Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Släde - Slädene - Slädhundar - Slägga - Släggkastning - Släkt - Släkte - Släktforskning - Släktnamn (Familjenamn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1325
Slädene—Släktnamn
1326
Bild 5. Rissla, daterad 1831. Norrbotten. Nu i
Nordiska museet.
har uppkommit ur tyska karusellslädar,
använda vid ett slags ringränning, där
kavaljeren körde sin dam, som manövrerade
spjutet. Hos de högre stånden ersattes de
inhemska formerna vid denna tid av
främmande, till en början ryska (bild 4), sedan
västeuropeiska och amerikanska. Bland
svenska specialformer märkes vidare risslan el.
Norrlandsrisslan, en i Nordskandinavien och
Finland vanlig s. med lång, låg skrinda, i
vilken den resande ofta ligger nedbäddad. —
Litt.: G. Berg, »Kyrkåka och kappsläde» (i
»Svenska kulturbilder», I, 1929). G. Brg.
2. (Tekn.) Maskindel, som uppbär ett
verktyg el. en mekanism och löper mellan
styrlinjaler. G. H-r.
Slädene, socken i Skaraborgs län, Viste
härad, ö. om Grästorps köping; 10,58 kvkm,
214 inv. (1932). Slättbygd med mot ö.
tilltagande bergighet. 531 har åker, 369 har
skogsmark. Ingår i Levene, Sparlösa, Longs
och S. pastorat i Skara stift, Barne kontrakt.
Slädhundar, se Hundraser, sp. 132 ff.
Slägga, tyngre hammare (2,5—7 kg) för
handkraft.
Släggkastning, idrottsövning, tillhörande
gruppen kast (jfr d. o.) inom allmän idrott
el. fri idrott. — S. har sitt ursprung i
Skottland. Det skotska redskapet var en stor
hammare med träskaft. — Den
vid modern s. använda
släggan skall vara rund,
av järn el. mässing med
blykärna, försedd med ett
skaft av fjäderståltråd,
minst 3,175 mm (Vs tum) i
diam., el. pianotråd n:r 36
(2,591 mm i diam.) och med
ett el. två trekantiga,
oböjliga handtag, som fästas
vid skaftet medelst ögla.
Redskapets hela längd
skall vara högst 1,219 m
(4 fot) och dess
sammanlagda vikt minst 7,257 kg
(16 pund). Kastaren skall
stå i en cirkel, 2,135 m (7
fot) mvändig diam., och kastet utföres så,
att kastaren griper i handtagen med båda
händer, svingar släggan runt på raka armar,
under det att han snurrar två el. tre varv,
samt slutligen, då högsta svängfart är
uppnådd, kastar den i den bestämda riktningen.
Nov. 1932 gällande rekord: svenskt rekord
53,85 m, O. Sköld, 1927, världsrekord 57,77 m,
P. Ryan, U. S. A., 1913. — Jfr G. Holmér,
»Holmérs idrottsbok» (1929). Å. S-n.
Släkt, sammanfattningen av alla de
personer, som genom härstamning äro förbundna
med varandra. Jfr Skyldskap och Ätt.
Släkte, biol., se Genus.
Släktforskning, se Genealogi.
Släktnamn (Familjenamn) uppkommo
under medeltiden hos den europeiska
länsadeln, som uppkallade sig efter sitt gods,
framför vars namn sattes en
härstamnings-preposition (ty. von, fr. de o. s. v.). Sedan
1500-talet brqkades även borgerliga s. i de
stora kulturländerna; ofta tog man faderns
namn i genitiv el. med tillägg av ett ord,
som betydde son; vidare nyttjades förnamn,
yrkesnamn, titlar, hemorts- och folknamn,
djur-, växt- och föremålsnamn m. m. I
Sverige kommo s. i bruk under senare
medeltiden. Som s. nyttjades yrkesnamn (Bonde,
Skytte), vedernamn (Puke, djävul, Sture, den
store), ur adelsvapen och prästsigill tagna
bildbeteckningar (Båt, Gädda) och ortnamn,
särskilt på Gotland (Boberg, Starbäck). En
talrik grupp äro s. på -son och -dotter,
tillfogade till faderns el. moderns förnamn
(Person, Estridson); de gingo då ej i arv. På
1500-talet blevo s. vanliga bland adeln; efter
rid-darhusets tillkomst 1626 fick varje ätt ett
lagfäst namn, vanl. taget från sköldemärket
(Bielke, Svinhufvud; Lilliehöök, Rosenhane)
el. från något verkligt el. föregivet stamgods
(Gyllenborg, Rosenstein), enl. tyskt föredöme.
På 1600-talet anlade prästerna s., vanl.
begagnande grekiska el. latinska ord och
ändel-ser: Bergius, Montanus, Sylvander — med
ortnamn i original el. övers, som kärna —,
Bero-nius (= Björn), Boethius (= Bo), Montelius
(=Måns) — med faderns namn översatt—, Olai,
Petri — med namnet i genitiv. På 1700-talet
stuvades s. om på franskt sätt: Sylvan, Linné,
Lovén, Mellin, Munktell; och även några
italienska skapades: Torpadie, Troili. Samtidigt
lade sig borgerskapet till med s.; vanligast
blevo efterbildningar av de adliga: Almqvist,
Holmgren o. s. v. — ett slags enklare
sköldemärken —, Björklund, Gäfverberg o. s. v. —
motsvarigheter till adelsgodset; ofta tog man
hembygdsnamn, helt el. delvis (Berg, Björck)
el. med tillsatser: Bergman, Vising. På
1800-talet ta även övriga klasser s. Vanligast bli
s. på -son och därnäst de sammansatta
borgerliga (Lundström). Redan på 1600-talet
förekomma soldatnamn: Munter, Böös, Bång,
Lilja, vilka också blevo typbildande; många
vallonska s. finnas: Anjou, Guinchard o. s. v.
Till de svenska sällade sig många
utländska s., burna av immigranter och snart blivna
förebilder. Från Tyskland bl. a. yrkesnamn:
Bottiger (tunnbindare), Wägner (forman);
ka-rakteriseringsnamn: Schéele (skelögd),
Witt-rock (vit rock); djurnamn: Geijer (gam), Bahr
(björn); ortnamn: Hallendorff, Beskow; från
Frankrike: Charpentier (timmerman), Lemon
(munken), De la Gardie; mindre vanliga äro
holländska (Indebetou), engelska (Smith —
smed —, Stuart — hovmästare), dansk-norska
(Gleerup, Melsted), slaviska (Aminoff,
Snoil-sky), italienska (Ambrosiani), spanska
(Mo-rales) och finska (Arpi) s. — Några s. äro
godtyckligt bildade: Hannerz (av Hanna och
Anders), Krikortz (av Strokirk) o. s. v. —
Litt.: E. Tegnér, »Om svenska familjenamn»
(i »Ur språkens värld», III, 1930); E. och A.
Släggkastare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
