Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Soekerrötter—Sockerskatt
50
bildningen då är starkast. Rikast på socker
blir nedre delen av stråna, varför också dessa
avhuggas alldeles invid marken. Röret får
ej gå fullt »i ax» före skörden; ofta odlas
raser, som över huvud icke utbilda vippa.
Förökningen sker mest med de vid skörden
avhuggna stråtopparna, vilka användas som
sticklingar och lätt slå rot. G. M-e.
Sockerrötter, bot., se S i u m.
Sockersjuka (lat. diabetes mellitus, av grek.
diabdinein, passera igenom), en sjukdom, som
karakteriseras av att ämnesomsättningen är
störd så tillvida, att 1) tillförda kolhydrater
ej kunna tillgodogöras och 2) kroppens egna
beståndsdelar omvandlas för att täcka
behovet av kolhydrat. I st. f. att omsättas
utsöndras dessa med urinen, och för denna
utsöndring kräves en stor, för organismen
lämplig utspädning. För att ernå denna behöves
vätsketillförsel, vilket i sin ordning ger
upphov till en ökad urinmängd. Den
kolhydrathunger, för vilken organismen utsättes,
nödvändiggör ett ökat näringsbehov för att täcka
kaloriförlusterna. I de omnämnda
förhållandena ligger förklaringen till s:s viktigaste
symtom: sockerhaltig urin i stora mängder (ända
upp till 10 liter om dygnet), törst och hunger.
Sjukdomens orsak ligger i en bristande
funktion hos bukspottkörtelns
inresekretori-ska (se Inre sekretion) element, de s. k.
Langerhanska cellöarna (Insulae
Langerhan-si). När därför F. G. Banting (se d. o.) 1921
ur bukspottkörteln lyckades framställa det
verksamma hormonet, således ett rent
fysiologiskt preparat med förmågan att häva
äm-nesomsättningsrubbningen vid s., fick det
namnet insulin (se d. o.).
Det genom näringen tillförda sockret
(kolhydraterna) resorberas av tarmarna och föres
genom portådern till levern, där det ånyo
omvandlas och upplagras i form av glykogen—-upp
till 15 % av vikten el. till omkr. 400 g. Även
musklerna kunna upplagra omkr. 0,5 % el.
omkr. 100 g. Glykogenet är att uppfatta som
den animala organismens stärkelse, och
förhållandet, att det på detta sätt kan upplagras,
gör det möjligt för organismen att hushålla
med de tillförda kolhydraterna och gardera
sig, om tillförseln av en el. annan anledning
skulle utebli. När sålunda organismen har
behov av socker, tar den av sitt
glykogen-förråd i levern. På så sätt kommer blodet
alltid att innehålla en viss täml. konstant
mängd socker, det s. k. blodsockret. Det är
först när detta når en viss höjd (d. v. s.
överstiger den s. k. toleransgränsen), som sockret
uppträder i urinen. När det gäller s., är
således en höjning av blodsockret (hyperglycemi,
se d. o.) primär i förhållande till urinsockret.
Socker i urinen kan förekomma även utan
att s. föreligger (se G 1 y k o s u r i). Så är
förhållandet i det av Cl. Bernard påvisade s. k.
sockersticket (en lesion i fjärde
hjärnventri-keln) el. efter intagande av glykosiden
florid-zin, som utövar giftverkan på njurepitelet, så
att detta släpper igenom socker även vid
normal blodsockerhalt.
S. börjar i allm. med trötthet — asteni —
och avmagring; många gånger förekommer
klå-da, benägenhet för finnar (se F in n e),
nervsmärtor m. m. De vanligaste symtomen, och de, som
oftast föra den sjuke till läkaren, äro törsten
och behovet att kasta vatten. Hos äldre
personer, som samtidigt lida av åderförkalkning,
är kallbrand en ej ovanlig företeelse. Den
livsfarligaste komplikationen är det s. k.
dia-betiska komat, orsakat av uppträdande av
acetonkroppar i organismen (acidos), som, om s.
lämnas obehandlad, i eljest okomplicerade fall
utgör den vanliga dödsorsaken (se Kom a).
Man skiljer i allm. på två former av s.,
den lättare och den svårare, av vilka den
förra vanl. träffar äldre, den senare yngre
personer. Någon egentlig skillnad mellan
dessa finnes ej, det är framför allt graden av
bukspottkörtelns insufficiens, som är det
avgörande. Det, som sedan framkallar el.
förvärrar s., är ofta infektioner, men även
psykiska inflytanden torde spela en viss roll.
Behandlingen av sockersjuka riktar sig mot
orsaken, d. v. s. man ersätter organismens
bristande pancreashormon med fabriksmässigt
från djur framställt dylikt, insulin (se d. o.),
och understöder verkan av detta genom en
reglering av dieten. Denna tar sikte på att i
möjligaste mån skona bukspottkörteln,
samtidigt med att man försöker hålla näringen
tillräcklig för den sjuke i hans arbete.
Behandlingen måste sålunda vara utpräglat
individuell och bör då och då kontrolleras med
hänsyn till ev. förändringar i den sjukes tillstånd.
I ett stort antal lätta fall behöver ej insulin
tillgripas; det räcker med dietregleringen. En
dylik bör dock ej begränsa sig till inskränkning
i och kontroll över kolhydraterna, den måste
även omfatta äggvita och fett på grund av den
alltid förefintliga risken för koma. Vid
behandlingen av s. gäller det snarare att se till
hur litet än hur mycket en person behöver
för att kunna utföra sin dagliga gärning. Den
sockersjukes hunger försvinner, om han
svälter. Under livsmedelsbristen i anslutning till
världskriget nedgick också
diabetesdödlighe-ten påfallande. S. är dessutom en av de få
sjukdomar, där såväl sjukdomsfrekvensen som
även dödligheten är störst inom de mera
väl-situerade klasserna. F. ö. förekommer s. i
hela världen och inom alla raser, särskilt
anses den vara vanlig bland hinduer och judar.
Redan de gamla indierna kände s. under
namn av madu mehe (honungsurin, melituri).
I flera årh. råkade detta symtom i glömska,
tills det ånyo påvisades av engelsmannen
Willis omkr. 1650. Hungern, törsten och de
stora urinmängderna behärskade
sjukdomsbilden. Med Cl. Bernards upptäckt av
sockersticket och leverglykogenet (1885) kom
kännedomen om s. in på nya banor. I viss mån kan
man beteckna insulinets upptäckt som en
slutsten inom diabetesforskningen, men ännu torde
mycket återstå, innan s. är vetenskapligt
klarlagd. Insulinbehandlingen har f. ö. även
genom faran för hypoglykemi (abnorm
sänkning av blodsockret och därmed uppkommande
sjukdomstillstånd) nödvändiggjort en skärpt
kontroll av dessa sjuka. — Litt.: E.
Lundberg, »Sockersjukan» (1929). E. L-g.
Sockerskatt, finansv., konsumtionsskatt på
socker, infördes i Sverige 1873 jämte
sockertullen (se d. o.). S. kan uttagas i olika former,
näml, såsom råämnes-, sockersafts-,
redskapsel. fabrikatbeskattning. Råämnes- el.
materialskatten utgår efter mängden av det
vid tillverkningen använda råämnet (betorna).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>