Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slamseparator—Slatin
1295
stoft, d. v. s. i ökentrakterna inom de
subtropiska högtrycksbältena. Särskilt
passad-vindarna, som blåsa inom dessa bältens
gränsområden mot tropikerna, hålla ofta mycket
stoft och ge upphov till s. A. Å.
Slamseparator, se C e n t r i f u g, sp. 817.
Slamslända, zool., se Sävsländor.
Slamsten, geol., se Lersten.
Slana, skogsh., den avkvistade och
jämn-smala stammen av ett yngre träd.
Slang, språkv., se Slangspråk.
Slang, tekn., böjligt rör. För stort inre
tryck, t. ex. för sprutslangar (se
Brandväsen, sp. 1108), användas rundvävda s. av lin
el. hampa, ofta dubbelvävda el. med
överdrag av kautschuk el. dyl. för fullständig
tät-ning samt för vissa ändamål inneslutna i en
järntrådsspiral, till utvändigt skydd. För
ledning av vätskor och gaser med svagt tryck
användas vanl. s. av vulkaniserad kautschuk.
Metallslangar, avsedda för starkt tryck
el. hög temp., tillverkas av band av stål el.
koppar. Mellanrummen i fogen tätas med
kautschuk, asbestpackning etc. Dubbelslangar
bestå av två sådana rör, vilka lindats åt
motsatta håll, varigenom de bli synnerligen
starka, täta och varaktiga. Ett slags s.,
avsedda för fortledande av en roterande rörelse,
äro de böjliga axlarna, tillverkade av i
varandra trädda, åt motsatta håll lindade
stål-trådsspiraler. G. S-n.*
Slang, Erik, krigare (d. 1642), av finländsk
frälsesläkt. Uppfostrades vid hovet, följde
Gustav II Adolf till Tyskland, befordrades
till överste 1635 och utmärkte sig under
Baners och Torstensons fälttåg. Särskilt bekant
är hans lysande försvar av Neunburg (mars
1641), varigenom Banér fick tid att draga sig
undan efter det misslyckade företaget mot
Regensburg. Befordrad till generalmajor,
stupade S. i slaget vid Leipzig 1642. Wdt.
Slanga (av ty. Schlange, orm), krigsv., en
kanon av betydlig längd, 30—50 ggr kalibern,
förekom redan under 1400-talet. Namnet
bortlades 1766. O. K-a.*
Slange, Niels Pedersen, dansk
historieskrivare (1656—1737), konferensråd 1723,
adlad 1731. Han skrev »Christian IV:s
his-torie» (utg. av H. Gram i 2 bd 1749). E. Ebg.*
Slangerup, kommun (till 1809 stad) i
Frede-riksborg amt, Danmark, på n. Själland, ö. om
Frederikssund; 1,090 inv. (1930). Bedrev från
1500-talet betydande sjöfart med det nuv.
Frederikssund som hamn.
Slangspråk, Slang (eng. slang, hemligt
språk, fr. argot), ett från gängse språkbruk
medvetet avvikande gruppspråk, som nyttjas
av personer, sysselsatta med samma
verksamhet el. tillhörande samma krets inom
samhället. Fasta gränser ges ej mellan ett s.
och det närmast stående talspråket, varav s.
ofta utgör en vulgärare el. förtroligare del.
S. skilja sig vanl. ej fonetiskt från
vederbö-randes språk, utan skillnaden ligger i
ordförråd och betydelseförändringar av vanliga
ord. Ett slags s. uppstår ofta inom en familj,
ett matlag, personalen på en byrå o. dyl., där
vissa ord och uttryck ej begripas utanför
kretsen. Dylika »kretsspråk» ingå ofta i de
s. (el. slangspråksgrupper), som kallas
student-, boktryckar-, förbrytarslang o. s. v.
och som till större el. mindre del äro gemen-
1296
samma för hundraden och tusenden; sådant s.
bildar det nedre skiktet i vederbörandes
fack-el. yrkesspråk. — S. äro till stor del
ytterst kortlivade. Efter några år kan
ordförrådet i skolpojksslangen vid ett läroverk vara
h. o. h. förändrat. A andra sidan hade t. ex.
äldre tiders hantverkarslang och
studentslangen ofta långt liv; enstaka ord, ss.
b r a c k a, ett studentord från Uppsala på
1600-talet, kunna bli allmänt brukade.
S. ha börjat upptecknas redan på 1300-talet
i Tyskland, näml, förbrytarslang, hemliga
språk, varigenom skälmar och stigmän
meddelade sig inbördes (se F. Kluge, »Rotwelsch»,
I, 1901); de första ansatserna till
slangordböcker äro från omkr. 1490; engelskt s. började
upptecknas på 1500-talet. Bland moderna
behandlingar av s. må nämnas: F. Kluge,
»Deutsche Studentenspraehe» (1895), H. Ostwald,
»Rennsteinsprache. Lexikon der Gauner-,
Dir-nen- und Landstreichersprache» (1907), J. La
Rue (pseud. för J. Vallès), »La langue verte»
(1894), L. Sainéan, »Les sources de 1’argot
ancien» (2 dir, 1912) och »Le langage
pari-sien au 19e siècle» (1920), J. S. Farmer och
W. E. Henley, »Slang and its analogues» (7
bd, 1890—1904), W. Churchill, »Beach-la-mar.
The jargon or trade speech of the western
pacific» (1911), C. Villatte, »Parisismen» (9:e
uppl. 1912), K. Larsen, »Dansk soldatersprog»
(1895). Att det funnits många rika s. i
Sverige bland hantverkare, förbrytare, studenter,
skolpojkar o. s. v. är visst. Se vidare R. G:son
Berg, »Svensk skolpojks- och studentslang» (2
dir, i Svenska Landsmålen 1900 och 1925; den
första och största sv. slangordboken), H. Palm,
»Hemliga språk i Sverige» (ibid. 1910), V.
Uhr-ström, »Stockholms skolpojksspråk» (s. å.) och
»Stockholmska» (1911), A. Thesleff,
»Stockholms förbrytarspråk och lägre slang» (1912),
och G. Bergman, »Rotvälska» (1931). R-n B.
Slangång, en i gruvor — där uppfordringen
sker i tunna efter donläge (se d. o.) — använd
rännformig bana av träslanor, i vilken
tunnan får glida.
Slankboa, zool., se Boaormar.
Slantning, se Sportfiske.
Sias, anordning för uttappning av malm ur
rullschakt i gruva. Består av en mot en
ut-tappningsglugg lutande botten, från vilken
malmen faller ned i uppfordringskärlen (jfr
Gruvbrytning). E. S. B.
Slask [fläsk], po., Schlesien, se O b e
r-schlesien och Schlesien, sp. 475.
Slataper [zla’-], Scipio, italiensk författare
(1888—1915), från Trieste, stupade i
världskriget. Debuterade med den lyriska självbiogr.
»Il mio Carso» (1912), skrev litteraturkritik
i tidskr. La Voce; postumt utgåvos en bok
om Ibsen (1917) och »Scritti letterari e
cri-tici» (1920). S. skrev en kärv och korthuggen,
oratorisk prosastil, uttryck för hans stränga
allvar och etiska patos.
Slätin (S.-pasch a), Rudolf Carl von,
österrikisk Afrikaresande (1857—1932). Kom
som ung köpman till Egypten, följde Heuglin
1875 till Kartum, utnämndes av Gordon 1881
till generalguvernör i Dar Fur och kämpade
länge med framgång mot mahdisterna men
måste i dec. 1883 ge sig och var sedan fånge
hos mahdin och dennes efterträdare i
Omdur-man, tills han i febr. 1895 lyckades fly till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
