Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanska språket el. Kastilianskan - Spanska stöveln - Spanska tronföljdskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spanska stöveln—Spanska tronföljdskriget
179
talas i större delen av det europeiska Spanien
samt i de utomeuropeiska områden, som
spanjorerna koloniserat. Det till Spanien införda
vulgärlatinet undergick under sin utveckling
till spanska vissa främmande påverkningar. De
på halvön förut härskande iberiska språken
efterlämnade blott obetydliga spår, likaså de
på 400-talet inkräktande germanska
stammarnas språk. Men av stor betydelse och
karakteristisk för de hispanoromanska språken
blev den inblandning av arabiska element,
som den månghundraåriga arabiska
ockupationen från 711 medförde. De arabiska
lånorden äro till största delen substantiv,
tillhörande den materiella kulturens område (t.
ex. aceite, olja, acequia, vattenledning, albanil,
murare). S:s äldsta litterära minnesmärke,
Cidsången, är från 1130-talet och visar
spanskan såsom ett från portugisiskan skilt språk.
Riksspråket utformades inom Ferdinand III:S
och Alfonso X:s kanslier på grundval av
framför allt Nya Kastiliens (Toledos) munart.
Sedan början av 1600-talet har riksspråkets
uttal ej undergått några väsentliga förändringar.
— Den spanska ortografien är enkel och
konsekvent och ger, då man känner tecknens
betydelse, en god bild av uttalet. De viktigaste
avvikelserna från svenskan i bokstävernas
ljudvärde äro, att u är stumt i förbindelserna
gue, gui, que, qui, att y, som i ordet y < lat.
et uttalas som i, annars har värdet j (yo, jag,
rey, konung), att b och v uttalas lika och i
allm. som bilabialt v men som b före l och r
samt efter m och n, att z alltid och c
framför e och i uttalas som eng. th i think, att
ch uttalas ung. som sv. tj-ljud (muchacho,
gosse), att g framför e och i samt j alltid
uttalas ung. som ty. ch i ach, att h är stumt (hijo,
son, Alhambra), att ll utmärker muljerat l
(caballo, häst, lleno, full), att n utmärker
muljerat n (nino, barn), att r alltid bildas med
tungspetsen och initialt samt medialt
dubbel-skrivet är starkt rullat (rio, flod, perro, hund).
För betoningen gäller regeln, att näst sista
stavelsen har tonen i ord, som sluta på vokal,
n el. s, sista stavelsen i ord, som sluta på
konsonant utom n och s; undantag från denna
regel anges med accent (canto, cantas, jag, du
sjunger, cantan, de sjunga, cantar, att sjunga,
cantad, sjungen, cantaré, cantarås, jag, du
skall sjunga, cantarån, de skola sjunga). Den
moderna spanskan är ett vackert, klangfullt
språk, som gör intryck på samma gång av
manlig kraft och aristokratisk förfining.
Bestämda artikeln, mask. sing. el, plur. los, fem.
sing. la, plur. las, har en särskild neutral form
lo (lo hermoso, det sköna), vilket likaledes är
fallet med pers. pron. el, fem. ella, de
demonstrativa este, esta, ese, esa, aquel, aquella med
neutrerna ello, esto, eso, aquello. Pluralen
bildas med s efter vokal, med es efter
konsonant (perro-s fiel-es, trogna hundar). — De
dialektala differenserna äro i allm. ej så
starkt utpräglade som t. ex. i franskan och
italienskan. Man urskiljer tre dialektgrupper,
den asturisk-leonesiska, den
kastiliansk-anda-lusiska oCh den navarrisk-aragonesiska.
Litt.: »Diccionario de la lengua castellana»,
utgiven av spanska akademien (15 :e uppl.
1925); R. J. Slaby och R. Grossmann,
»Wörter-buch der spanischen und deutschen Sprache»,
I (1932); E. Vogel, »Taschenwörterbuch der
180
spanischen und deutschen Sprache» (2 bd, 1927
—28); A. Bello och R. J. Cuervo,
»Gramä-tica de la lengua castellana» (13 :e uppl.
1910); K. Nyrop, »Kortfattet spansk
grammatik» (4:e uppl. s. å.); A. W:son Munthe,
»Kortfattad spansk språklära» (3 :e uppl. 1928);
F. Hanssen, »Spanische Grammatik auf
histo-rischer Grundlage» (1910); R. Menéndez Pidal,
»Manual de gramätica histörica espanola» (5:e
uppl. 1925), »Orfgenes del espanol», I (2:a uppl.
1929), och »Cantar de Mio Cid» (3 bd, 1908—
11; med grammatik och glossar). För den
amerikanska spanskan men även för
kastilian-skan må slutligen erinras om R. J. Cuervo,
»Apuntaciones criticas sobre el lenguaje
bogo-tano» (5:e uppl. 1907). R. Menéndez Pidal
utger sedan 1904 en utmärkt, åt spanskan
ägnad tidskrift, Revista de Filologfa Espanola,
med utförlig bibliogr. A. W :son M. (E. S-f.)
Spanska stöveln, det tortyrinstrument, som
ansågs framkalla den största smärtan, bestod
urspr. av fyra brädbitar, som fastbundos kring
delinkventens underben, varefter 4—8 kilar
inslogos mellan benet och träet. Senare var s.
av järn, på insidan försedd med trubbiga
taggar, och i två delar: en fästes om skenbenet
och en om vaden; de skruvades ihop, varpå
med en hammare slogs hårt på järnen.
Benpiporna förstördes ofta. G. O.G.
Spanska tronföljdskriget 1701—14 rörde den
spanska tronföljden efter den 1700 med Karl
Il utgångna spansk-habsburgska ätten.
Tronanspråk på grund av släktskap gjordes redan
årtionden före dödsfallet gällande av båda de
rivaliserande huvudmakternas, Frankrikes och
Österrikes, dynastier; planer på den spanska
monarkiens delning (fördrag härom 1698 och
1700) strandade på motstånd främst från
spanskt håll. Karl II insatte till
universalarvinge sin systersons son Filip av Anjou,
yngre sonson till Ludvig XIV av Frankrike.
Då Ludvig vid Filips trontillträde (som Filip
V) besatte Spanska Nederländerna och den
fransk-spanska politiken tog sig an den
stuart-ske pretendenten till Englands tron, ingick
Vilhelm III av Holland och England 1701
krigsförbund med kejsaren i syfte att åt den
habsburgske pretendenten till Spaniens tron,
kejsarens yngre sonson Karl, förskaffa
Spaniens europeiska biländer. Efter Vilhelms död
1702 sammanhölls alliansen främst av de
engelska och österrikiska fältherrarna
Marlbo-rough och Eugen av Savojen samt den
holländske rådspensionären Heinsius, det s. k.
triumviratet. 1702—03 indrogs ett flertal
makter i striden: Bayern, vars kurfurste även
var spansk tronpretendent, på fransk sida
samt Preussen, Tyska riket, Portugal och det
i början med Frankrike förbundna Savojen
på österrikisk sida. I samband härmed
utvidgades de allierades krigsmål till att gälla
Karls förvärv av hela det spanska arvet.
Kampen kom att utkämpas huvudsaki. i
Spanien, Italien, Syd- och Västtyskland samt
Spanska Nederländerna. Den svagare franska
sidan var under nära ett årtionde merendels
underlägsen, utan att dock Filip kunde
fördrivas ur Spanien. Genom segern vid
Höch-städt (Blenheim) 1704 blevo de allierade
herrar över Bayern, och efter en seger vid Turin
erövrade de 1706—08 de spanska biländerna i
Italien. I Spanien togo engelsmännen 1704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
