Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spannmålstullar - Spanska fiolen - Spanska Guinea - Spanska kappan - Spanska litteraturen - Den äldsta litteraturen - 1400-talet - Dramats uppkomst och storhetstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Spanska fiolen—Spanska litteraturen
174
tullfri införsel av spannmål. I Sverige antogs
1888 (jfr Protektionister) en tull av
2,50 kr. per 100 kg för omalen råg, vete, korn,
majs, ris, ärter och bönor samt 1 kr. för havre
och vicker, 3 kr. för malt och 4,30 kr. för
mal-ningsprodukter. Efter en tillfällig sänkning
1892 höjdes tullsatserna 1895: för råg, vete,
korn, majs, ris, ärter och bönor till 3,70 kr.
per 100 kg, för malt till 5 kr. och för mjöl
och gryn till 6,50 kr. Havre och vicker blevo
tullfria. S. ändrades på flera olika sätt under
världskriget, men 1922 återinfördes de äldre,
fasta tullsatserna. Ur 1911 års tulltaxa
borttogs majstullen. Enligt R. F. § 60 äger K. m:t
rätt att utan riksdagens samtycke förhöja
»stora sjötullen å inkommande och utgående
spannmål». Denna rätt, som K. m:t begagnat
senast 1895, är en kvarleva från den tid, då
spannmålstullen årl. reglerades efter pris- och
skördeförhållanden, ett system, som
tillämpades fr. o. m. 1776.
Spannmålstullarnas syfte är givetvis att
höja priset på inhemsk säd. Deras
verkningsförmåga i detta avseende beror dock på flera
omständigheter; då de införas i ett land el.
höjas utöver sitt förra belopp, medför detta
en omedelbar förmån för producenterna; den
därigenom framkallade värdeförhöjningen på
jordbruksprodukterna kapitaliseras dock snart
i form av stegrat jordvärde; därför är
frestelsen stor att, då skyddstullpolitikens väg väl
blivit beträdd, fortgå därpå med successivt
stegrade tullsatser. — För den konsumerande
allmänheten äro spannmålstullarna kännbara,
enär de drabba brödet (jfr Konsumtion
s-skatt, sp. 1156). Vid plötsligt prisfall
motiveras dock även betydande offer för landets
självförsörjning med avseende på brödsäd.
S. ha höjts i flera länder i samband med
världskrisen 1930—32 (se Skyddstull),
och i flera har införseln motverkats genom
lagstiftning om inmalningstvång (se I n m a
1-ning i suppl.). — Litt.: »Tull- och
traktat-kommitténs betänkande» (1924); »Betänkande
ang. åtgärder för vete- och rågmarknadens
stödjande» (1930). E. F. K. S-n.
Spanska fiolen, skamstraff för
ordnings-brott, slagsmål o. s. v., för kvinnor, vilka med
en inrättning i form av en fiol fastlåst kring
halsen fingo, bundna vid en påle el.
kringförda, schavottera en el. två tim. S. brukades
mest inom garnisoner och kaserner men även
i den civila lagstiftningen. G. O. G.
Spanska Guinea [-giné’a], sp. Guinea
espa-nola, sp. besittning på Afrikas västkust,
mellan Franska Ekvatorialafrika och Kamerun,
även kallad Rio M u n i; 24,771 kvkm, 96,252
inv. (1920; med öarna Elobey och Corisco).
Bildar med Fernando Pöo och Annobön en
koloni, off. kallad Posesiones del Golfo
de Guinea, med tills. 26,659 kvkm och
118,293 inv.; huvudstad: Santa Isabel (på
Fernando Péo). S. är föga utvecklat;
exportvaror äro trävaror och kautschuk.
Spanska kappan, skamstraff för män, som
gjort sig skyldiga till upprepat fylleri, bestod
av en tunnliknande »kappa» med ena bottnen
borttagen för benen och med ett hål för
huvudet i den andra. »Kappan» bars en eller
annan timme. G. O. G.
Spanska litteraturen. Den äldsta
litteratu
ren på spanskt språk var, sånär som på ett
trettondagsspel från omkr. 1200, episk och
dominerades helt av sångerna om
nationalhjälten Cid, som besjöngs i två långa poem,
»Poema del Cid» trol. från 1130-talet och den
något senare »Cantar de Rodrigo» (se C i d),
skrivna i oregelbundna långa rader med
mitt-cesur. I samma form, la nueva maestria,
som blir vanlig till slutet av 1300-talet,
föreligger även en stor nationalepisk dikt,
»Poema de Fernån Gonzälez» (förf. omkr.
1240). Jämte dessa fanns sannolikt en
folkpoesi, föregångare till vad som senare
kallades romances, tryckta i stora visböcker
(»Cancionero de varios romances», 1550,
»Ro-rnanaro general», 1600, m. fl.). Romanserna
äro skrivna i en följd av vanl. åttastaviga
vers med samma assonans i de jämna
raderna — en form av stor betydelse i s. än
i dag. På 1200-talet uppkom vidare en d
i-daktisk diktning, vars förnämste
representant var G. de Berceo (d. 1246).
På 1300-talet levde den spanska medeltidens
mest begåvade och originelle skald, Juan
R u i z (d. 1350), vars »Libro de buen amor»
innehåller en mängd tidstypiska episoder.
Nämnas må även P. L6pez de Ayala (d.
1407) och hans moralisk-satiriska »Rimado de
Palacio». Den på 1300-talet mest framstående
prosaförfattaren var infanten don Juan
Manuel (d. 1347), vars verk om el conde de
Lucanor 6 de Patronio är en följd berättelser,
till stor del av österländskt ursprung. Till
1300-talet förlägges även den berömda
Ama-disromanen (se Am adis roman e r).
På 1400-talet diktades i Spanien en
konstfull poesi efter provensalskt mönster, särskilt
av poeterna kring konung Johan II (1405—
54). Denna hovklicks diktning, mest
tillfällig-hetspoesi, samlades i stora cancioneros, främst
A. de Baenas 1445. Senare utgåvos även
visböcker av mera allmän art; den äldsta och
mest kända av dessa är »Cancionero general»
(utg. 1511 i Valencia). Jämte det
provensal-ska märktes även ett italienskt inflytande;
markisen av Santillana I. Löpez de M e
n-doza (d. 1458) införde den italienska
ende-casillaben och sonetten. Han gav även
impulsen till ett djupare studium av antiken
genom spanska övers, av de klassiska
författarna. A. de M o n t o r o (d. 1480) skrev
mustiga, satiriska skämtsånger i folkligare
tonart. Ett originellt prosaverk är
kvinno-satiren »Corbacho» av A. Mar ti nez de
Toledo (d. 1470).
Dramats uppkomst och storhetstiden. Den
spanska litteraturens storhetstid, el siglo de
oro, omfattar ung. 1500- och 1600-talet. Den
kännetecknas av nationell originalitet. Det
spanska dramat växte småningom fram ur
det liturgiska. Religiösa spel, de s. k. autos
al nacimiento och autos sacramentales,
uppfördes tidigt i Spanien och nådde på
1600-talet sin höjdpunkt såsom allegorisk-religiösa
teaterstycken. Farsartade moment i dessa
levde kvar på gator och torg och blevo en
direkt förberedelse för det världsliga dramat.
Detta kan anses börja med J. del Encina
(d. 1534) och utvecklades vidare genom G.
V i c e n t e (d. 1536), B. de Torres N
a-harro (d. 1531) och Lope de Rueda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
