Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyter - Skytien - Skytiska språk - Skytte (hos barrträd) - Skytte, släkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1221
Skytien—Skytte
1222
befolkningen,
kimme-rierna, en trakisk
stam, som vek undan
och översvämmade
Mindre Asien. S.
följde efter och
behärskade i slutet av
600-talet Orienten i 28 år;
deras fruktade horder
omnämnas av de
judiska profeterna.
Genom sina kolonier vid
Svarta havet kommo
grekerna i nära
be
röring med s. Ung. 513 f. Kr. företog
Dareios I ett misslyckat fälttåg mot s.
De voro delade i flera stammar, av vilka
de västligare enl. Herodotos voro
jordbrukande och producerade de stora
kvantiteter spannmål, som sedan 400-talet
utfördes till Grekland, österut levde
nomadiserande s., ett krigiskt ryttarfolk, som bodde
i av oxar dragna tältvagnar. Den härskande
stammen var de »kungliga s.». S. synas ha
bildat ett så att säga feodalt rike under en
konung. Gravfynden visa, att den härskande
klassen bestod av nomader. Herodotos’
skildring av s:s seder är etnologiskt synnerligen
märklig; nämnas må blott bruket att hänga
slagna fienders skalper på hästens tyglar,
svettbad och konungarnas barbariskt präktiga
begravning, som medförde stora offer av
människor, hästar och dyrbarheter. Rika
gravfynd vittna om s:s kultur (se Ryssland,
sp. 1335). De äldsta fynden från 600-talet visa
iranska element samt assyrisk och jonisk
påverkan. Därefter blir det grekiska
inflytandet alltmer dominerande. Det finns metallkärl
med ingraverade mytologiska framställningar
av bästa grekiska arbete, men de grekiska
konstnärer, som arbetade för s., förmodligen
i Pantikapaion (på Krim), anpassade sig efter
deras smak och framställde dem i deras
nationella kostym med deras hästar och vapen
o. s. v. (se bild). Enstaka skytiska fynd ha
påträffats i Sibirien, Bulgarien, Ungern och ö.
Tyskland (Vettersfelde i Niederlausitz).
Bortsett från det grekiska inflytandet, är
djur-ornamentiken utmärkande för s:s konst. På
grund av en skildring i en hippokratisk skrift,
där s. beskrivas som fylliga och skägglösa, har
man hållit dem för ett mongoliskt folk (jfr
Skytiska språk). Vissa forskare mena,
att en mongolisk stam (de »kungliga s.»/
trängt in och underkuvat en äldre iransk
befolkning,: vars språk den antagit, el. åtm.
att de iranska s. uppblandats med mongoler.
I mitten av 300-talet f. Kr. började s:s makt
att avtaga; de undanträngdes i sin tur av
sarmaterna (se d. o.). S. vände sig norrut och
västerut mot Balkanhalvön, där de bl. a. blevo
slagna av Filip av Makedonien. Till
nedgångs-tiden hör Saitafernes (se d. o.). S.
underkuvades av sarmaterna, men rester kvarlevde.
Litt.: I. Tolstoj och N. Kondakov, »Russkija
drevnosti» (6 dir, 1888—89; I—III utg. i fr.
övers, av S. Reinach, »Antiquités de la Russie
méridionale», 1891); E. H. Minns, »Scythians
and greeks» (1913); M. Rostovtzeff, »Iranians
and greeks in south Russia» (1922) och »The
animal style in south Russia and China»
(1929). M.PnN-n.
Detalj av en silveramfora med bilder av hästtämjande skyter m. m.
Skytien [sky’-], skyternas land.
Skytiska språk [sky’-], de språk, som talades
av skyterna (se d. o.) och om vilka man icke
äger annan kunskap än genom de namn och
glossor, som finnas bevarade hos klassiska
författare. Enl. Müllenhoff o. a. äro dessa att
anse som rester av ett indoeuropeiskt,
närmast iranskt språk, medan däremot andra
forskare anse, att s. måste ha tillhört den
uralaltaiska språkstammen. Då emellertid
i det obestämda begreppet »skyter» tydligen
innefattades folk av såväl iranskt som
tu-ranskt (mongoliskt, turkiskt o. s. v.)
ursprung, torde deras språk också ha tillhört
olika språkgrupper. Sannolikast är det hos
klassiska författare bevarade materialet dock
av väsentligen iranskt ursprung. (J. Ch-r.)
Skytte, sjuklig företeelse hos barrträd,
kännetecknad av att barren torka och avfalla.
S. kan förorsakas dels av svampangrepp, dels
av meteorologiska förhållanden, ss. frost och
torka. Viktigast av de parasitära formerna
är tallskytte, förorsakat av askomyceten
Lo-phodermium pinastri, som angriper särskilt
unga tallplantor, vilka ofta duka under,
medan äldre träd föga skadas. Angreppet visar
sig på hösten genom bruna fläckar, ibland
med mörka punkter el. streck, pyknider. Följ,
vår når sjukdomen sin höjdpunkt, och barren
avfalla, varefter på dem framkomma de
egentliga fruktkropparna, apothecierna.
Infektionen äger rum på eftersommaren; den kan
motarbetas genom besprutning med
bordeaux-vätska, genom granristäckning av
småplan-torna under sporspridningstiden och genom
god kultur. Olika tallraser visa olika
mottaglighet, och den svenska tallen hör till de
motståndskraftigare. Snarlik sjukdom hos gran
(granskytte) förorsakas av L. abietis. Th. Lfs.
Skytte, svenska släkter. Borgmästaren i
Nyköping Bengt Nilsson
Skräddare (levde ännu 1603) var fader till Lars
Bengtsson, som adlades 1619 med
namnet S. (af Sätra, d. 1634), och Johan
(Bengtsson) Schroderus, som 1604 adlades och
1624 blev frih. med namnet S. (af Duderhof).
Om den sistnämnde och hans son frih. B. S.,
som 1683 slöt den friherrliga ätten på
mans-sidan, se nedan. B. S:s bror frih. Jacob S.
(1616—54), som 1645—50 var landshövding i
Östergötland, ägde i hög grad sin släkts
kulturella intressen. Hans son frih. Gustaf
Adolf S. (1637—63) på Strömsrum, som
halshöggs för sjöröveri, är skildrad av V.
Rydberg i romanen »Fribytaren på Östersjön». —
En son till L. B. S. (se ovan) var Lars S.
(omkr. 1610—96), som 1641—47 var resident
i Portugal (se uppsats av K. Mellander i Hist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
