Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Social-Demokraten—Socialdemokrati
24
Som organ för det socialdemokratiska
partiet och samtidigt för fackföreningsrörelsen
har S. spelat en betydande roll i Sveriges
historia. Så länge rösträttsfrågan var olöst,
var det en av S :s viktigaste uppgifter att
kämpa för den allmänna rösträtten. I
tullstriderna ställde den sig klart på
frihandels-ståndpunkten. Yttrande- och
församlingsfriheten har den med skärpa hävdat. I
försvarsfrågan var S. under Brantings ledning
anhängare av ett demokratiskt försvarssystem
till rimliga kostnader; under de senare åren
har den inför den militärtekniska
utvecklingen börjat ifrågasätta ändamålsenligheten över
huvud i att en småstat som Sverige
upprätthåller ett militärväsen. Under unionstvisterna
1895 och 1905 riktade sig tidningen skarpt
mot alla aggressiva medel och hävdade Norges
rätt till utträde ur unionen.
Socialförsäkringen har i S. haft en kraftig främjare. Inom
kulturpolitiken vann S. under Erik Hedéns
medarbetarskap (1910—25) anseende och
inflytande. S. förde redan på 1880-talet en
reformistisk socialdemokratis talan och
bekämpade allt slags våldsagitation och politisk
sek-terism. Dess politiska program i Brantings
anda var skapandet av ett socialdemokratiskt
folkparti med industriarbetarklassen som
kärna men även inneslutande den mindre
jord-brukarklassen och småfolket i övrigt.
Ett viktigt avsnitt i S:s historia utgöres
av krigs- och revolutionsåren. Med den
ställning, som Branting vid denna tidpunkt intog
såväl i hemlandet som i den socialistiska
In-ternationalen, uppmärksammades hans ord
långt utanför Sveriges gränser. Gentemot den
ryska revolutionen intog S. från början en
välvillig hållning men tog lika bestämt avstånd
från bolsjevismen och har fört en systematisk
kampanj mot dess teoretiska och politiska
yttringar och dess avläggare i Sverige.
Av S:s många medarbetare under årens
lopp må utom de förut nämnda antecknas:
Hinke Bergegren, K. Tengdahl, K.
Gabriels-son, Anna Branting, C. N. Carleson
(huvudred. 1892—96 och 1908—10), Fredrik Nilsson,
Anders örne, Sven Persson, Karl Eriksson,
G. G. Magnusson (huvudred, april—dec. 1910),
Sigfrid Hansson, G. Björklund, E. Lindorm,
Ivan Pauli, T. Starkenberg, J. Danielsson. Z. H.
Social-Demokraten, dansk daglig tidning,
som 1874 avlöste Socialisten (gr. 1S71) som
organ för socialdemokratien. På S:s
utveckling har E. Winblad som red. 1881—1911
haft avgörande inflytande. Av senare red.
märkes F. J. Borgbjerg (1911—24 och 1926
—29). P. E-t.
Social-Demokraten, tidning i Oslo. Började
utkomma 1 jan. 1886 och övertogs 1893 av
Det norske arbeiderparti, vars huvudorgan den
senare varit. 1923 ändrades namnet till
Arbei-derbladet. Red. är sedan 1921 M. Tranmæl.
Socialdemokrati, beteckning för den mest
betydande delen av den politiska
arbetarrörelsen på socialistisk grund. Socialistiska
arbetarpartier i skilda länder ha sedan länge
använt beteckningen s., först det 1869 i
Tyskland bildade socialdemokratiska
arbetarpartiet (Die sozialdemokratische Arbeiterpartei).
De socialdemokratiska partierna sträva efter
det privatkapitalistiska samhällets ersättande
av en socialistisk ordning (se Socialism).
De anse, att detta skall ske på demokratisk
väg, och äro sålunda sedan länge förkämpar
för allmän rösträtt. Vid uppkomsten av
socialdemokratiska partibildningar och
utformningen av deras program ha Marx’ och Engels’
(se dessa ord) livsgärningar varit av stor
betydelse liksom även Internationalens (se d. o.)
propaganda. Inom s. ha förekommit olika
avvikande riktningar (se Kommunism,
Reformis m, Revisionis m,
Syndikalism och Vänstersocialister).
Tysklands första socialistiska arbetarparti,
Der allgemeine deutsche Arbeiterverein,
bildades av Lassalle 1863. Efter Lassalles död 1864
framträdde under J. B. von Schweitzers
ledning rörelsens nationella karaktär starkare än
dess socialistiska. Detta gav anledning till
att ett nytt socialdemokratiskt arbetarparti
på marxistisk grund bildades i Eisenach 1869.
I spetsen stodo W. Liebknecht och F. A. Bebel
(se dessa ord). På kongress i Gotha 1875
sammanslogos de båda riktningarna till
Tysklands socialistiska arbetarparti. Där antogs
det s. k. Gothaprogrammet, vilket erhållit
stor betydelse för de första
socialdemokratiska programmens utformning i många
europeiska länder, bl. a. i Danmark och
Sverige. Gothaprogrammet krävde
produktionsmedlens socialisering, allmän rösträtt och
undanröjande av all politisk och social
olikställighet. Det byggde på grundtanken, att
arbetets befrielse måste vara arbetarnas eget
verk; gentemot denna betraktas alla andra
klasser som en enda reaktionär massa.
Sammanslutningen stärkte betydligt s:s
ställning och agitationskraft. En kraftig
socialdemokratisk tidningspress växte upp.
Röstetalet vid riksdagsvalen växte från 101,927
år 1871 till 493,477 år 1877. I
regeringskretsar såg man med ängslan denna framgång.
Två attentat mot kejsar Vilhelm I 1878 togos
till förevändning för statsaktion mot s., och
riksdagen antog i okt. 1878 »undantagslagen
mot s:s samhällsvådliga strävanden», som
flera gånger förlängdes men som — sedan
dess verkningslöshet ådagalagts — förlorade
giltighet utan att förnyas 30 sept. 1890.
Under socialistlagen var all socialistisk
verksamhet kriminaliserad. Ett par tusen människor
utvisades ur landet, fängelsestraff till
sammanlagt över tusen år ådömdes, föreningar
upplöstes, skrifter och tidningar förbjödos
o. s. v. Partiet rekonstruerades på kongressen
i Wyden (Schweiz) 1880. Vid varje riksdagsval
gick s. framåt. 1890, före socialistlagens fall,
erhöll partiet 1,400,000 röster och 35 mandat.
Partiets främsta ledare under denna tid och
fram i början av nya seklet voro utom Bebel
och Liebknecht Singer, Vollmar och Auer. På
partikongressen i Halle i okt. 1890
organiserades partiet på nytt. Kongressen i Erfurt
1891 antog det berömda Erfurtprogrammet,
som spelat en enorm roll för den
socialdemokratiska programutvecklingen i alla länder;
dess huvudförfattare var K. Kautsky (se d. o.).
Partiet kallade sig hädanefter
socialdemokratiskt i st. f. socialistiskt.
Tysklands s. hade ständiga yttre
framgångar fram till världskriget. Riksdagsvalet 1912
gav partiet 4^2 mill. röster och 110 mandat
(av 397). Då världskriget bröt ut,
underordnades partiet av majoriteten den nationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
