Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1293
Slaktad vikt—Slamregn
1294
tuella föreskrifter. I den mån s. övergått till
en ren hushålls- och yrkesangelägenhet,
genom vilken man tillgodogör sig husdjurens
olika delar, framför allt köttet, ha
slaktmetoderna utformats härefter. De numera
använda slaktmetoderna kunna hänföras till två
olika huvudtyper: s. m e d och s. utan
bedövning. Bedövningen avser att göra djuret
känslolöst samt att hindra det att göra
motstånd vid den därpå följ, blodavtappningen (se
nedan). Vid sia g m e t o d e n, den äldsta
metoden, bedövas djuret antingen genom ett
kraftigt slag direkt på pannan el. nacken med
en yxhammare el. klubba el. genom
slaktmask (se d. o.). Den största utbredningen har
f. n. s k j u t m e t o d en, vid vilken apparater
av ett flertal konstruktioner komma till
användning. Vid skottlossningen drives antingen
en kula eller en Sprint in i djurets hjärna.
Den nyaste metoden, den elektriska,
bygger på den av fransmannen Leduc gjorda
upptäckten, att en svag elektrisk ström, som
ledes genom hjärnan på ett djur,
åstadkommer en sömnliknande medvetslöshet, som
endast småningom upphör, sedan strömmen
brutits. Upptäcktens tillgodogörande för
bedövning vid s. har utexperimenterats i
Tyskland. Därvid begagnas en ström av 60—70
volt och omkr. 4 milliampère, som med hjälp
av en härför särskilt konstruerad apparat
ledes genom djurets hjärna under 12—15 sek.
Metoden nyttjas särskilt för de mindre
slaktdjuren. S. utan bedövning sker numera
i fråga om de större slaktdjuren endast vid
judisk skäktning (se d. o.). I fråga om mindre
djur förekommer denna metod ännu stundom
vid hemslakt på landsbygden samt vid en del
exportsvinslakterier. I vissa länder, Schweiz,
Norge, Bayern m. fl., är detta slaktsätt
numera genom lag förbjudet. Efter bedövningen
följer omedelbart blodavtappningen.
Denna avser att göra köttet hållbart och
verkställes genom att med ett snitt el. stick
avskära de större blodkärlen i djurets hals.
Efter blodavtappningen verkställes den
egentliga uppslaktningen, som avser att avskilja
de delar (hud, inälvor m. m.), som icke
tillhöra köttet. Uppslaktningen av svin skiljer
sig från uppslaktningen av övriga husdjur
därigenom, att huden i allm. icke avtages på
dessa djur. De underkastas i stället efter
blodavtappningen en särskild
rengöringsproce-dur, bestående av skållning och skrapning
samt i vissa fall svedning. E. Obg.
Slaktad vikt, se Levande vikt 1.
Slakthus. Enl. lag om köttbesiktning och
slakthus 1913, med tillägg 1925, må K. B. för
stad, som uppfört offentligt s. enl. av
Medicinalstyrelsen godkänd plan, stadga s 1
akthus t v å n g, d. v. s. förbud att inom staden
slakta nötkreatur, får, get, svin el. häst
annorstädes än i detta s. (se K ö 11 k o n t r o 11,
sp. 535). F. n. finnas s. i Göteborg, Malmö,
Eskilstuna, Stockholm, Norrköping,
Linköping, Karlskrona och Hälsingborg. E. T. N.
Slaktmask, apparat för bedövning av större
husdjur vid slakt. S. är ett slags huvudkåpa,
som täcker panna och ögon och framtill,
mitt-för hjärnan, har antingen en Sprint, som
genom slag drives in i hjärnan (slagmask),
el. en kort pipa för anbringande av en mindre
patron, vars kula vid avfyrandet genom ett
hammarslag genomborrar hjärnan (s k j u
t-m a s k). E. T. N.
Slaktmånad, se Oktober.
Sla’lom, se Skidlöpning.
Slam, spelt. Göra stora s., taga hem alla
sticken, lilla s., alla utom ett, i kortspel.
Slam, geol., fina jordpartiklar, som kunna
hållas uppslammade i vatten utan att
omedelbart sjunka till bottnen. För mineralkorn
innebär detta, att storleken ej bör överstiga
O,oi—0,02 mm. Se vidare Slam m a. O. T-m.
Slamfiskar, zool., se Lungfiskar.
Slamfärg, emulsion av rödfärg med t. ex.
linolja och vatten.
Slamkryparsläktet, Periophtha’lmus, tillhör
fam. smörbultar bland de taggfeniga
benfiskarna. S:s arter leva vid Indiens öch
Afrikas kuster. De kunna i timtal vistas på land,
där de söka sin föda, hoppande med de
sammanvuxna bröstfenorna, ögonen skjutas ovan
vatten långt ut och kunna röras åt alla håll.
Den vanliga slamkryparen, P. koelreuteri, blir
15 cm lång. T. P.
Slamma, med hjälp av en vätska sortera
mineralpartiklar o. dyl. efter storleken. En
sådan sortering med åtföljande avsättning
försiggår i största skala i naturen, såväl i det
rinnande vattnet som i havet och insjöar. Mot
en viss rörelsehastighet hos vattnet svarar
approximativt en viss storleksgräns hos
partiklarna: nå de över denna gräns,
sedimentera de och bilda avlagringar. På så sätt
överföres det ursprungliga materialet i
någorlunda väl sorterade jordarter, varav de
finkornigaste (lerslammet) avsättas i
lugnvatten, t. ex. utanför flodmynningar. En analog
process nyttjas flerstädes i tekniken, t. ex. i
porslinsindustrien, för att sortera olika
material. Vidare finner slamning användning i
jordartsforskningen vid utförande av s. k.
mekanisk jordanalys (se Jordarter), d. v. s.
vid bestämning av de kornstorlekar, av vilka
jordarten är sammansatt och varav många
av dess praktiskt viktiga egenskaper bero.
Den teoretiska grundvalen för slamning är
Stokes lag, som dock gäller exakt blott för
sfäriska partiklar: h = 2/0 g . r2 . ———, där k
är sedimentationshastigheten (fallhastigheten),
g tyngdkraftens acceleration, r partikelns
radie, Si dess spec. v., s2 vätskans spec. v. och
p vätskans viskositet. Lagen visar
fallhastighetens beroende av partikelradien, d. v. s.
storleken. Den fordrar konstant fallhastighet, ett
villkor, som dock i allm. plägar vara
uppfyllt på grund av den starka friktionen
mellan partikeln och vätskan. Vid slamning för
analys använder man två vägar. Antingen
låter man vätskan (vatten) strömma uppåt
genom ett kärl, vari de partiklar stanna
uppslammade, vilkas fallhastighet är densamma
som vätskans rörelsehastighet, el. också låter
man vätskan vara stilla och låter partiklarna
falla. Det senare förfaringssättet ger
exaktare resultat. — Svenskarna A. Atterberg och
S. Odén ha kraftigt bidragit till
slamningsana-lysens utveckling. — Litt.: H. Gessner, »Die
Schlämmanalyse» (1931); B. A. Keen, »The
physical properties of the soil» (s. å.). O. T-m.
Slamregn, med fint stoft uppblandat regn.
Det förekommer i synnerhet i de trakter, där
atmosfären är rik på från jordytan uppvirvlat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
