Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spanien (Historia)
167
68) . Ferdinand VII:s första åtgärd var
att upphäva 1812 års författning, och nu
följde en period av reaktionärt skräckvälde,
som leddes av konungens personliga
rådgivare, kamarillan (se d. o.). Inför de
revolutionära rörelserna i de amerikanska
kolonierna visade sig regeringen redan från början
vanmäktig. 1819—25 lösbröto sig de
central-och sydamerikanska besittningarna från
moderlandet. Härmed upphörde S. att vara
kolonial stormakt. Det jäsande missnöjet tog sig
1820 uttryck i en revolution, som dock kuvades
bl. a. med hjälp av fransk intervention.
Reaktionen segrade överallt, men inkvisitionen
återinfördes ej. De längst gående
reaktionärerna samlades kring konungens broder don
Carlos, vilken 1833, sedan efter Ferdinands
död den minderåriga infantinnan Isabella
(reg. 1833—68) proklamerats till drottning,
uppträdde som tronpretendent Don Carlos’
anhängare, karlisterna, skredo genast
till öppet uppror mot förmyndarregeringen,
vilken leddes av änkedrottningen Maria
Kristina; regeringen, som stöddes av ett
mycket heterogent parti, cristinos, lyckades
först 1839 besegra karlisterna. 1834 erhöll S.
en ny författning, delvis förändrad 1837, som
innebar, att S. visserligen lämnade
absolutis-men men dock gav den verkliga makten åt
regenten; cortes tillerkändes emellertid
be-villningsrätt. Frågan om valet av Isabellas
make blev under 1840-talet en stndsiräga
mellan England och Frankrike. Den engelske
ambassadörens i Madrid, lord Bulwers, ivriga
uppträdande i denna sak ledde till ett kort
avbrott i de diplomatiska förbindelserna
mellan S. och England, och giftermåls!rågan löstes
till Frankrikes fördel genom Isabellas
äktenskap med Frans de Assisi. Drottning
Isabellas reaktionära regering fylldes med
förbittrade strider mellan konservativa och
liberaler, statskupper och militärdiktaturer
avlöste varandra under ledning av politiserande
generaler, ss. Espartero, 0‘Donnell och
Nar-vaez. Ständigt återkommande
pronunciamien-tos (se d. o.) i samband med karlistiska
revoltförsök under ledning av don Carlos d. y.
bidrogo till S:s förfall. I sept. 1868 lyckades
emellertid de starkt splittrade
revolutionärerna framtvinga drottningens abdikation.
S. under huset Savojen (1870—73).
En provisorisk regering under S e r r a n o
bildades 1868, och under dess ledning
an-togo cortes trots starka republikanska
sympatier en radikal monarkisk författning.
Tronkandidaturen vållade många svårigheter (jfr
Frankrike, sp. 999), och först 1870 enade
sig cortes om att välja prins Amedeo av
Savojen (reg. 1870—73) till konung. Han sökte
regera i strängt författningsenlig anda, men
hans försök att skapa möjligheter för en
verklig parlamentarism misslyckades. Regeringar
av olika färger men i allm. med starka
militära inslag avlöste varandra snabbt, ocl. den
alltjämt jäsande revolutionära oron i landet
lyckades dessa regeringar ej bemästra. Inför
det allt kraftigare hotet om ny revolution
abdikerade Amedeo i febr. 1873.
S. republik (1873—74). En republikansk
författning infördes, och Figueras blev
den spanska republikens förste president.
Redan vid republikens tillkomst framträdde
emel
168
lertid starka meningsskiljaktigheter om ifall
S:s författningsutveckling borde gå i
federativ riktning el. ej, en fråga, som satt djupa
spår i S.s moderna historia. Särskilt vunno
federalisterna stor anslutning i Katalonien (se
d. o.). De fingo emellertid ej majoritet i cortes
men bidrogo till att öka den politiska
förvirringen under den första spanska
republiken. Regeringens ställning var svag och
saknade varje parlamentarisk grund;
statsauk-toriteten undergrävdes snabbt genom ständigt
återkommande rojalistiska och socialistiska
revoltförsök. Karlistiska kuppförsök,
understödda av den katolska kyrkan, ökade
ytterligare den allmänna förvirringen, som
särskilt i de större städerna urartade i ren
anarki. Under dessa för S. kritiska år växte
snabbt monarkistpartiet, alfonsinos; det
samlades kring Isabellas son Alfonso och lyckades
i dec. 1874 tillvälla sig makten.
S. åter under huset Bourbon (1875—
1931). Den nye konungen, Alfonso XII (reg.
1875—85;, kämpade redan vid trontillträdet
med stora svårigheter att upprätthålla
stats-auktoriteien. Karliströrelsen Krossades pä
våren 1876, och först på sommaren s. å. kunde
en ny författning utfärdas. Författningen,
som bar en starkt konservativ prägel, kunde
emellertid ej dämpa den politiska oron.
Liberala och konservativa regeringar avlöste
varandra i rask följd. Under Alfonso XIII
(konung 1886—1931) blev den politiska och
sociala krisen i S. permanent. Motgångarna i
spansk-amerikanska kriget (se d. o.) gjorde ej
endast slut på det en gång så stolta
kolonialväldet utan visade även för hela världen S:s
politiska vanmakt. Freden i Paris 1898, där
S. avsade sig suveräniteten över Kuba m. m.
(se Amerikas förenta stater, sp. 830),
blev emellertid signalen till en ny
utrikespolitisk aktivitet. Visserligen såldes 1899
Karolinerna, Marianerna och Palauöarna till
Tyskland, men i Marocko lyckades S. 1904 få sina
intressen erkända av England och Frankrike,
och det blev också här, som S. nu förläde sin
utrikespolitiska expansion, i allm. i nära
samförstånd med Frankrike. Kulturellt och
ekonomiskt har S. alltsedan 1900-talets början
vunnit viss anknytning med det latinska
Amerika. S:s begynnande industrialisering
skärpte ytterligare de sociala motsättningarna, och
de separatistiska strömningarna i Katalonien
togo sig ofta våldsamma uttryck. Den
politiska korruptionen, som ägde gamla anor i S.,
grep alltmer omkring sig; under långa tider
voro cortes närmast förhandlingsodugliga,
varför de växlande konservativa och liberala
regeringarna erhöllo en täml. oinskränkt makt.
Politiska attentat och långvariga strejker
inverkade ödesdigert på S;s näringsliv.
Cana-lejas’ liberala ministär 1910—12 lyckades dock
genomföra flera betydande ekonomiska
reformer. Under världskriget lyckades S.
upprätthålla neutraliteten och genomlevde då en kort
period av ekonomiskt välstånd. Den
ekonomiska världskris, som följde efter kriget,
drabbade S. hårt, och den sociala oron gjorde sig
alltmer märkbar. I Marocko tillfogades de
spanska trupperna betydande nederlag av
Abd-el-Krim 1921—24, vilket bidrog att öka
missnöjet med regeringen. Särskilt växte detta
missnöje i militära kretsar, och 1923 ersattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
