Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Spanska litteraturen
176
(d. inemot 1566). När sedan J. de la Cueva
(d. trol. 1609) o. a. pä scenen även infört den
nationella historiens hjältar, var vägen
banad för det klassiska spanska dramat. Utom
de längre styckena hade man även korta
förspel och mellanspel.
Den egentlige skaparen av det nationella
spanska dramat var Lope F. de Vega
Carpio (1562—1635). Den spanska c o m
e-d i a n (contedia = varje längre tragisk el.
komisk teaterpjäs) fick nu av Lope sin
slutgiltiga form med treaktsindelning, romansens
åttastaviga vers och lustigkurren, g r a c i
o-s o n. Lika berömd är fray Gabriel T é
1-lez (1545—1648), mer känd under sin pseud.
T i r s o de M o 1 i n a el. enbart T i r s o. Även
Tirso skrev en stor mängd snillrika comedias;
han var den förste, som gav scenisk gestalt
åt en av världslitteraturens heroer, Don Juan.
Snillrik var i lika hög grad P. C a 1 d
e-r6n de la Barca (1600—81). Calderön
överträffade Lope och Tirso i färgprakt men
även i teleologiskt hårklyveri, och han gjorde
mera än förut äran till huvudmotivet i
come-dian. Bland guldålderns övriga förnämligare
författare må nämnas mexikanen J. R u i z
de Alarcön y Mendoza (d. 1639), F.
de Rojas Z o r r i 11 a (d. 1648) och A. M
o-reto y Cabana (d. 1669). I Valencia
fanns en liten grupp dramatiker; berömdast
är G. de Castro y B e 11 v i s (d. 1631).
Storhetstidens lyrik präglades ej av samma
mäktiga originalitet som dramat; inflytandet
från Italiens nyare litteratur gjorde sig
gällande. Representanter för denna nya
italiani-serande riktning voro J. B o s c ä n (d. 1542),
G. de la V e g a (d. 1536) och D. H u
r-tado de Mendoza (d. 1575). Denna
riktning bekämpades häftigt av en grupp
nationella lyriker, anförda av C. del C a s t i
1-lejo (d. omkr. 1590). Lope de Vega är även
som lyriker oöverträffad i spansk litteratur.
Bland 1500-talets betydande lyriker märkas
F. de II e r r e r a (d. 1597) och den även
som prosaist framstående mystikern fray L.
Ponce de Leön (d. 1591), som skrev
inspirerade andliga oden. Även L. de G o
n-gora (d. 1627) var en högt begåvad lyrisk
skald, ehuru han senare förföll till ett
bom-bastisk-perifrastiskt maner, gongorism.
På prosans område ställer M. de C e
r-van tes Saavedras (1547—1616)
odödliga mästerverk »Don Quijote» allt annat från
denna tid i skuggan. Hans »Novelas
ejempla-res» utövade stort inflytande, närmast på
äventyrsromanen. Från Italien infördes denna tid
även herderomanen, representerad av J. de
Montemayors (d. 1561) »Diana enamorada»,
Cervantes’ »Galatea» och Lopes »Areadia». En
helt ny prosagenre i Spanien vid denna tid
är den satiriskt sedeskildrande, till formen
ofta autobiografiska skälmromanen (p i k
a-reskroman), som fått universell
betydelse. Den börjar med »Vida de Lazarillo de
Tormes» (1554) av omstridd författare, som
följdes av romaner och noveller, bl. a.
»Guz-män de Alfarache» (1599—1605) av M. A 1
e-m ä n (d. 1610 el. 1620) och »Diablo cojuelo»
(1641) av L. Vélez de Guevara y Duenas
(d. 1646), något påverkad av den italienska
äventyrsromanen och efterbildad av Lesage,
samt romanen om Pablo de Sego via (1626) av
F. de Quevedo y Villegas (d. 1645),
tidens mästare inom satiren. Han skattade
stundom åt den s. k. conceptismen,
vilken strävade efter tankedjup men ofta
hamnade i dunkel och tvetydighet; såsom dess
co-dex kan man anse »Agudeza y arte de ingenio»
av B. Graciän y Morales (d. 1658).
Bland dåtidens religiöst mystiska författare
märkes Teresa de Jesus (d. 1582).
1100-talet och första hälften av 1800-talet.
Med Spaniens politiska storhet gick också
dess litterära storhetstid till ända. Det
franska inflytandet blev så gott som
allenahär-skande på alla områden. Den franska
riktningen fick sin Boileau il. de L u z ä n (d.
1754) och hans »Poetica» (1737). En viktig
följd av det franska inflytandet var den efter
franskt mönster stiftade Real academia
e s p a n o 1 a, som redan 1726—39 utgav sin
stora ordbok. 1738 följde Real academia
de la historia.
Det franska inflytandet fortfor att göra sig
gällande under början av 1800-talet; t. o. m.
franskhatare som den glödande patrioten M.
J. Q u i n t a n a (d. 1857) och J. N. Gallego
(d. 1853) hyllade den franska smaken. När
romantiken inbröt, blev Frankrikes
romantik det egentliga mönstret. Bland de
främsta romantikerna må nämnas A. de
Saa-v e d r a, hertig av Rivas (d. 1865), med sitt
ödesdrama »Don Alvaro 6 la fuerza del sino»
(1835), E. Hartzenbusch (d. 1880) och
A. Garcfa-Gutiérrez (d. 1884) samt
den genialiske lyrikern J. de Espronceda
(d. 1842). Det populäraste diktarnamnet i
1800-talets spanska romantik var dock J.
Z o r r i 1 1 a (d. 1893). Även komedien odlades
med framgång, särskilt av den mycket
produktive M. Bretön de los Herreros
(d. 1873).
Senare hälften av 1800-talet och början av
1900-talet. Under senare hälften av 1800-talet
inträdde en ny blomstringsperiod.
Romantiken avlöstes av den realistiska romanen,
särskilt den i Spanien mycket omtyckta,
regionala novela de costumbres, på nationell grund.
Den egentliga skaparen av denna spanska genre
var Cecilia B ö h 1 von Faber (F e
r-nån Caballero; d. 1877), vars »Gaviota»
utkom 1849. A. de T r u e b a (d. 1889) skrev
bl. a. ypperliga folklivsskildringar från
Viz-caya, J. M. de Pereda (d. 1906) gav i
»Soti-leza» (1885) en präktig skildring av fiskarlivet
från n. Spanien. Vidare må bland
romanförfattare nämnas J. V a 1 e r a (d. 1905), Emilia
Pardo Bazän (d. 1921), L. A 1 a s (C 1
a-rin; d. 1901), P. A. de Alarcön (d. 1891),
L. C o 1 o m a (d. 1915), F. T r i g o (d. 1916) och
V. B 1 a s c o -1 b ä n e z (d. 1928), vilken skrev
goda romaner från födelsebygden, Valencia,
och sociala tendensromaner. En
novela-de-costumbres-iöriattaxe från 1800-talet är A.
P a 1 a c i o V a 1 d é s (se d. o.; f. 1853). Den
mest dominerande i 1800-talets
prosalitteratur var B. Pérez Galdös (1845—
1920), som bekämpade klerikalism och
jesui-tism. Bland i främsta ledet stående nutida
prosaförfattare må nämnas J. Martfnez
Ruiz (f. 1876), pseud. A z o r i n, den något
excentriske R. Pérez de Ayala (f. 1881),
P. B a r o j a y N e s s i (f. 1872), R. del
Valle-Inclän(f. 1869), R. L e 6 n (f. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
