Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1297
Slattefors—Slaver
1298
Egypten. Hans skildring av vistelsen hos
mahdisterna, »Feuer und Schwert in Sudan»
(1896; sv. bearb. s. å.), var den första
utförligare redogörelsen för mahdistrikets inre
förhållanden. Upphöjd
till egyptisk pascha,
ingick han i
engelskegyptiska arméns
generalstab, och i
slaget vid Omdurman i
sept. 1898, där
mah-dins makt bröts,
deltog han på
engelsmännens sida och blev
för sina förtjänster
adlad såväl i England
som i Österrike. 1900
utnämndes S. till
generalinspektör i
Su
dan, på vilken post han med sin ingående
kännedom om landet gjorde betydelsefulla
insatser, tills han vid världskrigets utbrott
1914, trots engelskt erbjudande att bli
brittisk medborgare och stanna kvar i Sudan,
återvände till sitt hemland, där han blev chef
för krigsfångevården. (L-ts.)
Slattefors, fideikommissegendom i
Lande-ryds socken, Östergötlands län, 8 km s. ö. om
Linköping, vid Stångån och Kinda kanalled;
1,035 har, därav 359 har åker; tax.-värde
576,200 kr. (1931). Tillhörde på 1500- och
1600-talet släkten Slätte, sedan bl. a. Bär,
von Gertten, Stockenström m. fl. och från
1820-talet Bielke som fideikommiss.
Sla’vata, Wilhelm von Chlam und
Koschumberg, greve, bömisk
ämbetsman (1572—1652). Huvudsaki. på grund av
sin lojala hållning mot huset Habsburg
insattes S. i den bömiska regeringen och blev
därigenom föremål för den protestantiska
oppositionens hat. Vid »defenestrationen» i
Hradcany i maj 1618 blev S. jämte två av
sina kolleger utkastad genom fönstret av de
upproriska protestanterna. Han steg sedan
till höga värdigheter och köpte en mängd
konfiskerade gods. Av hans vidlyftiga
anteckningar äro de för tiden 1608—-19 utg. av J.
Jirecek 1866—68. B. E-r.
Slave’jkov [-åf], P e n c o, bulgarisk skald
(1866—1912), son till mångfrestaren Petko
Rajcov S. (1827—95; se Bulgariska
litteraturen, sp. 225). Var till 1911 chef för
bulgariska
national-biblioteket,en tid även
för nationalteatern. S.
utgav flera samlingar
lyrik, bl. a. en
fingerad antologi, »Na o
t-rovo na blazenite»
(På de lycksaligas ö;
1910), en ofullbordad
hjältedikt om 1876—
77 års frihetsrörelse
(»Sången om blodet»,
1913), en samling
jul-och nyårsvisor,
»Kole-dari» (1903; sv. övers.
1912), samt översättningar av främmande
diktverk m. m.; han blev en av den
bulgariska litteraturens förnyare. Sami. skr. 1921
—25. — Jfr uppsats i Finsk Tidskrift 1913
av A. Jensen, som utom ovannämnda dikter
även tolkat två samlingar dikter av S.,
»Skaldeöden» (1912) och »Hymner vid
övermänniskans död» (1916). A-dJ.’
Slaver, indoeuropeisk huvudstam, som talar
slaviskt språk. Man skiljer mellan
västsla-ver (polacker, kasjuber, tjecker, slovaker,
sor-ber), sydslaver (slovener, kroater, serber,
bulgarer) och östslaver (ryssar, ukrainare,
vitryssar). — Numera anses så gott som allmänt,
att s. före sitt inträde i historien bebott
området mellan Karpaterna och övre Weichsel
i v. och Kiev-Tjernigov i ö. Herodotos’ n e
u-r e r vid Dnjestrs källor voro möjl. s.
Germanernas namn på grannarna i ö. var v e n d e r
(hos Tacitus och Jordanes venedi, veneti);
vissa forskare hålla före, att detta namn
urspr. betecknat en indoeuropeisk stam, som
tidigare varit bosatt mellan germaner och s.
Det inhemska namnet slovène (etymologi
omstridd) finnes först hos bysantinska författare
på 500-talet, t. ex. hos Prokopios (sclaveni).
Norr om s., på andra sidan Pripet, skola
balterna ha bott, och man antar, att en
balto-slavisk språkenhet en gång existerat.
Tidpunkten för s:s uppbrott från urhemmet
känner man ej. Arkeologiska fynd ge vid
handen, att slaviska skaror följt Weichsel och
därifrån över Westpreussen i 300-talets senare
hälft nått Pommern och därefter
Mecklenburg och Holstein. En del av den slaviska
emigrationen gick till andra av germanerna
övergivna områden: Sachsen och Brandenburg.
Om dessa nu till största delen germaniserade
stammar se Kasjuber, Polabiska och
S o r b e r. — Trakten omkring nuv. Poznan
togs i besittning av polanerna, och i nuv.
Lillpolen och Masovien (se d. o. och Ma
surer) sutto med dem besläktade stammar. Det
skandinaviska inflytandet torde ej ha varit
obetydligt, ty på storpolskt område har man
funnit ortnamn av fornnordiskt ursprung, och
inom de gamla polska adelssläkterna äro
fornnordiska förnamn uppvisade. Se f. ö. Polen,
sp. 1160 ff. — S. i nuv. Tjeckoslovakien anses
ha invandrat vid slutet av 400-talet, sedan
germanerna lämnat området. De skola ha
kommit närmast från trakten kring Oder och
övre Elbe. Jfr B ö h m e n, sp. 419 ff.
över Karpaterna strömmade s. i stora
massor mot söder. I början av 500-talet hotade
slaviska skaror vid nedre Donau östromerska
riket. Från nedre Donau utbredde sig s. över
Balkanhalvön ända ned till Peloponnesos. En
annan ström gick västerut och besatte, delvis
i sällskap med avarerna, områden av Ungern
och östalperna. Jfr Balkanhalvön, sp.
780—782. — Om östslavernas äldsta historia
se Ryssland, sp. 1337.
Antropologiskt höra s. till nordeuropeiska
rasen men ha starkt uppblandats med
mongoliska element, sydslaverna dessutom med
di-nariska. Jfr Europas raser. — Den
slaviska kulturen var den germanska
underlägsen. S. byggde med förkärlek vid el. i vatten,
och deras pålbyggen lågo ofta i klungor. Ofta
omgåvos hyddorna av en s. k. borgvall.
Huvudnäringarna voro jordbruk och fiske.
Handeln låg i händerna på främlingar,
företrädesvis araber, judar, greker, skandinaver och
tyskar. Om s:s mytologi se Mytologi, sp.
576. — Jfr Panslavism.
Litt.: L. Niederle, »Slovanské starozitnosti»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
