Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonett - Sonfjället - Songhai (Sonrai) - Song-kol - Songuldak - Sonika - Sonnblick - Sonne, Jörgen Valentin - Sonneberg - Sonnemann, Leopold - Sonnenburg - Sonnenthal, Adolf von - Sonneratia - Sonnino, Sidney
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Sonfjället—Sonnino
126
till Europas övriga kulturländer; dess
upptagande utgör ett tecken på renässansens
inflytande. I England infördes s. av Wyatt
(d. 1542) och Surrey (d. 1547), efterföljda av
bl. a. Shakespeare. Där ändras
strofbyggnaden vanl. till tre kvadernarer och en kuplett,
den s. k. engelska formen. I Frankrike voro
Clément Marot och Mellin de Saint-Gelais de
första sonettskalderna; där är versmåttet
sedan århundraden den tolvstaviga
alexandri-nen. Den första tyska s. trycktes 1556, men
fullt införd blev versformen först i början av
nästa årh. av Weckherlin, Opitz m. fl. 1 stort
sett var s. tillbakasatt under 1700-talet men
återvann betydelse genom romantikerna. —
Svenskar, som studerade vid tyska univ.,
synas ha varit de tidigaste svenska
sonettförfattarna; de skrevo på tyska, franska,
italienska och spanska. De tidigaste kända s. på
svenska äro av Stiernhielm och trycktes 1644.
Liksom flertalet svenska s. ända till 1700-talets
slut äro de skrivna på alexandriner. Förnämst
av 1600-talets svenska sonettister var förf,
till »Wenerid»; i formellt hänseende märkas
experiment med s. på hexameter, daktyler
o. s. v. Med Eld (d. 1727) slutar den svenska
s:s första blomstringstid. Därpå försvann s.
ur svensk poesi och återupptogs först 1795 av
Franzén (mest på femfotade trokéer) och 1806
av Lorenzo Hammarsköld. Atterbom, som
införde de femfotade jamberna, lyfte åter s. till
hög poesi och är jämte Stagnelius formens
mästare under nyromantikens skede, då s.
ånyo vart allmän. En ny art, den politiska,
agitatoriska, odlades mästerligt av Talis
Qua-lis. Med Snoilsky inträdde på 1860-talet åter
en blomstring för s. — Litt.: M. Jasinski,
»Histoire du sonnet en France» (1903); Th.
Fröberg, »Beiträge zur Geschichte und
Cha-rakteristik des deutschen Sonetts im 19.
Jahr-hundert» (1904); K. A. Melin, »Om
sonettdiktningen under det s. k. Stjernhjelmska
tidehvarfvet» (1887). R-nB.
Sonfjället, se Sånfjället.
Songha’i (Sonrai), muhammedanskt
sudan-negerfolk, omkr. 2 mill., i Nigerkröken och
s. om Timbuktu. Enär de upptagit mycket
hamitiskt blod, äro deras drag ofta ganska
»kaukasiska» (rätt välformad näsa), men de
ha alltid negerhår. Språkligt torde de höra till
samma grupp som mandingo m. fl. Redan
före islams ankomst till Sudan (1000—1200)
bildade s. ett mäktigt rike, som sedan
genomgick växlande öden och av vilket sista resten
föll, när fransmännen intogo Timbuktu. — Se
A. Hacquart och le Père Dupuis, »Manuel de
la langue songay» (1897). K. G. L.
Song-koi, fr. Fleuve rouge, »Röda floden»
(namnet kommer av färgen på det järnhaltiga
kalkslam floden medför från bergstrakterna),
huvudfloden i franska protektoratet Tonkin,
Indokina; upprinner i Yün-nan, bildar i sitt
övre lopp en djup kanjon, upptar från
vänster Song-ka, från höger Song-bo (»Svarta
floden») och bildar efter föreningen med denna
ett stort delta med risodlingar. Längd omkr.
1,200 km. Största flodhamn är Hanoü.
Songuldak, se Zonguldak.
Sonika (fr. sonica), »helt sonika» — utan
vidare; helt enkelt.
Sonnblick [zå’n-], alptopp i Ilohe Tauern,
Österrike; 3,103 m ö. h.; meteor, observatorium.
Sonne, Jörgen Valentin, dansk
målare (1801—90). For 1818 till München och
1831 till Rom. Där målade han genretavlor och
krigsbilder (»Morgonen efter ett slag», 1833;
motivet omarbetat 1875). Andra målningar
från denna tid äro »Ett fartyg dragés av
oxar uppför Tibern» (1834) och »Lantfolk
utanför en osteria» (1835). Efter sin hemkomst
började han måla dansk natur och danska
typer samt sådana motiv som »Studenttågets
avgång från Köpenhamn» (1845). 1846 blev
han led. av akad., och 1846—48 utförde han
ett mycket betydande arbete i sgraffitoteknik,
frisen på Thorvaldsens museums yttermur,
med bilder från Thorvaldsens återkomst från
Rom 1838. Senare målade han krigsbilder, flera
i Köpenhamns konstmuseum, en »Fältvakt» i
Hirschsprungs museum. S:s område är eljest
folkliv i dansk natur, t. ex. »Sankt Hansfest i
Tisvilde» (i konstmuseet), »Julmorgon» och
»Prästen hämtas till en sjuk». G-gN.*
Sonneberg [zå’nebärk], stad i fristaten
Thü-ringen, vid s. foten av Thiiringerwald, nära
floden Steinach; 19,080 inv. (1925); ett av
Tysklands huvudcentra för
leksakstillverk-ning. Stadsmuseum med leksakssamlingar;
astron. observatorium.
Sonnemann [zå’na-], Leopold, tysk
tidningsman och politiker (1831—1909), av
judisk börd. Urspr. affärsman, grundade S. 1856
den inflytelserika Frankfurter Zeitung, där
han förfäktade liberala idéer och intog en
starkt kritisk ställning mot Bismarck. 1871
—84 tillhörde S. riksdagen, där han var en
av Tyska folkpartiets ledare och en
uppmärksammad talare, särskilt i ekonomiska
frågor. B. E-r.
Sonnenburg [zå’nønbork], se Soneburg.
Sonnenthal [zå’nøntäl], Adolf von,
österrikisk skådespelare av ungersk börd (1834—
1909), adlad 1881. S. var 1851—56 anställd
vid olika teatrar i Ungern, Österrike och
Tyskland samt från 1856 vid Burgteatern i
Wien, där han senare även verkade som
regissör och vice dir. S. förenade med humorns
och känslans värme reflexionens djup och
fantasiens flykt. Hans ädla, äkta mänskliga,
ofta geniala framställningskonst bars av
sällsynt fint slipade, harmoniskt sköna
uttrycksmedel. Bland S:s roller märkas Hamlet, Kung
Lear, Nathan den vise, Faust, Clavigo,
Wal-lenstein och Wilhelm Tell. Monogr. av L.
Ei-senberg (1896) och R. Lothar (1904). G. K-g.
Sonnerätia, trädsläkte med få arter, särskilt
i mangroveformationen i Ostindien. Anses
besläktat med Rhizophoraceae‘, är mest känt
för sina andningsrötter (se d. o.). G. M-e.
Sonnino [såni’nå], Sidney, baron, italiensk
statsman (1847—1922), son av en till
protestantismen övergången jude och en engelska.
Tjänstgjorde en tid som diplomat men fattade
intresse för nationalekonomi och socialpolitik
och uppsatte efter att ha publicerat ett
banbrytande arbete om Siciliens
agrarförhållanden den ekonomiska veckotidskr. Rassegna
Settimanale. S. invaldes 1880 i kammaren,
där han företrädde en frikonservativ
reformpolitik, och genomförde som medlem av Crispis
andra ministär (finansminister dec. 1893—april
1894, skattkammarminister dec. 1893—mars
1896) en reorganisation av statsfinanserna och
en banklagsreform. 1906 och 1909—10 chef för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
