Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Historia - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skåne (Litteraturanvisningar)
1249
de nya tullgränserna.
Malmösammansvärjningen (se Malm ö, sp. 727) kvävdes i blod
dec. 1G59. Dansk kronojords övergång till
svensk, de bornholmska vederlagsgodsen (efter
1660; jfr Bornholm, sp. 886) och
vidsträckta försäljningar från den danska adelns
sida medförde, att större delen av godsen
småningom övergick i svensk ägo. Upprättandet
av Lunds universitet (se d. o.) 1666—68, som
upptog ärkebiskopsdömets odlingsarv och
delvis kom till stånd genom användning av
kyrkoegendom, blev inledningen till en ny
kulturutveckling. Karl XI :s skånska krig
1675—79 medförde starka påfrestningar (jfr
Snapphanar) under den tid, då S. åter
delvis var ockuperat av danskarna. Jörgen
Krabbes (se d. o.) avrättning 1678 var ett
uttryck för svenska regeringens
misstänksamhet. Först efter freden i Lund 1679 började
den verkliga försvenskningen. Den
danskskånska adeln upprevs, den i S.
kvarstan-nande delen sammansmälte med den svenska.
Talrika svenska ämbetsmän och präster blevo
pioniärer för försvenskningen, vars främsta
målsmän voro generalguvernören R. von
Asche-berg och Lundabiskopen smålänningen C.Hahn.
De skånska stånden förmåddes att anhålla
om införande av svenskt kyrkospråk och
kyrkoskick, svensk lag och svenskt
rätte-gångsväsen. Geografiska och språkliga
förhållanden samt det faktum, att dansk
nationallitteratur ännu var föga utvecklad,
underlättade försvenskningen. Vid tiden för Karl
XII:s krig var denna redan i huvudsak
genomförd och stöddes då av Magnus Stenbocks
(se d. o.) gagnerika verksamhet 1707—11,
varunder danskarna slutgiltigt tillbakaslogos.
1716—17 var Karl XII:s residens förlagt till
Lund. Under 1700-talet återhämtade sig S.
långsamt. Viktiga kulturinsatser gjordes
genom K. Stobæus, D. Nehrman (Ehrenstråhle)
samt S. Lagerbring, vilken, samtidigt som
han skrev sin rikshistoria från rent svensk
synpunkt, ägnade särskild uppmärksamhet åt
S :s äldre historia och blev en föregångsman
inom hembygdsforskningen. Ett tillfälligt
danskt politiskt inflytande spåras på vissa
håll i S. i samband med tronföljarfrågan 1742
—43 (jfr Ridderschantz, E.). Skåningar
började emellertid åter användas på
landshöv-dinge- och biskopsposterna samt ingingo i
riksrådet (J. Beck-Friis, M. Ramel). Den siste
av den i Danmark kvarboende adeln, som
ägde arvegods i S., Anders Sehested, sålde sin
gård (Karsholm) 1781. — Den skånska
industriens äldsta företag är Klippans
pappersbruk (från 1500-talet). På 1700-talet tog
stenkolsbrytningen fart genom E. Ruuth (se d. o.).
Jordbruket, S:s huvudnäring, fick sitt stora
uppsving efter frih. R. Macleans (se d. o.)
reformer. Boskapsskötsel och mejerihantering
uppblomstrade under 1700-talet, och Malmö
hamn tillkom 1775 genom F. Suells (se d. o.)
verksamhet. Bondeupploppet 1811 var ett
tillfälligt orosfenomen, som med onödig hårdhet
nedslogs vid Klågerup. Under
kontinentalsystemperioden uppstodo stora affärsföretag i
Ystad, där 1831 den viktiga Skånska
privatbanken inrättades. Jordbruk och industri
gingo under 1800-talet framåt med jättesteg.
Dessa fingo särskilt fr. o. m. 1880-talet syn-
1250
nerligen viktiga tillskott i sockerbetsodlingen
och betsockerindustrien, vilkas betydelse från
1890-talet ytterligare ökades. På det andliga
området tillkom från 1800-talets slut en
skånskt särpräglad litteratur (A. U. Bååth,
Ola Hansson m. fl., i nyare tid K. G.
Ossian-nilsson och A. Österling samt dialektlitt. av
bl. a. A. Ebbe och N. L. Olsson) och konst
(se Konsthistoria ovan), varjämte M. Weibull
väckte ett stigande intresse för S:s dubbla
historiska och kulturella traditioner.
Museiväsendet fick viktiga centra i
Kulturhistoriska museet i Lund och Lunds universitets
historiska museum (se dessa ord), och de
talrika hembygdsföreningarna ha från 1928 en
central sammanslutning i Skånes
hembygdsförbund (första årsskrift 1932). B. H-d.
Litteratur anvisningar. Litt. om S. är
ofantligt rik; en bibliogr. är O. Cappelin, »Hvar
finns S. beskrifvet?» (1909). Av allmännare
litt. kunna nämnas Sv. Turistfören:s Årsskr.
1919, Skåne, Årsbok, 1923 ff. samt Skånska
folkminnesfören:s och de skånska
hembygdsföreningarnas publikationer.
Geografi: H. Richter, »S:s karta» (1929;
akad. avh.); G. Ågren, »S:s
jordbruksområden» (i Sydsvenska Geografiska Sällskapets
Årsbok 1926); M. Sjöbeck, »S.» (1928); P. O.
Swanberg, »Krankesjön» (1931); O. Sjögren
m. fl., »Sverige», 3 (1932). Om S:s natur m. m.
jfr även F. W. C. Areschough, »S:s flora» (2:a
uppl. 1881), Skånes naturskyddsfören :s
publikationer samt arbeten av W. Bülow och P.
Rosenius. B. H-d.
Geologi: E. Erdmann, »De skånska
stenkolsfälten och deras tillgodogörande» (i
Sveriges Geol. Undersökning, ser. C, a, n:r 6, 1911
—15); A. Hennig, »Drag ur S:s geologiska
och geografiska utvecklingshistoria» (i
»Skrifter av de skånska hushållningssällskapen vid
deras hundraårsjubileum, 1914», 1914); A. E.
Törnebohm och A. Hennig, »Beskrivning till
berggrundskartan i 1 : 200,000» (i Sveriges
Geol. Undersökning, ser. A 1, a, blad 1 och 2,
1904). K. A. G.
Förhistoria: O. Rydbeck, »Stenåldershavets
nivåförändringar och Nordens äldsta
bebyggelse» (1928) samt uppsats i Fornvännen 1912
och 1930; F. Hansen, »Bidrag till kännedomen
om äldre megalitkeramiken i Skåne och
Danmark» (1918); uppsatser av olika förf, i »Från
Lunds universitets historiska museum» (1918)
och i Meddelanden från Lunds Universitets
Historiska Museum (1930 ff.). O. R.
Konsthistoria: C. G. Brunius, »Skånes
konsthistoria» (1850); O. Rydbeck, flera
arbeten om Lunds domkyrka m. m. samt
»Medeltida kalkmålningar i Skånes kyrkor»
(1904), »Studier i Skånes renässans- och
barockskulptur» (1917) och »De äldsta kända
byggmästarna i Skåne» (i Tidskrift för
Konstvetenskap, 11, 1927); L. Tynell, »Skånes
medeltida dopfuntar» (1913—21); A. Anderberg,
»Studier öfver skånska triumfkrucifix» (1915);
II. Wåhlin, »Fransk stil i Skånes medeltida
träskulptur» (1921); arbeten av A. Hahr (se
d. o.) över renässanstidens borgarkitektur; P.
A. Olsson, »Skånska herreborgar» (1922); U.
Otterstedt, »Från gotik till renässans» (1929);
G. Paulsson, »Skånes dekorativa konst» (1915);
H. II. v. Schwerin, »Skånska herrgårdar efter
XVII. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
