G. Bj.)
Skuldergördel, hos ryggradsdjuren den
bengördel, som utgör stöd för de främre
extremi-teterna. Hos alla ryggradsdjur fr. o. m.
grod-djuren ingå i s. på vardera sidan skulderblad,
nyckelben och korpben. Det sistnämnda är hos
däggdjuren (utom kloakdjuren) rudimentärt.
Hos vissa däggdjur, t. ex. hovdjuren, saknas
även nyckelben. Se även Människan, sp.
627 och bild 5. T. P.
Skuldra, anat., se Axel.
Skuldsedel, jur., se Skuldebrev.
Skule Bårdssön, S k u 1 e j a r 1, norsk
tronpretendent (1188 cl. 1189—1240), halvbror till
konung Inge Bårdssön, som gjorde S. till
jarl. S. hoppades bli Inges efterträdare, men
birkebeinarna (se d. o.), det härskande partiet
i Norge, korade den 13-årige Håkon
Håkons-son, konung Sverres sonson; S. blev ett slags
riksföreståndare under Håkons minderårighet.
Sedan konungen 1223 själv övertagit
regeringen, sökte han vinna S., men denne höjde
upprorsfanan, blev besegrad och dödad (se
vidare Håkon, sp. 238—239). K. V. H.*
Skullning, oregelbundenhet i en masugns
gång, beroende på att beskickningen bildar
sammanhängande massor, vilka sjunka
ryckvis. Kallas även hängning. C. B.
Skulptör (av lat. sculptüra),
Bildhuggar-konst, innefattar två arter, friskulptur och
relief (se d. o.). Skulpturkonsten har övats
bland de flesta folk under de mest olika
kulturstadier. Ett viktigt undantag utgöra de
semitiska folken judar och araber samt i
anslutning till dessa de folk, som antagit
Muhammeds lära. Anledningen till
skulpturfientligheten liksom till oviljan mot bilder över
huvud är att söka i den religiösa inställning,
som tagit sig uttryck i den mosaiska lagens
ord: »Du skall icke göra dig något beläte».
S:s historia börjar med den äldre
stenålderns naturalistiskt utförda småskulpturer
av nakna kvinnogestalter och av djur. Dess
geografiska utbredning sträcker sig från Kina
till Mexiko, från de malajiska öarna till
Island. Endast den europeiska s:s olika faser
fr. o. m. den tidiga grekiska konsten kunna
här i korthet antydas. Den grekiska s. har
sina föregångare inom den egyptiska
konsten. I Egypten nådde s. en hög ståndpunkt
under alla de tre stora historiska skedena, det
gamla, det mellersta och det nya riket. De
religiösa föreställningarna kallade till liv både
en intim och en monumental bildhuggarkonst.
Figurframställningen bands i båda delarna
av den sed och vana, som av dansken Julius
Lange kallats »frontalitetslagen» (se d. o.).
Denna bundenhet karakteriserar även den
tidiga arkaiska grekiska s:s statyer och
övervanns först på 400-talet f. Kr. av Po
ly-k 1 e i t o s med den berömde »Spjutbäraren».
I denna staty lades kroppstyngden på den
högra foten och det andra benet frigjordes,
vilket var något alldeles nytt i friskulpturens
historia. Obegränsade möjligheter till
uttryckandet av form och rörelse yppade sig nu. Ett
annat arkaiskt drag är den stora sirlighet,
med vilken dräkten samt hår och skägg
behandlades. Denna omsorgsfulla utsmyckning
av figurernas yta förenades med en
genomförd behandling av s. med färgläggning. Såväl
den fina detaljeringen och färgbehandlingen
som frontaliteten återfinnas inom den
medeltida bildhuggarkonsten, särskilt den tidiga
gotiska (t. ex. Chartres’ västportal, den
gotländska Viklaumadonnan). Den grekiska
bild-huggarkonstens huvuduppgift blev den
nakna människogestalten, främst den manliga.
Idrottslivet med dess tävlingsspel — de
olympiska framför allt — ställde konsten inför
uppgiften att återge den kraftfulla och sköna
människokroppen utan någon höljande dräkt,
och s. arbetade genom årh. med detta ämne,
därvid återspeglande den grekiska kulturens
olika skeden från kärv kraft till förfining
och begynnande upplösning. Myron och Po-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
