Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solstånd el. Solstitier - Solståndskoluren - Solsystemet - Solsången - Soltabeller - Soltid - Soltält, Suntält el. Sunsegel - Solur el. Solvisare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Solståndskoluren—Solur
108
sommarsolståndet, den senare, v i
n-tersolståndet, inträffar 21 dec. Dagens
längd är vid dessa tider resp, störst och
minst. Även de punkter av ekliptikan, där
detta inträffar, kallas
solståndspunk-t e r eller solstitier. Orsaken till detta
namn är den, att, när solen befinner sig i
grannskapet av dessa punkter, dess
deklination ändrar sig mycket långsamt, så att dess
middagshöjd under flera dagar är nästan
oföränderlig. B-d.
Solståndskoluren, astron., se K o 1 u r e r.
Solsystemet kallas sammanfattningen av
solen och alla de himlakroppar, som röra sig
kring denna, medföljande i dess bana genom
världsrymden. Dit höra först de i nästan
cirkulära banor löpande planeterna och deras
satelliter. Ang. dessa se Asteroider, J
orden 1 och Planeter. Utom planeterna
och satelliterna höra till s. kometer, meteorer
och stjärnfallssvärmar, löpande i banor av
betydlig excentricitet (se Kometer och
Stjärnfall). Avstånden från planeterna
till solen ordna sig nära efter en av Titius
och Bode uppställd lag. Bildar man talserien
0, 3, 6, 12, 24 o. s. v., där varje tal, utom de
två första, erhålles genom fördubbling av det
näst föreg., och till vart och ett av dessa tal
lägger 4, så erhåller man ganska noggrant
planeternas avstånd i en skala, där jordens
solavstånd är satt = 10 (se Titius-Bodeska
lagen). Endast de yttersta planeterna,
Nep-tunus och Pluto, avvika i betydligare mån
från denna lag.
I antiken var den geocentriska
åskådningen, enl. vilken jorden utgör s.s
rörelsecentrum, den förhärskande. Dock iramtradde
redan då ansatser till en heliocentrisk
uppfattning, som insatte solen på denna plats,
en uppfattning, som först genom Kopernikus
fick sin definitiva utformning. Enl. en inom
den pytagoreiska skolan företrädd åsikt
utgjordes världens medelpunkt av den s. k.
urelden, H e s t i a, kring vilken även jorden
antogs ha en rörelse.
Om s. har en rörelse i rymden, måste detta
för oss yttra sig så, att stjärnorna åt det
håll, åt vilket vi röra oss, skola synas
avlägsna sig från varandra, medan de stjärnor
vi lämna bakom oss synas närma sig till
varandra. Det första försöket att på denna grund
bestämma s:s rörelseriktning gjordes av W.
Herschel, och en mängd senare
undersökningar har bekräftat det Herschelska
resultatet, att s. rör sig i rymden hän mot en
punkt i stjärnbilden Herkules. Hastigheten i
denna rörelse kan bestämmas ur
uppmätningen av stjärnornas radialhastigheter enl.
Dopplers princip (se d o.); den uppgår till i
runt tal 20 km i sek — Ang. s:s uppkomst,
byggnad och dess ställning i världsalltet jfr
Astronomi, Kopernikus, K o s m
o-goni, Planeter och V ärldsalltet.
Frågan om s:s uppkomst befinner sig f. n. i
ett ganska kritiskt läge. Både den
Lapla-ceska nebularteorien och Chamberlins och
Moultons planetesimalteori, enl. vilken små
kondensationskärnor i urnebulosans
spiralarmar gåvo upphov till planeterna, äro föremål
för starka tvivelsmål. Detsamma är även
fallet med Jeans’ teori för s:s uppkomst på
grund av starka tidvattensföreteelser vid
sammanträffande av solen med en annan
stjärna. B-d.
Solsången, se S 6 1 a r 1 j 6 ö.
Soltabeiler, astronomiska tabeller, ur vilka
man kan finna solens skenbara läge på
himmelen för en godtycklig tidpunkt. Den första
noggrannare teorien för solens skenbara
rörelse uppställdes redan av den grekiske
astronomen llipparchos (150 f. Kr.). 1 nyare tid ha
efter hand alltmer förbättrade s. blivit
beräknade. B-d.
Soltid, den tid, som bestämmes av solens
timvinkel. Enheten för s. är det sanna
sol-tidsdygnet el. soldygnet, d. v. s. tiden mellan
två på varandra följ, undre kulminationer av
solen. När solen kulminerar i n., är den sanna
s. 0 tim. Det sanna soldygnet är emellertid
icke lika långt varje tid på året, emedan
solens årliga rörelse dels icke är likformig,
dels icke försiggår i himmelsekvatorns och
den dagliga rörelsens led utan skevt mot
denna i ekliptikan. Man tänker sig därför en
punkt, som rör sig i ekvatorn med solens
medelhastighet, och kallar densamma medelsol.
Denna punkts dagliga rörelse normerar vad
till skillnad från sann s. kallas
medelsol-tid el. medeltid, och enheten för denna
tid el. medelsoldygnet är alltid lika lång och
i det närmaste lika med det sanna soldygnet.
Skillnaden mellan sann s. och medelsoltid
kallas tidsekvation (se d. o.).
Medelsol-tiden beräknas bekvämast av stjärntiden
(se d. o.), som omedelbart erhålles genom
observation av en bekant stjärnas
meridianpassage. När medelsolen Kulminerar i s., är
me-delsoltiden 12 tim., det är då medeltid
s-m 1 d d a g el. medelmiddag. Detta
inträffar naturligtvis i olika moment för olika
meridianer. För att undvika olägenheten
härav har mångenstädes införts en för ett
helt land gemensam s. k. borgerlig tid
el. n o r m a 11 i d. För Sverige skedde detta
1878, då Sveriges borgerliga tid bestämdes till
dets. som medeltiden för de orter, som ligga
12’ västligt, räknat från Stockholms
observa-toriums meridian. *Fr. o. m. 1900 inträdde
häri en ändring, i det att Sveriges borgerliga
tid då bragtes i överensstämmelse med den
s k. medeleuropeiska el. mel 1
an-europeiska tiden. Denna, som är
definierad såsom medelsoltiden för en meridian,
som har precis 1 tim. ö. Igd fr. Gr., skiljer
sig med blott 14 sek. från den förra
borgerliga tiden. Jfr Tid. B-d.
Soltält, Suntältel. Sunsegel (av eng.
sun, sol), på fartyg ett av segelduk sytt tält,
som sträckes ovanför däcket mellan stöttor,
vant, master, flaggspel el. dyl. till
besättningens skydd mot solhettan. ö-g.
Solur el. Solvisare, apparat, med
vilken man, genom att iakttaga den skugga en
av solen belyst stav el. kanten av en skiva
kastar, kan bestämma soltiden. Dess
konstruktion är i sin enklaste form följ. En
stav, »visaren», fästes i ett läge, parallellt
med jordaxeln, så att himmelens och särskilt
solens dagliga rörelse försiggår vinkelrätt
mot densamma. Det plan, som går genom
solen och visarens längdriktning och som i
varje ögonblick försinnligas av stavens skugga,
bildar med meridianplanet en vinkel, som är
= solens timvinkel (se Timvinkel). Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
