Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solna - Solnhofen - Solo - Solo (stad) - Sol- och tegskifte - Sol- och vårman - Solomon islands - Solomos, Dionysios - Solon - Solothurn - Solovagn, Solomaskin - Solovetskijöarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Solnhofen—Solovetskijöarna
104
kogården ha många bemärkta personer
begravts, bl. a. C. V. A. Strandberg och C.
Snoil-sky. Pastorat i Ärkestiftet, Roslags ö. kontr.
Det av gråsten byggda runda mittpartiet i
nuv. S. kyrka är en rundkyrka från
1100-talets förra hälft, vars översta, tredje våning
var inredd för försvarsändamål. I början på
1200-talet ersattes det ursprungliga koret med
nuv. rektangulära kor. På 1300-talet slogs
ett kupolliknande valv i rundkyrkan och
tillbyggdes ett långhus åt v., och under
1400-talet utökades detta långhus åt v. samt
uppfördes vapenhus och sakristia, och kyrkans
inre pryddes med målningar. På 1700-talet
uppfördes ett gravkor i ö. och ett i s.
Altar-uppsats, predikstol och en del epitafier äro
från 1600-talet; i ett epitafium är infattad
en målning från 1543 av Hans Muelich (se
d. o.). Kyrkan restaurerades 1928. — Litt.:
H. Frölén, »Nordens befästa rundkyrkor»
(2 bd, 1910—11); Solna Hembygdsförbunds
Årsskr. 1924 f f.; S. Brandel, »S. kyrka» (i
»Sveriges kyrkor. Uppland», bd 1, h. 2, 1928);
O. Granberg, »Svenska konstsamlingarnas
historia», I (1929). G. R-ll; E. L-k.
Solnhofen [zå’lnhäfon], by i bayerska
reg.-omr. Mittelfranken, i Frankiska Jura, vid
Donaus biflod Altmühl; 1,171 inv. (1925). —
Här förekommer och brytes i talrika stenbrott
en ljust gulaktig, tät kalksten, som genom
sin fina textur fått användning vid
litogra-fiskt tryck (litografisk skiffer). Förekomsten
är även bekant för de här funna viktiga
fossilen (se Archaeopteryx och
Jura-systemet). K. A. G.
*So’lo (plur. so’li; av lat. sölus, ensam), it.,
inom musiken ett parti el. stycke, som
ut-föres av en person; då flera tillsammans
utföra ett stycke med en för var stämma, talar
man om »ensemble». Motsatsen till s. är
»tutti». — Solodans, dans av en
person. T. N.
Solo [så’lå], stad, se S o e r a k a r t a.
Sol- och tegskifte, kam., se Skifte.
Sol- och vårman, person, som under
bedrägligt löfte om äktenskap avlockar kvinnor
besparingar o. a. ekonomiska fördelar. Namnet
torde ha uppkommit genom
äktenskapsannon-ser (svar till »Sol och vår»).
Solomon islands [sådømøn aPlondz], se S
a-lomonöarna.
Solomo’s, Dionysios, se Nygrekiska
litteraturen, sp. 3.
So’lon, atensk statsman (f. omkr, 640, d.
efter 560 f. Kr.). S. tillhörde en förnäm familj
men var icke förmögen. Han förvärvade
världserfarenhet på vidsträckta resor som
köpman; de ha utsmyckats med anekdoter, t. ex.
hans av Herodotos berättade samtal med kung
Kresus (se d. o.) av Lydien. Hans politiska
verksamhet, bl. a. hans oförskräckta och
lyckosamma ingripande i striden mellan Aten och
Megara om ön Salamis, gav honom ett sådant
anseende, att han utsågs till arkont för 594
med fullmakt att revidera lagarna. Svåra
sociala missförhållanden och bittra politiska
fejder rådde då i Aten. S:s lagar berörde dels
statsförfattningen, dels sociala och
ekonomiska förhållanden; slutligen reglerade han
tideräkning och festkalender. S. upphävde
hypoteken i jordegendom och införde en ny
myntfot, varigenom alla skuldfordringar ned-
sattes med omkr. Han upphävde
borgenärens rätt att vid bristande betalningsförmåga
göra gäldenären till sin slav och försatte dem,
som av denna anledning råkat i slaveri, i frihet
och friköpte dem, som sålts till utlandet.
S. utbyggde det gamla förhållandet, att de
förmögnaste jordägarna bildade en adel och
att de, som hade råd att skaffa rustning och
således som hopliter (se d. o.) deltogo i striden,
hade rösträtt, till en indelning i fyra klasser
efter förmögenhet. De båda högsta klasserna
utrustade fartyg och festkörer, den tredje
gjorde krigstjänst som hopliter, den fjärde
som lättbeväpnade och matroser. Arkonter och
skattmästare valdes ur högsta klassen, övriga
ämbetsmän och det nyinrättade de
fyrahundras råd ur de tre högsta; den fjärde
deltog i folkförsamling och jurydomstolar.
S. försökte att skifta rättigheter och
skyldigheter jämnt mellan de olika
folkklasserna och undanröja missförhållanden utan
omstörtning av äganderättsförhållandena med
den påföljd, att ingen blev nöjd. Nya
stridigheter utbröto, och S. fick på sin
ålderdom uppleva, att Peisistratos (se d. o.)
be-mäktigade sig styrelsen som envåldshärskare.
S. är den förste grek, som vi känna
närmare tack vare de betydande fragment av
hans dikter, som bevarats. De voro för honom
ett medel till politisk propaganda, att främja
och försvara sina idéer och handlingar; han
kan kallas den förste journalisten. Han
framträder i sina dikter som en rättsinnad och
klok man, som föredrager medelvägen framför
ytterligheterna. Hans verk bildade
grundvalen för den atenska demokratiens
utveckling. I senare tid var S. högt firad. Han
räknades som en av Greklands sju vise. — Litt.:
Eng. monogr. av I. M. Linforth (1919; med
samling av fragmenten) och K. Freeman (1926);
I. Harrie, »Athenare» (1927). M. PnN-n.
Solothurn [zä’låtorn], fr. Soleure. 1.
Kanton i n. ö. Schweiz, omkring mellersta Aar;
791 kvkm, 144,198 inv. (1930); huvudstad:
Solothurn (se nedan). I ö. och s. v. når S. vid
Aar ut på den bördiga, tätt befolkade
schweiziska högslätten; kantonens n. delar tillhöra
de skogrika Jurabergen. Inv. äro till största
delen tysktalande; 63 % voro 1920 katoliker.
Huvudnäringar äro industri (främst tillv. av
bomulls-, ylle- och sidenvaror, trämassa och
ur), boskapsskötsel och jordbruk. — Enl.
författningen (av 1887, flera ggr reviderad)
innehas i S. den lagstiftande makten av
Kan-tonsrat, vars medl. (1 på 1,000 inv.) väljas
på 4 år, och den utövande av Regier ung srat
(5 medl., valda av folket på 4 år).
2. Huvudstad i kantonen S. vid Aar; 13,734
inv. (1930). Säte för biskopen av
Basel-Lu-gano; järnvägsknut med mångsidig industri.
Märkligare byggnadsverk äro S:t
Ürsuskate-dralen (uppförd 1762—73), tyghuset
(1600-talet, med rika vapensamlingar) och
klocktornet (1200-talet; konsturet från 1500-talet). —
S., det romerska Solodurum, blev 1218 fri
riksstad och inträdde 1481 i Edsförbundet.
Jfr Mitteilungen des Historischen Vereins des
Kantons S. 1902—27 (sedan 1928 Jahrbuch).
Sölovagn, Sölo maskin, motorcykel utan
sidvagn (jfr Motorcykelsport).
Solovetskijöarna [salavjä’tskij-], ögrupp i
Vita havet. På den största ön (285 kvkm), efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
