Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1201
Skulptur
1202
lykleitos beteckna den första mognaden,
Fei-dias den harmoniska fulländningen, Praxiteles
det bländande virtuosa mästerskapet; Skopas
och Lysippos söka nya vägar av patos och
naturalism, vilka fortsattes under den följ,
hellenistiska tiden. Rom har endast inom
porträttet gjort självständiga insatser i s:s
historia.
Den segrande kristendomen hade länge föga
bruk för skulpturkonsten. Skyggheten för att
förfärdiga beläten, ärvd från judendomen, har
härvid spelat in. Såsom en lyxkonst för
personligt bruk inom förnäma kretsar levde s.
kvar i elfenbenssniderier, som utgöra den b
y-santinska konstens och den tidiga
västerländska medeltidens viktigaste insats i dess
historia. På denna väg bevarades och
sprid-des kvarlevor av antikens konsttradition
bland de västerländska folken. Bland dessa
började skulpturkonsten att blomstra upp
under 1100-talet i Italien och s. och mell.
Frankrike. Den romanska
monumentalskulpturen företer många växlande former men är ej
bunden av arkitekturen annat än så tillvida,
som reliefen är förhärskande och
friskulpturen endast kommer i fråga för kultbilder. I
fullständig motsats till den grekiska s.
betonar den medeltida från första början och
alltjämt i fortsättningen dräkten på
bekostnad av själva människokroppen. Draperiets
veck, ofta virvlande el. våldsamt brutna i
anslutning till tidens teckningsstil, bli bärare
av en uppjagad känsla, så t. ex. i de berömda
s. i Toulouse och i Moissac. Det våldsamma
uttryckssträvandet tvingas till ro, utan att
mista sin kraft, av den gotiska
byggnadskonstens fasta disciplin — västportalen till
domkyrkan i Chartres. Vid denna byggnad kan
man följa den gotiska s:s fortsatta
stilutveckling i de två portförhallarna på n. och
s. sidan. Höggotikens yppersta monument
inom den franska s. är katedralen i Reims.
Här möter på nytt en stil, som syftar till
ädelt och harmoniskt behag. I Tyskland
framväxer under 1200-talet en bildhuggarkonst,
som utan att låta strängt binda sig av
arkitekturen söker en stark karakterisering. Den
har tagit upp drag av bysantinsk och av
fransk konst, men dess skapelser äro
särpräglat nationella, drastiska, lidelsefulla —
Bam-berg, Naumburg, Magdeburg, Strassburg äro
de viktigaste monumenten. Gravskulpturerna
över biskopar och furstar förtjäna särskilt
framhållas.
1300-talet är inom s. en tid av elegant
stilsträvan och av nykter naturalism, detta
såväl i Frankrike som i Tyskland. I Italien
hade vid slutet av 1200-talet Niccolö Pisano
av antika sarkofagskulpturer inspirerats till
en ädel marmorskulptur. Hans son Giovanni
Pisano gick över till ett gotiskt formspråk.
Den gotiska s:s naturalistiska böjelse
överfördes i Burgund av Claus Sluter och hans
skola till en ny monumental uttrycksfullhet.
Tyskland blev under 1400-talet ett huvudland
för s. Kyrkornas altaren smyckades med
väldiga skåp (se Altarskåp). Det var
s., som utgjorde kärnan i dem; med sina
starka skuggverkningar och sina förgyllda
och målade ytor stod denna s. måleriet nära
och skilde sig i princip från den antika
bild-huggarkonsten.
Inverkan från antiken bidrog till
uppkomsten av den italienska renässansens s.
med dess upptagande av människogestalten
och nakenheten såsom huvudteman. Ilos
Do-natello finnes på ett egendomligt sätt den
gotiska naturalismen förenad med
antikstudiet, hos Ghiberti på samma sätt en
förening av antikdyrkau och gotisk abstrakt
linjelek. Renässansskulpturen har i övrigt en
starkt dekorativ prägel av fulländad
konstslöjd, tills Michelangelo gör den till bärare
av en högspänd subjektiv livskänsla.
Michelangelo förmådde avvinna marmorn en
uttrycksfullhet den knappast ägt någonsin
förut. Hans förnämsta efterföljare under
senrenässansen, en Benvenuto Cellini, en
Giovanni da Bologna, föredrogo bronsen och
tillvaratogo dess möjlighet av spänstig form
och rikt dagerspel. Barockens störste
skulptör är Lorenzo Bernini, som smyckade
Roms kyrkor, palats och torg med
dramatiskt levande, saftigt naturalistiska och
dekorativt verkningsfulla figurer och grupper.
Han ägnade en synnerlig uppmärksamhet åt
materialet och ytan, sammanställde
monument av brons och olikfärgad marmor och
räknade med konstfulla belysningseffekter.
Bernini blev förebild för en mångfald
skulptörer inom och utom Italien. Till att
bild-huggarkonsten alltmer medvetet upptog
tävlan med måleriet bidrog inflytandet av den
store Antwerpenmålaren Rubens, som särskilt
gjorde sig gällande hos hans landsmän
Duquesnoy, »Faidherbe och Qvellinus.
Frankrikes störste barockskulptör är Puget, som
driver det naturalistiska och patetiska till en
höjdpunkt. Hovets konstnärer, ss. Coyzevox
och Girardon, sökte det effektfulla och det
eleganta. I Spanien eftersträvade
barockskulptörer som Pedro de Mena en gripande
illusionsverkan, för vars vinnande de ej
försmådde att använda en färgläggning, som
gick så nära verkligheten som möjligt. Den
sydtyska kyrkliga barockskulpturen i
Österrike och Bayern närmade sig i mål och syften
den sengotiska kombinationen av naturalism
och dekorativ fantasifullhet, medan
hovkonstnärer som Permoser fullföljde Berninis
konstnärliga syften, österrikaren Raphael Donner,
verksam under 1700-talets tidigare del,
närmar sig högrenässansen i sin lugna,
antik-påverkade konst.
Under rokokons tidevarv blev
Frankrike ledande inom s. liksom inom andra
konstarter. Mästare som Bouchardon
behärskade med lekfull säkerhet barngestalten och den
unga kvinnokroppen. Linjen fortsattes under
den långsamt framträdande dragningen till
det antika av Falconet och Pigalle, medan
Houdon i sina porträtt visar sig som en
inträngande och allvarlig karaktärsskildrare.
Betecknande för det franska 1700-talet är
förkärleken för salongsskulptur i liten skala,
gärna i terrakotta, särskilt ägnat att bevara
kvicka utkast och eleganta infall. Ett annat
för rokokons årh. karakteristiskt material
var porslinet. Särskilt de många tyska
hovfabrikerna, Meissen, Nymphenburg,
Franken-tal, Wien, Berlin etc., ha frambragt utsökta
småskulpturer i porslin. Marmorn och det
större formatet kommo åter till sin rätt
under 1700-talets sista tredjedel med dess allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
