Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1219
Skymning—Sky ter
1220
dörr o. s. v., i vilket ett lås är anbragt,
nyckelskylt. * (E. L-k.)
Skymning har avseende på de atmosfäriska
ljusfenomen, som inträffa strax före, vid och
efter solens nedgång, gryning på dem, som
inträffa i samband med solens uppgång. I
allm. uppträda gryningsfenomenen i omvänd
ordning mot skymningsfenomenen men äro
f. ö. fullkomligt likartade.
Det förhållandet, att dagen icke plötsligt
övergår i natt och omvänt utan att
övergången förmedlas genom s. el. gryning, har
sin orsak i samma fenomen, som ger upphov
till det diffusa dagsljuset. Atmosfären
förhåller sig i viss grad som en matt lampkupa,
vilken åt alla håll reflekterar en del av det
infallande solljuset. Denna reflexion, vilken
äger rum mot små stoft- och vattenpartiklar
och även, enl. vad lord Rayleigh först
teoretiskt visade, mot luftmolekylerna själva, är
anledningen till att ljus från himlavalvet når
vårt öga, även sedan solen gått ned under
horisonten. Först beskuggas härvid blott de
lägsta luftskikten från bestrålning, medan de
högre fortfarande äro belysta. När solen är
6° under horisonten, är det i fråga om de
delar av himlen, som ligga nära zenit, blott
de luftskikt, som befinna sig på större höjd
än omkr. 35 km, vilka fortfarande äro
bestrålade av solen. Den tidpunkt, vid vilken solen
kommit 6° under horisonten, brukar man
beteckna som avslutningen av den
borgerliga s., vilken alltså sträcker sig mellan
denna tidpunkt och den, då solens mittpunkt
går under horisonten. Följ, tabell ger en
uppfattning om den borgerliga s:s längd.
Breddgrad
[-dagjäm-ningen
sommarsol-ståndet-]
{+dagjäm-
ningen
sommarsol-
ståndet+}
vid
vintersolståndet
t m t m t m
0° ..... 0 26 0 24 0 26
20° .... 0 28 0 26 0 29
40° .... 0 36 0 31 0 38
60° .... 1 9 0 48 1 59
65° .... 1 49 0 57 hela natten
Ännu under den borgerliga s. är man i allm.
i stånd att läsa tydlig skrift, och dess
avslutning anger den tidpunkt, då automobillyktor
under alla omständigheter måste vara tända.
Den tidpunkt, vid vilken solen sjunkit 16°—
18° under horisonten, definieras som den
astronomiska s:s slut. Denna är i runt
tal omkr. tre ggr så lång som den borgerliga.
Vid denna tidpunkt är det blott luftskikt,
som ligga högre än omkr. 80 km (i zenit), som
belysas av solen. Dessa luftskikt äro ytterligt
tunna, och intensiteten av det ljus, som
reflekteras från dem, är försvinnande, jämfört
med stjärnhimlens ljus.
Under s. uppträda vissa karakteristiska
ljusfenomen. Redan innan solen gått ned,
uppstå över ö. horisonten de första
ljusfenomen, som känneteckna den s. k.
motskym-ningen: färgfenomen i rött och gult uppträda
härvid (aftonrodnad). Så snart solen gått ned,
uppstiger på östhimlen den askgrå el. blågrå
jordskuggan i form av ett mörkt segment,
med v. Bezold i allm. betecknat som det
»första mörka segmentet». Detta förflyttar
sig, allteftersom solen sjunker, mot zenit men
är i allm. synligt blott vid lägre höjd än
6°—10° över horisonten. I v. visar sig
samtidigt över solen ett klart vitt el. purpur-
färgat sken med cirkelformad begränsning.
Detta »skymningssken» följer solen och
utbreder sig samtidigt över västhimlen och antar
efter solnedgången formen av ett segment:
det »första ljusa segmentet». Något högre upp
på västhimlen visar sig nu det »första
purpurljuset». Det når i regel sin största
intensitet, när solen kommit omkr. 4° under
horisonten. Dess försvinnande sammanfaller i
allm. nära med den borgerliga s:s slut. Sedan
dessa fenomen framträtt och försvunnit,
uppträder stundom en andra serie fenomen av
ganska likartat utseende: det »andra mörka
segmentet» stiger upp på östhimlen, och det
»andra purpurljuset» visar sig på västhimlen
o. s. v. Dessa nya skymningsfenomens
försvinnande markerar slutet på den
astronomiska s. Sannolikt ge det första
purpurljuset och därmed sammanhängande ljusfenomen
upphov till dessa senare ljusföreteelser, på
samma sätt som solljuset mera direkt ger
upphov till dem, som uppträda under det första
skedet.
Ett intressant och praktfullt ljusfenomen
iakttages i bergstrakter i samband med s.:
i Alperna benämnt Alpenglühen, alpglöd.
Alptopparna lysas upp i djup, livligt köttröd
färgton, och denna glöd visar sig och
försvinner periodiskt, allteftersom solen sjunker. Den
»andra alpglöden», som visar sig strax efter
det att solen gått ned, har betecknats som den
egentliga alpglöden.
Skymningsfenomenen äro i hög grad
beroende av atmosfärens renhetsgrad: i en mycket
stofthaltig atmosfär te de sig, i synnerhet
beträffande färgföreteelserna, helt annorlunda
än i klar och ren luft. Efter starka
vulkanutbrott plägar t. ex. purpurljuset vara
abnormt starkt utvecklat. A. Å.
Skymningsfjärilar, zool., se
Svärmare-fjärilar.
Skyros (lat. Scyrus), ö bland Sporaderna i
Egeiska havet, n. ö. om Eubea; 204 kvkm,
omkr. 3,500 inv. ön är bergig och har en
vacker brokig marmor. På S. var enl. myten
Akilles dold bland konung Lykomedes’ döttrar,
och där fann Theseus (se d. o.) sin död. Under
korstågsperioden innehades S. en längre tid
av frankiska riddare under bysantinsk
överhöghet, sedan av venezianerna och blev
slutligen turkiskt. Är nu en del av nomos Eubea
i Grekland. M. Pn N-n.
Skyskrapa (stundom Skyskrapare, av
eng. skyscraper), en ovanligt hög byggnad
med ett stort antal våningar över varandra.
S:s hemland är Amerika. S. ha framtvungits
av de höga tomtprisen i storstädernas centra
samt nödvändigheten att där skaffa
kontors-och arbetslokaler för massor av människor.
Även i många av Gamla världens större
handelsstäder finnas affärshus, byggda som s.,
men i allm. har man av gällande lagar och
förordningar varit bunden vid mera
begränsade höjdmått. Se även Amerikansk
konst, sp. 746. Ang. s. i New York se
d. o., sp. 951 samt bilder. C. G-m.*
Skyter [sky’-] (grek. Sky’thai, lat. Scy’thae),
folk, som i forntiden bebodde s. Ryssland från
Donau till Don. Herodotos lämnar i sin fjärde
bok en utförlig, förträfflig men också med
misstag uppblandad skildring av s. De
invandrade från ö. och undanträngde den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
