Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Snytbaggen - Snårestad - Snårvinda - Snåsa - Snäcka - Snäckbank - Snäckbenen - Snäcke kanal - Snäckgyttja - Snäckgärdsbaden - Snäckiglar - Snäckolag - Snäckor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Snårestad—Snäckor
14
lång, beckbrun el. svart på täckvingarna, med
gulgrå anstrykning, med gula hårfläckar, som
sammansmälta till smala, oregelbundna
tvärband; den mindre s. (77. pinastri) är 7—9
mm lång, mera glänsande och har rödaktiga
ben. Larvernas verksamhet är ekonomiskt
betydelselös, men så mycket mera skadliga
äro de fullvuxna djuren. Dessa föröva näml,
sitt s. k. näringsgnag, d. v. s. det
närings-upptagande, som hos de unga djuren föregår
könsmognaden, särskilt på unga tall- och
gran plantor, vilkas bark avbites fläckvis, så
att plantorna dö el. svårt skadas. —
Botemedlen mot s. bestå i att övergiva de stora
trakthyggena och i stället med användande
av successiva gallringar komma fram till
naturlig föryngring genom fröträdsställning el.
genom upptagande av mindre luckor. Då två
—treåriga plantor lida mest och s. uppträda
talrikast på ett hygge under loppet av tredje
sommaren, kan man minska skadegörelsen
avsevärt genom att ordna kulturerna så, att
plantorna då antingen äro enåriga el. också
mera än treåriga. Mot s. användas också
olika fångstmetoder: fångstbarkar, som
läggas med insidan mot marken och nedtyngas
av sten och varunder skalbaggarna samla sig
och infångas, el. fångststänger, som grävas
ned i marken för att locka till äggläggning
och sedermera brännas. Det nyaste medlet är
med pulverformigt kalciumarseniat bepudrade
fångstbarkar, varigenom den tidsödande och
dyrbara insamlingen undvikes. Se
Skogsträdens skadedjur, pl. 2, bild 6. —
Litt.: I. Trägårdh, »Våra vanligaste
skogs-insekter» (1927). — Undersökningar över den
större s. och dess bekämpande i Medd. från
Statens Skogsförsöksanstalt, 25: 2, 1929. I. T-dh.
Snårestad, socken i Malmöhus län, Liunits
härad, på östersjökusten, strax v. om Ystad;
11,89 kvkm. 721 inv. (1932). Småkullig
slättbygd. 1,049 har åker, 36 har skogsmark.
Esrendom: Charlottenlund (se d. o.). Ingår i
Balkåkra, S:s och Skårby pastorat i Lunds
stift, Ljunits och Herrestads kontrakt.
Snårvinda, bot., se Convolvulus.
Snåsa, herred i Nord-Tröndelag fylke,
Norge, kring n. ö. delen av Snåsavatn (118
kvkm, 24 m ö. h., 115 m djup); 2,406,35 kvkm.
2,748 inv. (1930). Genom S. går
Nordlands-banan och över Snåsaheia vägen till Grong.
Snäcka. 1. (Anat.) Se Hörselorgan 1.
— 2. (Mek.) Se Skruv. — 3. (Zool.) Se
Snäckor. — 4. (Sjöv.) Se Långskepp 2.
— 5. (Mus.) Se Violin.
Snäckbank, geol., se Skalgrusbank.
Snäckbenen, anat., se Huvudskål, sp. 173.
Snäcke kanal, sidokanal till Dalslands
kanal (jfr d. o.), anlagd 1872—74 mellan
Änim-men och Upperudssunden; längd 17,4 km,
2,08 m djup. Passerades 1930 av 600 fartyg
(över 10 ton) om tills. 21,000 nettoton.
Snäekgyttja, geol., se G y 11 j a 1.
Snäckgärdsbaden, livligt besökt havsbad vid
Visby n. stadsgräns.
Snäckiglar, Clepsine (Glossisiphönia), släkte
bland snabeliglarna (se Iglar). S. äro små,
platta och leva i vatten. Oroas s., rulla de ihop
sig. De leva av skiv- och dammsnäckor. T. P.
Snäckolag, se L e d i n g.
Snäckor, Gastro’poda, klass av prov,
blötdjur. Kroppen är i regel på buksidan
utbil
dad till en bred, muskulös krypsula, foten,
och övergår framtill i ett föga skarpt avsatt
huvud med ett par rörliga, oita
indrag-bara, med sinnesorgan försedda tentakler
samt ett par blåsliknande ögon, belägna vid
tentaklernas bas el. i spetsen av ett särskilt
andra tentakelpar. På ryggsidan ligger den
opariga manteln (se Blötdjur), som
avsöndrar skalet. De inre organen,
huvudsaki. köns- och matsmältningsorganen,
upptaga stor volym och bilda hos flertalet s. på
ryggsidan den stora, spiralvridna i n
älvssäcken, som skyddas av skalet. Skal
saknas el. är starkt förkrympt hos vissa former
och är hos några möss- el. tutliknande. Vanl.
är det spiralformigt, stundom i ett plan,
och högervridet (betraktat från spetsen). Vid
dess mittpelare utspringer den kraftiga
muskel, med vilken djuret drager sig in i skalet.
Den inre byggnaden är till följd av
spiral-vridningen starkt osymmetrisk:
analöppningen ligger i närheten av huvudet liksom
njurar, gälar och hjärta. Under mantelkantens
främre del ligger mantelhålan, som hos
vattensnäckorna hyser gälarna, hos lungsnäckorna
(se d. o.) tjänstgör som lunga. Innanför
munnen ligger det muskulösa svalget, försett med
en tandad tunga, radula (se bild vid art.
B 1 ö t d j u r, sp. 613). Nervsystemet består av
pariga ganglier, förenade genom nervstammar.
Könsorganen äro opariga, hos många former
hermafroditiska men ofta försedda med
särskilda, komplicerade parningsorgan. S. leva
både i vatten, såväl sött som salt och på
växlande djup, och på land och finnas på alla
breddgrader. Bland dem finnas såväl långsamt
krypande bottenformer som snabbt simmande
pelagiska arter. Vissa arter äro växtätare,
andra rovdjur.
Ordn. framgälade s. (Prosobranchia)
omfattar flertalet i haven levande s. med väl
utbildat skal. Gälarna ligga framtill i
mantelhålan. Alla hithörande s. äro skildkönade.
Skålsnäckorna, släktet Patella,
utmärkas av enkelt, mössliknande skal och bred,
muskulös fot, varmed djuren med stor kraft
hålla sig fast vid de klippor, där de söka sin
föda av alger. Allmän vid Bohusläns kust är
den stora skålsnäckan, P. vulgata. Svagt
spiralformat skal ha de i de varma havens
strandzoner utbredda havsöronen, släktet
Haliotis. Snurrliknande skal ha de vid
Sveriges västkust förekommande små s n u r
r-snäckorna, släktet Gibbula. Ytterst
allmän där är även strandsnäckan (se d. o.),
Litorina litorea. Sumpsnäckorna,
släktet Vivipara (Paludina), äro vanliga i
sötvatten. Baktill på foten sitter ett lock,
opercu-lum, varmed skalet tillslutes. Hos
masksnäckorna, släktet Vermetus, äro
skalets vindlingar fria från varandra.
Torn-snäckorna, släktet Turritella, utmärkas
av långt, spetsigt skal. En art, T. communis,
är mycket allmän på lerbotten längs Sveriges
västkust. Väl kända på grund av skalets
beskaffenhet äro porslinssnäckorna
(se d. o.). Till vingsnäckorna, fam.
Strombidae, hör p e 1 i k a n f o t e n (se d. o.);
stora vingsnäckan är en vanlig
trädgårdsprydnad. Hos tunnsnäckorna,
släktet Dolium, innehåller saliven 3—4 %
svavelsyra, varmed de anfräta och under raspande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
