Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sluss - Slusskammare - Slusströskel - Slutare - Sluten deposition - Slutenhet - Sluter, Claus - Slutledning el. Syllogism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1319
Sluss—Slutledning
1320
Claus Sluters fontängrupp (»Mosesbrunnen») i
Champmol.
Sluss, se Kanal.
Slusskammare, det för fartyget avsedda
rummet mellan portarna i en sluss. Jfr Kanal.
Slusströskel, slussportens bottenstöd. Jfr
Kanal.
Slutare. 1. (Byggnk.) S. el. A n k a r s 1
u-t a r e, se Ankare, sp. 1022. — 2. (Fotogr.)
Se Kamera, sp. 214.
Sluten deposition, Slutet förvar, bankv.,
se Bank, sp. 840.
Slutenhet, skogsh., täthet i ett skogsbestånd.
Med full s. (»slutenhetsgrad» l,o) avses det
tillstånd, som anses bäst överensstämma med
fordringarna på god skogsvård, medan
överslutenhet, gleshet och luckighet ange
avvikelser från idealtillståndet. Vid skogsindelning
(se d. o.) angives med en skala i tiondelar
varje bestånds slutenhetsgrad, angivande i
vad mån beståndet i fråga med hänsyn tagen
till trädslag, ålder och markbonitet utnyttjar
markens virkesproducerande förmåga. T. J.*
Sluter [sly’tar], Claus, burgundisk
skulptör (d. 1404). Man känner intet om hans
verksamhet före 1389, då han kom i tjänst hos
Filip den djärve, hertig av Burgund. Hans
namn är för eftervärlden uteslutande förenat
med de bilder han utförde för hertigens
gravkyrka och kartusiankloster i Champmol
utanför Dijon. Kyrkan ödelädes under franska
revolutionen, en del av skulpturerna finnas
likväl i behåll. Bilderna av hertigen och hans
gemål knäböjande samt av Johannes
Döpa-ren och den heliga Katarina stående utfördes
av S. 1393—1401. De båda porträttstatyerna
äro mästerverk av kraftfull karakteristik och
monumental bredd. — Som S:s andel i
hertigens sarkofag nämnes en del av »les
pleu-rants», de sörjande figurerna, som stå utmed
sarkofagens sidor — groteska gestalter, höljda
i stora sorgkappor —; flertalet av dem
liksom den döde hertigens bild är likväl utfört
av Claus de Werve. 1395 började S. en
monumental kalvariegrupp med flera bifigurer,
en fontängrupp, som fick sin plats på
klostergården i Champmol. S:s figurer äro i högsta
grad märgfulla gestalter, utförda med en
realism, som i karakteristikens skärpa framstår
som något h. o. h. nytt i bildkonsten, och på
samma gång med en väldig energi, en massiv,
bred och kraftig monumentalitet, som ställer
dem i främsta ledet av vad medeltidens
skulptur åstadkommit och som förbereder
Dona-tello och Michelangelo, på samma gång det
germanska lynnet här är iögonenfallande.
Den burgundiska skulpturen, vars
huvudrepresentant S. är, blev av stor betydelse och
gick ut över provinsens gränser, till
Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Italien. •—
Jfr A. Kleinclausz, »C. S. et la sculpture
bourguignonne au XV:e siècle» (1905), och A.
Germain, »Les néerlandais en Bourgogne»
(1909). G-gN.*
Slutledning el. S y 11 o g i’s m, log., den
psykologiska process, i vilken ett omdömes
sanning inses vara grundad i e 11 (omedelbar s.)
el. flera (medelbar s.) andra omdömens
sanning. S. betecknar även det därvid rådande
förhållandet mellan resp, omdömen el.
begrepp. Om omdömesförhållandena vid
omedelbar s. se Omdöme. Medelbar s. är dels
induktiv, dels deduktiv (se B e v i s).
Formal-logiken behandlar övervägande den senare.
En formallogisk s. innehåller två premisser,
näml, en universell översats och en undersats,
samt en slutsats. De ingående begreppen äro
tre, överterm, underterm och medelterm. Ex.:
i s. »Alla hundar äro däggdjur (översats);
alla taxar äro hundar (undersats); alltså: alla
taxar äro däggdjur (slutsats)» är däggdjur
överterm, taxar underterm och hundar
medelterm. Beteckningarna härröra från den
traditionella kvantitativa uppfattningen av s.. enl.
vilken dennas betydelse är, att slutsatsens
subjekt förmedelst medeltermen inordnas
under det omfångsrikare predikatet. S. indelas
med hänsyn till översatsens relation i
kategoriska, hypotetiska och disjunktiva, varvid en
hypotetisk s. samtidigt kan vara disjunktiv
(se Hornslut), med hänsyn till
medeltermens ställning i olika figurer och med hänsyn
till premissernas kvalitet och kvantitet i olika
modi (se Figur). Allmänna regler för s.
äro, att premisserna måste innehålla tre
termer (se Felslut), att av enbart negativa
el. enbart partikulära premisser intet följer,
att en negation el. partikularitet i
premisserna medför negation, resp, partikularitet i
slutsatsen. Om sammandragna s. se E n t h
y-mem, om sammansatta s. Polysyllogism.
Den traditionella läran om s. angreps redan
under renässansen, särskilt av F. Bacon, och
dess värde är starkt omstritt. Enl. Mill, som
ser det egentliga slutandet i induktionen, måste
man för att känna översatsens sanning redan
känna slutsatsens, varför syllogismen eg. är
ett cirkelbevis. — Enl. Sigwart är den
hypotetiska s. grundformen för all s., och
översatsens universalitet är blott ett oegentligt
uttryck för denna hypotetiska karaktär. —
Bradley anser, att flera vanliga
slutlednings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
