Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spanien (Historia)
163
6—8, upp till 12 m höga torn, vilkas
användning ej är fullt klar. Både till bostad och
till gravplats synas även »navetes» (skeppen),
halvovala stenbyggnader, ha tjänat.
J ärnåldern. Den
allmäneuropeiskaHall-stattkulturen (se H a11 s t a 11 i d e n)
uppträder på den kataloniska kusten (omkr. 900
f. Kr.) samt i mell. och nordvästra S. I det
inre av Katalonien behåller kulturen en
ålderdomlig prägel. Under tiden omkr. 500—350
f. Kr. gör sig en tydligen av kelter (se d. o.)
företrädd speciellt spansk-sydfransk
senhall-stattkultur gällande i mell. och v. delen av
halvön; ehuru en verklig La Tènekultur (se
d. o.) icke uppträder på Pyreneiska halvön,
har denna kultur dock påverkat
senhallstatt-kulturen. I mell. S. får omsider sistnämnda
kultur vika för från östra och södra S.
kommande iberiska stammar (se I b e r e r, K e
11-i b e r e r och Basker). Om de senare
kartagiska kolonierna se nedan. H. R-h.
Historia. Äldsta historia. S:s
tidigaste befolkning var i b e r e r n a (se d. o.),
vilka redan på 500-talet f. Kr. uppblandades
med keltiska stammar. Mellan omkr. 1100
f. Kr. och 500 f. Kr. grundades i S.
feni-c i s k a kolonier, vilka sedan avlöstes av k a
r-tagernas betydande handelsfaktorier.
Under Hamilkar Barkas’ ledning bildades i S. på
230-talet f. Kr. ett fastare organiserat
kolonialvälde. Kort härefter blev emellertid eröv
ringen av S. ett av den romerska
utrikespolitikens angelägnaste mål, och vid andra
puniska krigets slut 201 f. Kr. tvangs Kartago att
avstå S. åt Rom. Den romerska kulturen
gjorde sig dock gällande blott i
kustområdena kring Saguntum och Cartagena. Urspr.
var S. delat i två förvaltningsprovinser,
Hispania citerior och Hispania ulterior, men
de keltiberiska stammarnas ständiga
upprors-försök nödvändiggjorde en ytterligare delning
av Pyreneiska halvön, varvid under A u g u
s-t u s’ vistelse i S. 27—19 f. Kr. bl. a. Lusitania,
ung. det nuv. Portugal, avskildes som särskild
provins. Sedan Publius Scipio d. y. 133
f. Kr. erövrat de keltiberiska stammarnas
huvudort, Numantia, gick S:s romanisering
raskt framåt. Under kejsar Vespasianus
(reg. 69—79 e. Kr.) erhöllo samtliga spanska
kommuner »latinsk medborgarrätt». Und^r
Roms välde genomlevde S. en av de ur många
synpunkter mest lysande epokerna i sin
historia. Städer grundades, stora vägbyggnader
igångsattes. Inkomsterna från S:s
silvergruvor voro av stor betydelse för den
kejserliga skattkammaren. Järn- och
textilindustri samt vin- och olivodling
blomstrade, och handelsförbindelserna mellan S. och
Italien voro rikt utvecklade. Även i det
romerska världsväldets andliga kultur gjorde S,
en märklig insats. Framstående filosofer och
konstnärer voro av spansk börd liksom också
flera av de romerska kejsarna, ss. T r a j
a-n u s och Hadrianus. Kristendomen vann
tidigt spridning i S., och redan på 300-talet
hade S:s kyrka en fast organisation.
Folkvandringstiden utgör en
avskild och betydelsefull epok i S:s historia.
408 inträngde germanska stammar, s v e b e r,
al an er och vandaler (se dessa ord), i
S., där det romerska väldet hastigt
besegrades. Vandalerna övergingo redan 429 till
164
Afrika, och mot de instormande
germanstammarna uppträdde västgotakungarna som
Romerska rikets försvarare. Konung E u r i k
(reg. 466—484) lyckades sålunda intaga hela
S., varefter S. för en tid blev västgöternas
egentliga huvudland. Västgotariket utsattes
snart för anfall frän både frankerna och
By-santion. Det gotiska folkelementet
assimilerades redan under 500-talets senare del av S:s
romaniserade befolkning, och den ursprungliga
rättsliga skillnad, som rått mellan goter och
romerska medborgare, försvann, ehuru S. först
under konung Reckesvind (reg. 652—672)
blev en rättslig enhet genom promulgationen
av Lex visigothorum. Västgotariket i S. blev
aldrig någon stark statsbyggnad; de ständiga
tronst nderna och de djupa motsättningarna
mellan aristokratien och kyrkan lamslogo S:s
ekonomiska och politiska utveckling, varför
S. lätt blev den muhammedanska
expansionens första byte i Europa. 711 blev konung
R o d e r i k slagen vid Vejer av de
muhammedanska araberna, m o r e r n a.
Medeltiden. Inom kort voro morerna
herrar över hela halvön, medan västgöterna
endast vid Pyrenéerna lyckades bilda några
små oberoende stater (Galicien, Asturien, Leon,
Navarra, Kastilien och Aragonien). 755 blev
S. under Abd-er Rahman ett
självständigt kalifat med Cördoba som huvudstad.
Under framstående regenter, ss. Abd-er Rahman
LI (reg. 822—852) och Abd-er Rahman 111
(reg. 912—961), blev S. en av tidens både
ekonomiskt och kulturellt ledande stater.
Handelsförbindelserna tryggades, textil- och
vapenindustri blomstrade. Bergsbruket
utvecklades snabbt liksom även jordbruk och
boskapsskötsel (hästavel). Den andliga kulturen gjorde
jämna framsteg med den materiella.
Skolväsendet organiserades efter arabiskt mönster,
och betydande bibliotek grundades. Filosofi
och naturvetenskaper men även teologi och
diktning fingo framstående representanter.
Även konsten, särskilt arkitekturen, nådde en
hög utveckling. Religionsfriheten var täml.
oinskränkt, vilket bl. a. gjorde det möjligt
för judiska köpmän och lärde att i S. få ett
tryggat hemvist. Småningom framträdde
Kastilien och Aragonien som ledande kristna
stater och lyckades efter långvariga strider med
morerna vid 1200-talets mitt reducera
kalifatet till att omfatta endast Granada. 1469
skedde en personalunion mellan Kastilien och
Aragonien genom 1 s a b e 11 a s av
Kastilien giftermål med Ferdinand av
Aragonien; härmed lades grunden till det
moderna S. Ett yttre bevis på det moriska
väldets förfall var, att Ferdinand och Isabella
1479 antogo titeln konung och drottning av S.
Till en början hade adelns och
ständerförsam-lingarnas, cortes’, makt varit mycket stor, men
i slutet av 1400-talet blev konungamaktens
ställning starkare, och samtidigt växte också
den katolska kyrkans inflytande på S:s
politik. 1492 erövrades Granada, det sista
arabiska fästet i S. Mot såväl morer som judar
tillgreps nu inkvisitionen med stor stränghet.
Den starka politiska konsolidering, som S.
genomgick under 1400-talets sista årtionde, tog
sig även uttryck i en aktiv Medelhavspolitik;
1503 erövrade S. Neapel. I de stora
geografiska upptäckterna vid medeltidens slut
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
