Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slesvig-holsteinska frågan
1305
Slesvig-holsteinska frågan. Slesvig
tillhörde sedan gammalt Danmark, övergången till
Jylland var geografiskt sett icke markerad,
medan gränsen mot s. utgjordes av Eider.
Hit nådde dansk bebyggelse och danskt språk.
Till skydd mot frankerriket uppförde konung
Godfred första delen av gränsvallen
Danne-virke (se d. o.). Under första hälften av
900-talet behärskades delar av Slesvig och
Hol-stein av svenska furstar (jfr G n u p a). De
fördrevos omkr. 935. Kejsar Otto 11 intog 974
Dannevirke, men tyskarnas försök att få fast
fot n. om Eider tillbakavisades. 1115 blev
Knud Lavard jarl i Slesvig och kallade sig
som sådan f. ggn hertig. Hans sonson
Valdemar (II) gav 1232 Slesvig som län till sin
son Abel, och man började nu uppfatta länet
som ärftligt. Söderifrån sökte det energiska
schaumburgska grevehuset i Holstein att
skilja Slesvig från det övriga Danmark. De
holsteinska grevarna Gerhard och Johan
fingo 1326 hertig Valdemar V av Slesvig
vald till konung i Danmark. Gerhard mottog
av denne Slesvig i förläning, och Valdemar
förklarade samtidigt i den s. k. Constitutio
Valdemariana, att Slesvig aldrig skulle
förenas el. införlivas med Danmark. Tyskt
för-valtningsspråk infördes i Slesvig och
nyttjades där ända till 1800-talet. Valdemar
Atterdag lyckades få nordliga delen av
Slesvig under kronan, medan holsteinarna
bemäk-tigade sig den sydliga. Drottning Margareta
fick dem 1386 att taga landet som län av
Danmark, och hon och Erik av Pommern
gjorde stora ansträngningar för att helt
återvinna det under kronan. Erik fick 1424
kejsarens dom på att länet var förbrutet men
lyckades icke tvinga grevarna av
Holstein till att ge efter. Under dessa
förhållanden gick landet mellan Slien och Eider
förlorat för danskt språk. — 1459 utdog
den schaumburgska släkten, och Slesvig och
Holstein valde 1460 Kristian I av
Danmark till herre. Enligt privilegierna i Ribe
s. å. skulle Slesvig och Holstein förbli evigt
och odelat förenade och deras herrar väljas
bland Kristians arvingar. 1490 delades dock
länderna mellan Kristians söner Hans och
Fredrik (I) i den segebergska (med Flensburg,
Aabenraa, Als, Ærö m. m.) och den gottorpska
delen (Sydslesvig, Tönder m. m.). Då Fredrik
I 1523 blev konung, förenades de två delarna
under honom, men 1544 företog Kristian III
en ny delning med sina bröder. Adolf fick
den gottorpska delen med Sydslesvig och
Aabenraa, Kristian den sönderborgska med
Als, Sundeved och Flensburg och Hans d. ä.
Haderslev och Tönder. Till varje del hörde
ett stycke av Holstein. Reformationen gav
tyskheten ytterligare vind i seglen. 1564
gav Fredrik II sin broder Hans d. y. Als,
Sundeved och Ærö. Från denne härstamma de
sönderborgska linjerna, bl. a. Augustenborg.
Efter Hans d. ä:s död 1580 fick konungen
Haderslev, Gottorp åter fick Tönder. —
Under det följ. årh. lågo konungarna och de
gottorpska hertigarna i ständig strid. Genom
Roskildefreden 1658 löstes hertigarna med
Sveriges hjälp från länsbandet och fingo
suveränitet i sin del av Slesvig. De danska
konungarna arbetade emellertid på att
fråntaga Gottorparna Slesvig som förbrutet län.
1306
Kristian V höll deras del av Slesvig besatt
1676—79 och 1684—89. Under stora nordiska
kriget besatte Fredrik IV 1713 den
holsteinska delen av Slesvig och införlivade den 1721
med den kungliga, i det att han förklarade
kungalagens arvföljd gällande i hela
Slesvig. Slesvig anknöts däremot icke till
kungariket. Gottorparna måste 1767 och 1773 uppge
all rätt till Slesvig.
1830 reste landfoged Uwe Jens Lornsen
(se d. o.) »slesvig-holsteinianismens» krav:
Slesvig och Holstein skulle bilda en stat, som
skulle ha konung och fiende gemensamt med
Danmark. I de 1834 upprättade rådgivande
provinsialständerna för hertigdömena kom det
till våldsamma strider. Bl. a. under ledning
av Chr. Flor och P. D. C. Paulsen började en
dansk nationalrörelse, som efter hand fick
stöd av det liberala partiet i Danmark, och i
ständerförsamlingen hävdade Nis Lorenzen
och Peter Hiort-Lorenzen danska språkets
rätt. Samtidigt reste hertigarna av
Augustenborg krav på arvsrätt till Slesvig, om
kungahusets manliga ättlingar utdogo, och detta
blev småningom huvudpunkten på
slesvig-holsteinska partiets program. Kristian VIII
av Danmark hävdade 1846 kungalagens
arvföljd i Slesvig, men då han 1848 dog, reste sig
slesvig-holsteinarna (första slesvigska kriget).
Sedan rörelsen 1850 nedslagits, sökte danska
regeringen införa ny ordning i
språkförhållandena, men delningen i danskt, blandat och
tyskt distrikt var icke lycklig. De följ, åren
präglades av de tyska makternas växande
inblandning. 1851—52 lovade Danmark att
icke knyta Slesvig närmare till kungariket
än Holstein, men regeringen drevs av
folkstämningen längre och längre i eiderdansk
riktning, och 1863 antogs en gemensam
författning för Danmark och Slesvig, som
verkade som en utmaning mot de tyska
makterna, vilkas ledande man nu var Bismarck.
Kort efter dog Fredrik VII, och det andra
slesvigska kriget utbröt. Danmark avvisade
de möjligheter, som förelågo för en delning
av Slesvig någorlunda efter språkgränsen el.
en personalunion mellan kungariket och
Slesvig, men fick i Wien 1864 avstå båda
hertigdömena (se Danmark, sp. 473; jfr
Dannevirke och D y b b ö 1). Genom freden i
Prag 1866 fick Preussen ensamrätt över dem
och annekterade dem 1867. På Napoleon III:s
föranstaltande fastställdes i fredens art. 5,
att Nordslesvig skulle återlämnas till
Danmark, om befolkningen vid en omröstning
uttalade sig därför. Preussen visade sig dock
ovilligt att uppfylla denna bestämmelse, och
1878 upphävdes artikeln. Vid
riksdagsmanna-valet 1871 avgåvos omkr. 20,000 danska
röster, 1887 omkr. 12,000 och 1912 omkr. 17,000.
Danskarna hade ständigt en representant i
tyska riksdagen (bl. a. Gustav Johannsen,
från 1906 H. P. Hanssen), 1881—84 två.
Preussen arbetade målmedvetet på Nordslesvigs
för-tyskning. 1871’ blev tyska undervisningsämne i
alla skolor, 1878 jämställdes den med danska,
och 1889 infördes uteslutande tyskt skolspråk.
Värst voro förhållandena under v. Kollers
överpresidentskap 1897—1901, då en mängd
av dem, som enl. Wienfredens bestämmelse
hade försäkrat sig om dansk medborgarrätt,
optanterna, utvisades. Danskarna mötte tryc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
