Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1299
Slaveri
1300
(Slaviska antikviteter; 1901 ff.) och
»Manuel de 1’antiquité slave» (2 bd, 1923, 1926;
med recension av M. Vasmer i Zeitschrift
für Slavische Philologie, 2, 1925); P. Diels,
»Die Slaven» (1920); M. Vasmer, »Die ältesten
Wohnsitze der Slaven», 1 (1923); art. »Slaven»
i Eberts »Reallexikon der Vorgeschichte»,
med utförliga litt.-anv. C. T-t.
Slaveri. Med s. förstås det förhållandet, att
en människa rättsligen är en annans
(individs, ev. samfällighets) egendom. S. torde
äldst ha uppkommit därigenom, att man i
st. f. att döda krigsfångar, främst kvinnor och
barn, lät dem leva för att utnyttja deras
arbetskraft. Under mera utvecklade
förhållanden bidrogo ekonomiska orsaker starkt till
s:s utveckling. En gäldenär häftade med sin
kropp och blev vid bristande
betalningsförmåga långivarens slav. S. har funnits hos
nästan alla folk i äldre tid. I den gamla
Orienten var det allmänt och särskilt
utvecklat hos babylonierna (se nedan).
I Grekland voro i äldsta tid, hos Homeros,
slavarna mest kvinnor och husslavar;
manliga slavar nämnas blott som herdar. Längre
fram kom den fria jordbrukande befolkningen
delvis i skuldslaveri och råkade på sina håll
i livegenskap (se d. o.). På 400- och 300-talet
blevo arbetarna i industri och hantverk till
stor del slavar; även staten använde slavar
för vissa lägre uppgifter, t. ex. som
skrivbiträden och poliser.
I Rom rådde liknande förhållanden; s:s
glanstid kom med de stora erövringskrigen
efter 200 f. Kr., vilka inbragte dels kapital,
dels krigsfångar i massor. Romarna använde
slavar framför allt i jordbruket. Vilken
omfattning s. tog och till vilka förfärande
konsekvenser det ledde visa slavupproren.
De största voro det sicilianska på 130-talet
f. Kr. och Spartacus’ uppror 73—70 f. Kr.
Samvetslösa ämbetsmän och pirater drevo
slavfångst i stor skala. Den viktigaste
slavmarknaden var Delos (se d. o.). Förnäma och
rika familjer höllo sig för sina personliga
behov med stora slavskaror, bland vilka även
funnos män, utbildade som privatsekreterare,
bokförare, läkare o. s. v.
Äganderättsprincipen uttrycktes strikt av
den äldre romerska rätten, vilken likställde
slaven med sakegendom, med vilken ägaren
fick förfara efter behag, men i allm. led den
större el. mindre inskränkningar, därför att
man ej kunde undgå att taga hänsyn därtill,
att slaven är en människa. Av Chammurapis
lagar omkr. 2000 f. Kr. vet man, att slaven i
Babylonien icke var helt rättslös utan
skyddad mot godtycklig misshandel; frigivning
var mycket vanlig. G. T. visar, att ett
patri-arkaliskt förhållande ofta rådde mellan herre
och slav. I Grekland kunde en slav, som blev
illa behandlad, taga sin tillflykt till ett
altare eller vissa helgedomar (asyler). I hela
antiken var det regel, att slaven för egen
räkning fick behålla vad han kunde spara av
sina kostpengar, ev. förtjäna utanför sina
åligganden. Dessa sparpengar kunde bli så
betydande, att slaven kunde friköpa sig själv.
Under kejsartiden tillerkändes slavarna
elementära mänskliga rättigheter, varigenom
skillnaden mellan dem och den lägre fria
befolkningen icke blev alltför stor. Frigivning-
en av slavar blev också allt vanligare. Till
en början kvarstod den frigivne (libertus,
liber-tinus) i ett visst, lagfäst beroende av den förre
ägaren, som nu blivit skyddsherre (patronus).
I Rom, men ej i Grekland, upptogos de
frigivna, libertinerna, bland medborgarna, och
deras ättlingar i tredje led voro i allt
likställda med fria.
Ännu Aristoteles betraktade s. som
grundat i naturens ordning. Den stoiska filosofien
bröt denna dogm genom sin lära om
människovärdet oberoende av ras och
samhällsställning. Kristendomen ställde sig på det
bestå-endes grund, den tillhöll slavarna att visa sina
herrar skyldig lydnad och herrarna att visa
mänsklig hänsyn mot sina slavar. Då den å
andra sidan inskärpte, att slavar och fria voro
bröder i Kristus, och i
församlingsorganisationen ej gjorde skillnad mellan fri och
slav, drog den undan grunden för s. —
Litt.: J. Bergman, »Slaveriet i antiken»
(Verdandis Småskrifter, 57; 2:a uppl. 1905);
R. H. Barrow, »Slavery in the Roman empire»
(1928). _ M. Pn N-n.
Om den i de forngermanska länderna
förekommande arten av s. se T r ä 1 d o m.
Bland mera primitiva folk har s. varit mest
utbrett bland jordbrukande sådana och
därnäst hos nomader (t. ex. i n. och n. ö. Afrika).
Jägare och samlare ha sällan el. aldrig haft
slavar, bl. a. därför att de själva ofta ha ont
om föda. Okänt synes s. ha varit i
Australien och Söderhavet (med undantag för Nya
Guinea, Nya Zeeland och Tahiti), Centralasien
och Sibirien, Sydafrika samt hela
Nordamerika utom på västkusten. I regel behandlades
slavarna som familjemedlemmar och önskade
ej lämna sin herres hem. K. G. L.
I samband med den europeiska
kolonisationen av Amerika uppstod vid nyare tidens
början en ny form av negerslaveriet (se d. o.),
som förut varit brukligt hos de moriska
folken i Nordafrika. Mot dessa slavtransporter,
som tidtals antogo mycket stora proportioner
och givit upphov till den talrika och alltjämt
växande negerbefolkningen i Amerika (se
Amerikanska neger f rågan), började
en reaktion göra sig gällande i slutet av
1700-talet (jfr Abolitionister 2), vars första
praktiska resultat blev förbud för handel
med slavar i ett flertal länder och en
deklaration på Wienkongressen 1815 till förmån
för slavhandelns avskaffande. Denna handel
var emellertid alltför vinstgivande för att
kunna hastigt undertryckas, och den fortgick
i smyg, tills kampen började riktas mot s.
som sådant och åsyfta slavarnas fullständiga
emancipation. Ett avgörande steg i denna
riktning togs 1833, då England frigav
slavarna i sina besittningar, ett exempel, som
successivt följdes i andra länder, i Förenta
staterna dock först efter ett inbördes krig
1861—65 (se Amerikas förenta
stater, sp. 823—826). S. har emellertid på sina
håll utanför den europeiska civilisationens
område fortlevat ända in i senaste tid i mildare
el. strängare former, vilket givit Nationernas
förbund anledning att ägna frågan om dess
fortsatta bekämpande sin uppmärksamhet,
senast (okt. 1932) genom beslut om
tillsättande av en rådgivande expertkommission.
Under det senaste årtiondet ha åtgärder för s:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
