Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spanien (Historia)
165
tar S. den ledande ställningen. Det var i S:s
tjänst, som Columbus 1492 upptäckte
Amerika. 1493 erhöllo Ferdinand och Isabella av
påven bekräftelse på alla länder v. om
Azorerna och Kap-Verdeöarna. Under
»conquista-dorerna» Cortez, Pizarro och Almagro
erövrades vid 1500-talets början s. Nordamerika,
Centralamerika, Västindien och hela
Sydamerika (utom Brasilien) av S., som på några
årtionden erhöll tidens största kolonialvälde.
S. under huset Habsburg (1516—
1700). Efter Isabellas död 1504 övergick
Kasti-lien till hennes sinnessjuka dotter Johanna,
med dennas make, ärkehertig Filip av
Österrike (Filip I), som regent. Filip dog redan
1506, varefter Ferdinand övertog regeringen
för sin omyndige dotterson Karl. Sedan
Ferdinand avlidit 1516, tillträdde Karl I av
Habsburg (som tysk-romersk kejsare Karl V)
regeringen i hela S. Under Karls långa
regering (1516—56) blev S. kärnan i det
habs-burgska världsväldet. Cortes’ makt
inskränktes ytterligare, och konungamakten stärktes.
Genom Karls tillträde till regeringen
förenades bl. a. Nederländerna med S., och en
framgångsrik Medelhavspolitik medförde förvärvet
av Milano. Under Karls son Filip II (reg.
1556—98) fullföljdes denna aktiva
utrikespolitik. Höjdpunkten av denna betecknar slaget
vid Lepanto 1571, där den turkiska flottan
tillintetgjordes. 1581 förenades Portugal i
personalunion med S. Filips reaktionära
politik, som överallt sökte jämna vägen för
den katolska kyrkan och den absoluta
konungamakten, ledde till Nederländernas
befrielsekrig och bidrog även till ett krig med
England, i vilket S. tillfogades ett kännbart
nederlag genom den »stora armadans»
undergång 1588. S:s ekonomiska kraft var därjämte
trots koloniernas rikedomar ej densamma som
vid 1500-talets början. Förföljelserna mot
judarna och morernas avkomlingar moriske
r-n a minskade i hög grad landets ekonomiska
bärkraft, och de ständiga erövringskrigen hade
medfört en konstant stegring av S:s
statsskuld. Under Filip III (reg. 1598—1621)
ingicks 1609 ett stillestånd med
Nederländerna. S. å. utdrevos moriskerna fullständigt
ur landet; härigenom förlorade S. större delen
av den ekonomiskt driftiga befolkningen. S:s
deltagande i trettioåriga kriget sammanföll
huvudsaki. med det återuppblossande kriget
mot Nederländerna. Den spanska
krigsmakten, under 1500-talet världens främsta, kunde
nu ej längre upprätthålla sitt anseende. I
westfaliska freden nödgades S. erkänna
Nederländernas självständighet, och redan 1640
hade Portugal lösryckt sig ur den tryckande
unionen med S. Utrikespolitiken under
1600-talets senare del innebar ständiga eftergifter
för den franska expansionspolitiken. Av F
i-lip IV (reg. 1621—65) avträddes sålunda
(1659) Roussillon och Artois till Frankrike,
av K a r 1 II (reg. 1665—1700) Franche-Comté
(1678). Under den barnlöse Karl II:s regering
blev den spanska tronföljdsfrågan ett
europeiskt spörsmål. Frågan avgjordes till sist
genom spanska tronföljdskriget (se d. o.).
S. under huset Bourbon (1700—
1808). Genom freden i Utrecht 1713 erkändes
Ludvig XIV :s sonson Filip V (reg. 1700—
46) som S:s konung, varigenom huset Bourbon
166
besteg den spanska tronen. De spanska
biländerna i Europa delades av Österrike och
Sa-vojen; under ledning av Filips energiska
gemål Elisabet Farnese (se E 1 i s a b e t, sp. 705)
lyckades S. dock återvinna en del av de
italienska besittningarna såsom
sekundogenitu-rer; England erhöll Gibraltar samt därjämte
betydande handelspolitiska förmåner. Under
Filips son och efterträdare Ferdinand VI
(reg. 1746—59) sökte S. föra en
neutralitetspolitik i viss anslutning till England.
Reformer inom finansförvaltning och krigsväsen
igångsattes, och denna reformpolitik fortsattes
även under Karl III (reg. 1759—88). Han
biträdde 1761 det s. k. Bourbonska
familjeför-draget, varigenom S. trädde i intim allians
med Frankrike. S:s deltagande i sjuåriga
kriget (se d. o.) ledde till att S. i Parisfreden
1763 avträdde Florida till England, varemot
det av Frankrike erhöll Louisiana v. om
Mississippi. Under ledning av dugande ministrar,
ss. A r a n d a och Squillacci,
reorganiserades kolonialförvaltningen, och den katolska
kyrkans inflytande på S:s politik bröts
genom jesuiternas fördrivande 1767. Handel och
jordbruk uppmuntrades, ansatser till ett
ordnat bankväsen gjordes, i centralförvaltningen
skedde även viktiga förändringar; ett särskilt
ministerråd, junta de estado, behandlade
samfällt de olika frågorna. Under Karl IV
(reg. 1788—1808) fortsattes denna
reformpolitik under ledning av den allenarådande
ministern G o d o y (se d. o.). 1793 bröt S. med
det revolutionära Frankrike, varvid S. efter
ett olyckligt krig 1795 tvangs att avstå sin
del av San Domingo. 1795—1806 stod S. sedan
troget på Frankrikes sida, vilket bl. a. gav
anledning till att England erövrade en stor
del av S:s kolonier. I slaget vid Trafalgar
1805 blev den spanska flottan i grund
förstörd. Under trycket av de ständiga
utrikespolitiska motgångarna skedde 1806 en
brytning mellan S. och Napoleon, vilken
begagnade detta tillfälle till en militär ockupation
av S. Karl IV abdikerade 1808 till förmån
för sonen Ferdinand VII, vilken senare
dock Napoleon s. å. förmådde att avgå till
förmån för Josef Bonaparte.
S. under huset Bonaparte (1808—
13). Napoleons politik gick ut på att i S.
skapa ett franskt lydrike, vars militära och
ekonomiska resurser skulle användas i
kampen mot England. Den nye konungen ämnade
ge S. ett slags modifierad liberal författning
och sökte anknytning till Godoys
reformpolitik. Josefs fåtaliga anhängare, josefinos,
kunde ej göra sig gällande inför den våg av
hastigt uppflammande spansk nationalism, som
mötte de franska inkräktarna. Redan vid
Josefs trontillträde hade ute i provinserna
bildats de för S:s politiska historia
karakteristiska sammansvärjningarna, juntorna, vilka
gåvo upphov till ett blodigt och ödeläggande
gerillakrig mot fransmännen. Sedan
engelsmännen under Wellington vid Vitoria 1813
slagit de franska trupperna, nödgades
Napoleon erkänna S:s oberoende och även medge,,
att Ferdinand VII återuppsteg på tronen.
Innan tronskiftet ägde rum, hade 1812 en
konstituerande nationalförsamling proklamerat en
liberal författning med enkammarsystem.
S. åter under huset Bourbon (1813—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
